Hon styr i Örebro kommun – och du

Staffan Werme frågar sig vem som styr i Örebro. Det gör Lena Baastad, som är kommunstyrelsens ordförande, men hon styr givetvis inte ensam. Socialdemokraterna fick nämligen bara 48,2 procent i omvalet och med tanke på att Lena Baastad är en politiker som håller vad hon lovar, och hon tydligt klargjort att Örebro behöver en stark kommunledning i majoritet som inte är beroende av Sverigedemokraterna, styr hon tillsammans med Lennart Bondeson, KD, och Rasmus Persson, C.

Men dessa tre personer är ju inte allombestämmande. Faktum är att det totalt finns över 300 socialdemokratiska, kristdemokratiska och centerpartistiska politiker i kommunen, samt kanske 2500-3000 medlemmar (1800 sossar) som utgör grunden i vad som bestäms politiskt.

Men dessa par, tre tusen betalande medlemmar avgör inte allt heller. Det är nämligen så att den idag styrande kommunledningen i Örebro förhåller sig öppet till medborgarna, genom en ständig dialog. Just nu pågår exempelvis ett dialogarbete kring en av de största utvecklingsfrågorna för Örebro, sträckningen av järnvägen genom centrum. En annan konkret fråga där örebroarna just nu får ge sina åsikter är Storgatans öppnande för biltrafik.

Så det väldigt enkla svaret på Staffan Wermes fråga är att Lena Baastad styr, tillsammans med Bondeson och Persson, samtliga politiker i majoriteten, samtliga medlemmar i partierna som utgör majoriteten, och med samtliga 137 000 örebroare.

Så nu vet du det, Staffan.

Men givetvis finns det en bakgrund till att Staffan Werme ställer frågan – för innerst inne vet han givetvis detta. Det är måhända så att han fortfarande, snart ett år efter omvalet, är lite bitter över valresultatet. Därför försöker han på olika sätt påskina att det egentligen inte är Lena Baastad som styr, i ett sätt att förminska henne, och istället påstå att den som styr är Björn Sundin.

Björn Sundin är förvisso heltidsanställt kommunalråd och ordförande i en av kommunens tre programnämnder. Där har han en viktig roll för många stora, viktiga frågor. Han är också en av de 300 politikerna, 3000 medlemmarna, och en av de som dessa givit störst förtroende.

Men Lena Baastad är nummer ett. Skälet till att Staffan Werme vill hävda att det är Björn Sundin som styr är att Örebro kommun nu äntligen påbörjat arbetet med Truckstop, ett arbete som den förra kommunledningen (då FP styrde kommunen) helt sonika stoppade. Staffan Werme tycks vara av den uppfattningen att är det en jobb- och klimatsatsning (vilket Truckstop är) som inkluderar tung trafik och lastbilar måste det per definition vara så  att det är det manlige kommunalrådet som driver på, och inte det kvinnliga. Och visst vill Björn Sundin ha ett Truckstop, men det vill även Fisun Yavas som är Socialdemokraternas talesperson i sociala frågor, Thomas Esbjörnsson som är det i skolfrågor, och Lena Baastad som ansvarar för helheten.

För jobb, bättre miljö och tillväxt – det är det som genererar nya skatteintäkter till Örebro vilket på sikt leder till mer av en bättre välfärd. Det är kommunledningens främsta prioritet. Och det åstadkoms av ett gediget styrande.

Och hon som styr, hon heter Lena Baastad. Och du då så klart.

Annonser

Koalitionen är inget alternativ i Örebro

Så kom det då – det slutliga och definitiva beskedet att koalitionen i Örebro faktiskt inte är ett seriöst alternativ att styra i Örebro. Det hade varit tydligt innan, väldigt tydligt, men nu blev det så svart på vitt att ingen kan ifrågasätta det. Och beskedet kom, för att bli extra tydligt, tvåfalt.

Kent Persson vill sänka skatten i Örebro nu omedelbart. Det säger Lennart Bondeson (och Fredrik Persson och Rasmus Persson (ej släkt, vare sig med varandra eller med Kent Persson) blankt nej till. Staffan Werme säger dock ja till sänkt skatt, men underkänner Kent Persson

En sänkt skatt med en krona (vilket är Kent Perssons mål för mandatperioden) kostar i storleksordningen 225 miljoner kronor. Man är inte seriös om man påstår att det går att genomföra den typen av skattesänkningar utan att det får stora effekter i kommunens verksamhet. Det erkänner ju för övrigt Bondeson bra i sitt blogginlägg.

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är helt överens om att skatten i Örebro inte ska sänkas. Koalitionen är djupt splittrad, där de två största partierna vill sänka medan de tre små partierna inte vill sänka. Vad blir då beskedet till väljarna inför ett eventuellt omval?

Jo, inget. Innan valet i september 2010 begärde Socialdemokraternas Lena Baastad svar från koalitionen i en rad frågor, bland annat om skatten. Inget svar kom.

Det går inte att regera tillsammans om man är oense i en sådan viktig fråga som kommunalskatten, det tror jag alla förstår.

Det andra tydliga beskedet att koalitionen är regeringsoduglig är Staffan Wermes debattartikel i gårdagens NA. Där skriver han att Folkpartiet ska ha en tydligare och friare roll (gentemot koalitionen).

Koalitionen förtjänar inte att bli omvalda. Väljarna såg det (samtliga koalitionspartier backade antingen i jämförelse med valet 2006 eller i jämförelse med riksresultatet) och de fyra senaste åren har inte varit bra för Örebro.

Socialdemokraterna (som gick framåt kraftigt i valet) är tydliga: Vi sänker inte skatten utan investerar i vår gemensamma välfärd! Och vi kan och vill leda Örebro kommun tillsammans med fler partier för att åstadkomma en bred och kraftfull samling för Örebros bästa. Häri kan koalitionspartier ingå, var och en är de bättre än tillsammans.

Nä Staffan, den gubben gick inte!

Snön faller, just nu dock in i marken och utvecklas till det vidriga fenomen som kallas is. Folk klagar på snöröjningen och isbekämpningen och det är helt i sin ordning. Men att den fram till årsskiftet mäktigaste örebropolitikern får påstå följande, och därtill få en toppnyhet i den partitrogna dagstidningen, det är inte riktigt reko:

”Jag är inte nöjd med snöröjningen i Örebro … I fjol kunde man kanske acceptera att det var illa … Men i år borde man lärt sig … Det röjs för sent. Det röjs för dåligt. Det flyttas inte tillräckligt snabbt.”

Ifjol styrde Staffan Werme kommunen. Det var mycket snö då, men det är nästan lika mycket nu som jag och grannen konstaterat. Staffan Werme och högerkoalitionen har, med undantag för ett öppet möte, inte skött snöröjningen i fyra år.

Nu är det ett gemensamt politiskt ansvar att göra den bättre. Det måste vi också gemensamt ta.

 

Örebros första kvinnliga kommunstyrelseordförande någonsin!

Igår valdes Lena Baastad till Örebros första kvinnliga kommunstyrelseordförande – någonsin. Med tanke på att Örebro firar 750 år om fem år var det sannerligen på tiden. Vi socialdemokrater kan verkligen inte slå oss för bröstet, vi har styrt i Örebro i tillräckligt många år för att ha hunnit vaska fram ett bra namn. Bra namn har det visserligen funnits, men män har suttit länge och män har valts före kvinnor.

Nu kommer dock Lena Baastad tillträda som kommunstyrelsens ordförande den 1 februari 2011 efter en månad med Moderaternas Kent Persson. Precis som Kent Persson skriver så är det delande ordförandeskapet en del i den överenskommelse som har träffats mellan sju partier om gemensamt styre under den tid som återstår till det att ett eventuellt omval hållits, eller – om det inte blir omval – en mer varaktig kommunledning tillträtt.

I och med att Lena Baastad är min chef blir det underligt att ens låtsas vara opartisk i någon sorts recension av henne. Jag tänker därför bara konstatera att hon fick högst förtroende i en stor undersökning Sveriges Radio Örebro genomförde i augusti, medlemmarna i det socialdemokratiska provvalet kryssade henne i en väldigt stor omfattning liksom örebroarna i det allmänna valet. Det är logiskt och fullt förklarligt och borde räcka som ”recension”.

Däremot tänker jag skriva något om det tonläge som just nu råder i politiken med anledning av det oklara läget.

Kent Persson skriver: ”Efter omvalet är det min ambition att fortsätta vara kommunstyrelsens ordförande för att då hålla ihop Koalitionen…”

Staffan Werme är inne på samma sak: ”Nu måste örebroarna ges möjligheten att öka skillnaden mellan den utvecklande koalitionen och de stillastående vänsterpartierna med det fåtal röster som behövs för att vi ska ta två eller tre mandat till av sossarna. Med det betyg verkligheten gång efter annan ger oss, borde det vara en självklarhet.”

Lennart Bondeson: ”Men jag är övertygad om att ett omval kommer att stärka Koalitionen, så att vi får mandat att även under de närmaste fyra åren utgöra kommuneldning och fortsätta det stora förändringsarbete som påbörjats.”

Förutom att koaliton Örebro i det närmaste är att betrakta som en liten grupp herrar på rådhuset utan folklig förankring (koalitionen skapades efter valet 2006 och i det enda val där örebroarna faktiskt fick rösta på koalitionen tappade de 5 mandat och två partier halverades) så är koalitionen också bland den mest slutna kommunledning som kan tänkas. Att samarbeta med hela koalitionen i dess nuvarande sammansättning är därför en utmaning men Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har verkligen öppnat upp ledningen, även innan kommunledningen formellt tillträtt.

Det som präglat koalitionen är ett extremt avstånd från örebroarna. Medan vi socialdemokrater har lyssnat på örebroare, knackat dörr och samtalat, har koalition Örebro stängt in sig på rådhuset. Visserligen har Kent Persson en av Sveriges mest besökta politiska bloggar, men Kent Persson har också i fyra år gjort allt för att visa att han inte tillhört koalitionen utan landstingsledningen i Moderaterna. Dessutom är det inte örebroare som läser Kent Perssons blogg.

Denna tid bakom låsta dörrar på rådhuset har gjort att koalitionen tappat all verklighetsförankring. Trots ett uselt valresultat (det går inte att beskriva i andra termer) tutar koalitionen på som att inget har hänt. Den bristen på ödmjukhet är en av de största skillnaderna mellan exempelvis Kent Persson och Lena Baastad.

Lena Baastad är tydlig. Hon söker mandat för en bred kommunledning med Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och ett eller ett par andra partier. Koalitionen är lika tydlig. De vill styra själva. Ingen öppenhet, inget intresse till dialog och ingen som helst självkritik. Givetvis kan det bli ändring när de fått tid att smälta besvikelsen, men hittills har ansvarskänslan för Örebro lyst med sin frånvaro.

Lena Baastad är tydlig. Hon har lagt prestigen åt sidan och satt Örebros bästa i förgrunden. Långsiktighet, utveckling, jobb och välfärd är hennes ledord. Koalitionens ledord är fyra år till med koaltionen. Det är inte smakligt och inte speciellt klädsamt. Kanske kan tiden med samstyre lätta på stämningarna. Lena Baastad är tydlig, hon har lagt prestigen åt sidan – det är dags för koalitionen att göra det samma.

Toppstyrning in absurdum

Så har Staffan Werme blivit omvald som kommunalråd kommande mandatperiod. Det beslutades av kommunstyrelsen idag (mötet påbörjades klockan 15.00). Jag tänkte inte börja där, utan vill först gratulera Björn Sundin som nu officiellt faktiskt blir nytt kommunalråd vid årsskiftet och Lena Baastad som fortsätter, nu förhoppningsvis som kommunstyrelsens ordförande. Grattis också till Murad Artin som omvaldes, liksom Lennart Bondeson. Nytt m-råd blev Maria Haglund som också nu flyttar till Örebro. Återstår gör herrarna Persson, Persson, och Persson. Två valdes om (Persson och Persson) och en valdes som nytt råd (Persson). Grattis! Och så – så klart- grattis också till Staffan Werme!

Några timmar efter att Staffan Werme valts som kommunalråd av kommunstyrelsen i Örebro så nominerades han som kommunalråd av Folkpartiets i Örebro medlemmar. På kvällen har de nämligen ett möte där de nominerar till förtroendeuppdrag i kommunen.

Att nominera någon som redan är vald är i bästa fall lite bakvänt, i värsta fall rent uppåt väggarna. Jag överlåter åt Folkpartiets medlemmar att själva bestämma hur de känner inför detta faktum, men låt oss ändå begrunda följande:

Staffan Werme har i tre rakt nedstigande val gjort dåligt ifrån sig (jag inkluderar här hans numera famösa försök att komma till Europaparlamentet 2009 som knappt uppbådade mer kryss än en tipskupong). På de två senaste kommunfullmäktigevalen i Örebro har han lyckats halvera Folkpartiet. I Sveriges Radios stora opinionsundersökning om örebroarnas stöd för ledande politiker kom Werme på en mycket dålig placering.

Jag konstaterar detta, inte för att vara oschysst, utan för att faktiskt måla upp en bild som går att verifiera i valresultat och statistik. Den bygger inte på mitt personliga tyckande eller Wermes självbild. Det är så sanningen ser ut – svart på vitt.

I vilket parti som helst hade detta resulterat i ett ifrågasättande av den som bär ansvaret. Hade det varit en socialdemokrat hade det dessutom resulterat i krigsrubriker i Nerikes Allehanda, näst intill personförföljelse för att få en intervju från radio och TV, och socialdemokratiska politiker hade tvingats berätta hur dåliga de är.

Nerikes Allehanda har dock nu, hovsamt, tigit om Folkpartiets och Wermes kris (det går ju inte att kalla det för något annat). Inte ens den undersökning som visar på att Folkpartiets egna medlemmar ser Staffan Werme som en belastning har den liberala dagstidningen belyst. Jämför det med det som händer med Mona Sahlin…

Men för att återgå till valet av Werme. Han var nämligen inte bara en belastning, det var även så att han toppstyrde Folkpartiet (enligt Folkpartiets medlemmar). Tillsammans med sina politiska sekreterare och sitt andra kommunalråd (som bara för att konstla till situationen dessutom är hans hustru) har Staffan Werme knutit all makt till sitt kansli. Jag inser att jag, som anställd på Socialdemokraternas kansli på rådhuset är partisk, men tro mig – det går inte att jämföra.

Detta är det ju då inte alltså jag som säger, utan Folkpartiets medlemmar.

Det naturliga svaret på detta hade varit att, om inte avgå, tillsätta en krisgrupp för att visa att man verkligen tar tag i frågan och vill göra något åt det.

Hur gör Staffan Werme? Han skyller ifrån sig. På Socialdemokraterna. Det är VÅRT fel att Folkpartiets medlemmar inte har förtroende för honom.

Därtill har Staffan Werme, konsekvent och med en galnings envishet, under hela mandatperioden ägnat sig åt något sorts självförhärligande som är så långt från Jante man bara kan komma. Det, och en total avsaknad av självkritik, gör hela uppenbarelsen så absurd. Här finns en verklighet (valresultatet) och den som bär ansvaret ägnar all tid åt att hylla sig själv.

Till saken ju att de folkpartister som faktiskt fört fram klagomål under mandatperioden har avsatts, tvingats avsäga sina uppdrag eller fått utskällningar utan dess like av direktoratet på rådhuset.

Är det någon som undrar varför Werme ville välja sig själv före han gav medlemmarna chansen att välja honom?

Det är såna här dagar som jag på riktigt hade velat vara medlem i Folkpartiet i Örebro så att jag hade kunnat gå ur i ren protest.

Vem tar över Moderaterna i Örebro efter Kent Persson?

Vad tycker ni om rubriken ovan? Larvig va? Anstår inte en politisk debatt så här tre veckor innan valet. Vi har väl större frågor än så att diskutera, kan man tycka. Och ja – det har vi.

Kent Persson påstår sig vara kandidat till att bli kommunstyrelsens ordförande i Örebro. Å andra sidan gör även Centerpartiets Rasmus Persson, Miljöpartiets Fredrik Persson och nuvarande kommunstyrelsens ordförande – folkpartisten Staffan Werme också det. Lennart Bondeson, KD, tycks vara medveten att loppet är kört för hans del så han har åtminstone mig veterligen inte öppet kandiderat.

Moderaternas Kent Persson har varit tydlig med att han och Moderaterna inte tänker ge sig en gång till – inträffar olyckan att högerkoalitionen vinner valet blir det han som blir kommunstyrelsens ordförande, givet att de blir störst. Den principen har dock de andra partierna inte köpt. Istället luddar de lite om att det minsann inte alls behöver vara det största partiet utan att det lika gärna kan vara en av dem (läs: Staffan Werme). Oenigheten och konflikten är med andra ord total.

Kent Persson är också Sveriges ”superbloggare”. Han är störst och har flest läsare. Det är roligt för honom – grattis till det. Jag hade också väldigt många läsare ett tag, men till sist tröttnade jag på att blogga frenetiskt varje dag och länka till varenda liten obskyr internetsida som nämner det mitt blogginlägg behandlar. Fortfarande har jag bloggläsare, men antalet är betydligt mer beskedligt idag än när det var som bäst (värst?). Men Kent Persson gör verkligen allt vad han kan för att få bloggläsare.

Varför?

Det vet inte jag. Kanske är det för han tror att han därmed vinner väljare. Det tror inte jag.

Kent Persson bloggar nämligen som den värsta sortens MUF:are. Inte ett enda ord om vad han vill åstadkomma. När det väl kommer något inlägg om att han faktiskt har en åsikt om hur saker och ting kan bli bättre är förslagen ytliga och okonkreta. För en vecka sedan hade han nåt inlägg om krogmiljön i Örebro, men det hela faller platt om man vet att Moderaterna är ett av de hårdaste partierna i kommunen när det gäller att upprätthålla dagens regler. Den moderata ordföranden i Tillståndsutskottet kände enligt uppgift heller inte till utspelet när det lanserades. Med andra ord verkar idéerna vara noll förankrade i Moderaterna, utan bara påtänkta av Kent Persson på en kafferast.

Istället för att skriva om vad han vill göra eller vad han tycker så skriver Kent Persson så gott som uteslutande om Mona Sahlin, Alliansens förträfflighet och Socialdemokraternas uselhet. Fine. Nu har han i och för sig gjort det under alla år han har bloggat, men nu är det valrörelse. Men herregud – karln söker det finaste ämbetet man kan få i Örebro och han bloggar som en ungmoderat. Varje inlägg handlar om Mona Sahlins påstådda ledarskapsproblem.

Och detta kommer från han som leder det största partiet på högerkanten i Örebro som ändå premierats med absolut minst att säga till om. Och detta kommer från han som säger sig var ”kandidaten” på högerkanten men som inte kan få ett enda (!) parti att ställa sig bakom honom. Vem har egentligen ledarskapsproblem?

Valet den 19 september handlar om jobb för unga, välfärd före skattesänkningar och minskade klyftor. Kent Persson vill sänka skatten i Örebro så att en kvinnlig medelinkomsttagare får cirka 35 kronor mer i månaden. Samtidigt har han aktivt varit med och tagit bort satsningen på heltid för primärt kvinnliga anställda i Örebro kommun. En sådan skattesänkning skulle minska kommunens årliga intäkter på cirka 50 miljoner kronor, alltså ett stort bortfall. Samtidigt kommer han, om han nu då blir kommunstyrelsens andre vice ordförande efter valet, få cirka 100 kronor mer i månaden på samma skattesänkning. Pengar han rimligtvis torde kunna vara utan med den månadslön han har.

Kent Persson har två huvudmotståndare i valet – Staffan Werme och Lena Baastad. Lena Baastad är den politiker som flest örebroare har stort förtroende för och som minst antal örebroare har litet förtroende för. Hon är redo att ta över. Hon sitter inte på sin kammare och bloggar om Fredrik Reinfeldts ledarskapsproblem (trots alla avhoppade ministrar) utan arbetar hårt för örebroarnas bästa. Bakom henne har hon en politik som örebroarna har varit med och tagit fram. Valet den 19 september borde vara rätt så enkelt.

Liberalismens förfall

Den svenska liberalismen har såsom tidigare meddelats avlidit pö om pö under sista nittiotalsåren och 2000-talets första årtionde.

Den svenska liberalismen föddes i och med Anders Chydenius (som visserligen idag hade beteckats som finne) mest berömda skrift från 1750. Under 1800-talet var olika liberaler vägledande i Sveriges utveckling från ett fattigt land demokratiskt till ett lite mer demokratiskt land. Det var också liberaler som tillsammans med den svenska arbetarerörelsen införde demokratin i Sverige när den allmänna och lika rösträtten infördes 1921.

Med förgrundsfigurer som Bengt Westerberg, Ingrid Segerstedt-Wiberg och … ja, nån till kan ni väl klämma dit… har liberalismen i Sveige faktiskt uträttat ett och annat. Jag menar – inte underverk, men det har ändå blivit lite verkstad på världsförbättringsområdet tack vare framsynta liberaler.

Det var då. Gosse, det var då.

Via Alliansfritt ser jag att en moderat (!) sammanställt en del (inte allt) av allt kvasirasistiskt som Folkpartiet slängt ut sig på senare år. Läsningen är synnerligen inte rolig, ens för en politisk motståndare. För det är just ett kvasirasistiskt parti som Folkpartiet Liberalerna i Sverige har utvecklat sig själva till. Och till skillnad från Sverigedemokraterna så har Folkpartiet blivit ett utstuderat kvasirasistiskt parti med hjärna. Ty det är främst i valrörelser som folkpartister släpper sina mörkbruna idéer.

Varför är det så? Populism? Kanske. Ett ärligt skifte i värderingar och åsikter? Mer troligt.

Folkpartiet är idag inte längre ett liberalt parti. Jan Björklunds betongskola, Johan Pehrsons övervakningssamhälle och partiets invandrarfientliga politik har blandats ihop i en bränd gröt.

Och inga folkpartister protesterar. Inte ens Staffan Werme, som brukar protestera mot partiledningen i många frågor, tycker att utvecklingen är värd att protestera. Staffan Werme säger att han inte är idéernas största fan, men han protesterar inte. Inte med ett ord.

Det är skrämmande…