Farligt att skylla högerpolitik på dålig statistik

Försörjningsstödskostnaderna (alltså kostnaderna för det som tidigare kallades för socialbidrag) har ökat enormt i Örebro under de senaste två åren. Från 2008 till 2009 skedde en ökning på 320 hushåll och 25 miljoner kronor i ökade kostnader. Det är en ökning på drygt 17 procent i rena pengakostnader, och 8 procent i antal hushåll. Den ökningen fortsätter nu under första tertialen av 2010. Redan är kostnaderna 4 miljoner kronor mer än förra året och den nuvarande prognosen är att budgeten spräcks med omkring 13 miljoner kronor när året är slut. Antalet hushåll fortsätter också att öka.

Men den ökningen, den tar högerkoalitionen med ro. Richard Vappelin, M, sträcker sig helt enkelt så långt att han påstår att statistiken är osäker. Och visst är den det – det är ännu så länge bara prognoser och de kan variera något och framförallt förändras fram till det att året är slut. Men det handlar inte om det exakta antalet personer eller det exakta antalet miljoner, det handlar om utvecklingen. Och Richard Vappelin gör dels fel när han försöker landa i att budgeten för 2010 kommer att hållas och tro att det räcker – det som måste vara målet är minskade försörjningskostnader. Högerkoalitionen saknar tyvärr en politik för att åstadkomma detta.

Dels så gör han fel när han tror på det han säger. För de futtiga åtgärder som kommunen hittils har sjösatt räcker inte på långt när till att skapa en budget i balans. Man kan givetvis säga att utan dem skulle kostnaderna i teorin ha varit högre, men insatserna är för otillräckliga och framförallt för sena för att hinna räcka till.

Utvecklingen för försörjningsstödskostnaderna är något som vi i Socialdemokraterna länge har varnat för skulle ske. Redan innan vi kände till och kunde ana att det skulle komma en stor finanskris kunde vi se hur regeringens politik skulle leda till detta. Det är inte finanskrisen som orsakat de högre försörjningsstödskostnaderna. Det beror på att regeringen kraftigt försämrat för sjuka och arbetslösa, stängt ute dem från trygghetssystemen och därmed förskjutit dem ut till försörjningsstöd. Innebörden i det är att deras privatekonomi vänds ut och in. Den analysen gör inte Vappelin utan verkar tro att det är ett litet budgetproblem och tror att får man bara rätt på statistiken – då löser det sig nog. Det är en farlig väg…

Det (m)ullrar i Örebro

I en debattartikel i Nerikes Allehanda idag (även publicerad på Kent Perssons blogg) går Kent Persson, Sten Tolgfors och Lotta Olsson, ledande kandidater i Örebro kommun, riksdag och Örebro läns landsting för Moderaterna, till angrepp på den av Moderaterna förda politiken i Örebro kommun. Något annat går debattartikeln inte att tolkas som.

Under den klatschiga, men som vi alla vet felaktiga, rubriken ”Moderaterna förnyar sig”, berättar de tre moderata toppkandidaterna hur de vill att Moderaterna i Örebro ska få samma resultat som de fick i Västerås, Karlstad, Linköping, Norrköping och i Västmanlands, Södermanlands och Östergötlands landsting. Alltså resultat långt över det de lyckades skrapa ihop i Örebro och i Örebro läns landsting 2006. Moderaterna gjorde ett dåligt val i Örebro, i förhållande till hur det gick i riket, men ett briljant val i jämförelse med de övriga borgerliga partierna.

Ändå vet vi hur det gick. De moderata succéerna ledde till absolut ingenting. När Miljöpartiet valde att Örebro skulle få en ny ledning blev det en ledning utan moderat inblandning. Moderaterna fick inte ens någon ordförandepost i någon av de tre programnämnderna, utan enbart i ett påhittat arbetsutskott till kommunstyrelsen utan någon egentlig beslutandemakt, några nämnder och i några bolagsstyrelser. Som väntat mullrades det rejält i de moderata leden när resultatet av maktövertagandet visade sig.

Och mullrat, det har det gjort i över tre år nu. Vilket gjorde att ett moderat provval körde över den moderata valberedningen och placerade Kent Persson på första namn i kommunvalet, istället för på landstingslistan (då väl Kent Persson antagligen insett att det inte blir något maktskifte i Örebro läns landsting i år heller). Hannah Ljung placerades långt ner på listan på grund av ”samarbetssvårigheter”. Och nu går Kent Persson till attack mot ”de gamla Moderaterna” med Inger Högström-Westerling, Erik Johansson, Richard Vappelin, Gunnar Andersson med flera.

Problemet för Moderaterna i Örebro är att de inte är trovärdiga. Min förhoppning är att Miljöpartiets medlemmar i år väljer samma rödgröna väg som man med framgång valt nationellt. Oavsett vad så kommer de fyra borgerliga partierna att försöka se samspelta ut i grupp och då måste Moderaterna, till deras väljare, ge ett tydligt besked. Är de beredda att fälla en borgerlig samling i opposition, om Staffan Werme kräver att få bli kommunstyrelsens andre vice ordförande? Och om beskedet är nej, då måste Staffan Werme ge besked: Är han beredd att kliva åt sidan om Moderaterna kräver det? Här finns en konflikt som kommer växa sig stark. Besked lär inte komma före valet.

Men Staffan, om vad får tidningarna skriva då?

Vaknade i morse till en tråkig tidningsframsida om en arbetskamrat i ett annat parti som har ekonomiska bekymmer. Sådant är aldrig roligt att läsa om, och jag hade under inga som helst omständigheter tänkt blogga om det. Jag tänker därför inte kommentera det mer än att jag personligen har ett orubbat ”förtroende” (vilket i sig är ett underligt ord i och med att jag vill avsätta karln, men det beror på hans politik och ingenting annat) för honom, vilket kanske kan vara skönt för någon att läsa.

Jag hade inte tänkt blogga om det – men Staffan Werme tvingar mig.

Mitt förtroende för Staffan Werme sjunker mer och mer. Staffan Werme är kommunstyrelsens ordförande i Sveriges sjunde största stad. För det bär han en hög lön, en lön han själv höjt och som är högre än vad de flesta andra människor i Sverige någonsin kommer att få. Om det kan man tycka mycket – jag väljer att inte tycka något just nu.

Men Staffan Werme är Örebros högste folkvalde politiker. Som sådan har han ett stort ansvar för politiken i Örebro. Ändå lägger han mer tid på att skälla på medierna som granskar honom än att faktiskt leda kommunen! Jag skojar inte – läs hans blogg och räkna antalet påhopp på NA, Tvärsnytt och Radion. Så fort en journalist skriver något Staffan inte gillar är han där och brännmärker det hela som socialistisk propaganda.

Oavsett om det gäller småsaker, som något ord eller formulering som inte passar Werme i smaken, eller om det gäller VAD media skriver om (som idag). Jag börjar starkt ifrågasätta om Staffan Werme ens kan kallas som demokrat. Sättet han far ut mot dem som granskar honom tyder på motsatsen!

Ansvarstagande?

Igår debatterades jobbkrisen i Örebro kommunfullmäktige. Tydligen höll debatten på i över tre timmar. Det stämmer säkert, själv tyckte jag att debatten var så pass intressant och klargörande att det kändes som att det gick väldigt fort.

Debatten var föranledd av en fråga från Socialdemokraternas oppositionsråd Lena Baastad till kommunstyrelsens ordförande Staffan Werme, Folkpartiet.

Även om diskussionen innehöll ett par inlägg som var av en mer polemisk natur (det förekom säkert också polemik från vår sida så det är inte det, men precis som Björn skriver var det främst från moderat håll som de gammelmoderata takterna blev tydligast och polemiken hårdast). Bland annat ordföranden i Vuxenutbildnings- och arbetsmarknadsnämnden, Richard Vappelin, Moderaterna, höll ett inlägg som i det närmaste var en krigsförklaring. Lyckligtvis fick främst Björn Sundin honom upp på den mer konstruktiva banan, främst ledd av, förutom oppositionen, Hannah Ljung, Moderaterna, som i sin roll som ordförande i Fastighetsnämnden visat upp ett tydligt ledarskap. Synd att inte det ledarskapet präglat fler i majoriteten.

Staffan Werme var bättre i debatten än i sitt, ja det måste sägas – direkt usla interpellationssvar. Ibland sa han riktigt kloka saker, som i sitt avslutningsinlägg:

Vi kommer att klara av den här krisen tillsammans, vi kommer att göra allt som står i vår makt för att försäkra oss om att krisen blir så lindrig som möjlig. Stolt över att vi här i fullmäktige någon gång kan samlas över blockgränserna för ett gemensamt mål.

Jag hoppas han får rätt, att det kan bli en verklig samling och att majoriteten inser att det är bättre att köra med öppna dörrar och gemensamt beslutsfattande än att stänga ute oppositionen. Vi är verkligen beredda att ta det ansvaret, och vi har också visat det i vår tilläggsbudget som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet presenterade innan årsskiftet.

Det var också i den andan som debatten avslutades igår.

Därför är det tråkigt att läsa Richard Vappelins omdöme om oppositionen idag på Facebook där han kallar oppositionen för ”tjatig”. Detta föranledde mig att skriva att det var ett arrogant påstående i och med att vi ju faktiskt nådde någon form av genemsam bild och dessutom fick fram olika konstruktiva lösningar, men nej – tjatiga var vi tydligen.

Man skulle ju kunna hävda att den största jobbkrisen Sverige upplevt på årtionden, kanske till och med ett århundrade, är värd en tre timmar lång debatt. Det är ju inte så att majoriteten hade kryddat dagordningen, som de förfogar över, med stora beslutsärenden. Jag tycker faktiskt det är ”arrogans” att klaga på tjatighet för att den debatten äger rum.

Men nu får vi väl glömma det och faktiskt visa att vi är beredda att ta ansvar. Jag förutsätter att majoriteten nu visar konkret handlingskraft och visar att man också är beredd att göra det. Vi kommer inte att sluta jaga dem, vi kommer inte svika vår oppositionsroll. Örebro har inte en samlingsregering utan två tydliga alternativ. De alternativen kommer inte suddas ut i och med ett sådant ansvarstagande, men ibland måste man lägga prestigen åt sidan och faktiskt ta det ansvar man annars pratar så varmt om.