En ny färdriktning för Sverige!

”Men hur ska ni finansiera det då?” ”Vanligt folk kommer få en skattechock med er politik!” ”Ni äventyrar rikets finanser!” Förutom det där chokladinlägget från han Mats så är det dessa tre inlägg som likt vinterkräksjukan spritt sig bland borgerliga debattörer, ledarsidor, nyhetsredaktioner och bloggare på senare tid. Istället för att överhuvudtaget nyttja  någon sorts ideologisk kompass så har de valt att se på de rödgrönas politik med argument som de låtit någon PR-nisse snickra ihop en natt då barnen skrek i kör. Högern har helt kapitulerat inför det vägval som Sverige står inför den 19 september, och försöker nu gå till val med att skrämmas om de rödgrönas regeringsduglighet och Lars Ohlys stalinism. Man häpnar.

Idag presenterade de tre rödgröna partierna sin vårmotion som fått titeln ”Ny färdriktning – fler jobb, grön omställning och mindre klyftor för hela Sverige”. Och det är verkligen en ny färdriktning som den leder fram till. En färdriktning mot ett Sverige där fler får plats. Där jobb skapas och klyftorna minskar. Högern gapar med samma argument. Det blir allt mer uppenbart att de faktiskt inte har någon aning vartåt Sverige ska.

När borgarna vann valet hade Sverige en arbetslöshet på drygt 6,5 procent. I de rödgrönas budget jämförs det med Finlands, Belgiens och Tysklands arbetslöshetssiffror som då alla låg över Sveriges. Nu har siffrorna kastats om. Sveriges arbetslöshet är på nära 9 procent, medan de andra länderna har lägre arbetslöshet än Sverige. Med andra ord har Sverige passerat dem i den icke så charmerande arbetslöshetsligan. Långtidsarbetslösheten ökar också, markant i Sverige. Den har långt mer än fördubblats på två år. För att tackla det gör regeringen just ingenting. Komvux är nedskuret med 40 000 platser, utbyggnaden av högskoleväsendet har stoppats och arbetsmarknadspolitiken är passiviserad. Det är långt färre arbetssökande i arbetsmarknadsutbildning idag än 2006 trots att långt fler är arbetslösa idag än då.

Det är också uppenbart att regeringens politik missgynnar de allra flesta. Den procent som gynnas mest av regeringen har fått lika mycket som 25 procent av folket tillsammans. Män har fått nästan 30 procent mer än kvinnor.

Med andra ord: en ny färdriktning krävs!

Och ja, den rödgröna budgetmotionen är just en sådan ny färdinriktning. Alla som tjänar under 40 000 kronor i månaden får behålla sitt jobbskatteavdrag, sen börjar det successivt att trappas ned. Koldioxidskatten höjs, men reseavdragen är fullt kompenserade. Med andra ord ”straffas” jobbresor inte alls.  Arbetsgivaravgifter för arbetslösa ungdomar blir betydligt mindre.

Det blir en rejäl skattesänkning för pensionärer. Redan 2011 är den idag existerande klyftan på uppskjuten lön halverad. Det blir billigare att vara medlem i a-kassan så att fler upplever trygghet vid arbetslöshet. Taket höjs.

Sjukförsäkringen reformeras till det bättre. Stupstocken tas bort och ersättningen blir 80 procent HELA sjukperioden. Med andra ord – är man sjuk ska man ha råd att leva och inte tvingas till att jobba, eller tvingas gå från hus och hem.

Kvaliteten i högskolan  förbättras, samtidigt som studie- och yrkesvägledningen blir bättre. Skatten på småföretag sänks för fler jobb.

Ett mål om fördubblad produktion av hyresrätter under nästa mandatperiod införs. Inveteringsstödet blir på cirka en halv till en miljard och riktas till orter med bostadsbrist. Skolor rustas med ett skol-ROT.

Ensamstående föräldrar får det bättre med ett höjt underhållsstöd. Även bostadsbidraget för ensamstående höjs. Pensionärernas bostadstillägg höjs.

Listan på förbättringar kan göras lång. Helt klart är målet där för att nås. Sverige behöver en ny färdriktning. Om 138 dagar väljer du vilken väg Sverige ska ta.

Miljöpartiet i Örebro har än en gång tagit ställning för högerpolitik

Idag kommer Miljöpartiet i Örebro på en presskonferens med övriga högerpartier berätta att de står kvar på den högra sidan. Allt annat vore en jordbävning. Men det är givetvis inte idag som Miljöpartiet i Örebro har blivit ett högerparti.

Tiotusentals människor har utförsäkrats. Människoliv har slagits i spillror, folk har fått flytta från hus och hem. Den borgerliga sjukförsäkringen är fruktansvärd, och Miljöpartiet har nationellt, och i andra kommuner, tydligt protesterat. Men inte Miljöpartiet i Örebro. Tvärtom! Här har Miljöpartiet så till den milda grad ställt sig på den högra kanten att man tillsammans med de borgerliga partierna har valt att hylla den moderatledda regeringens sjukförsäkringssystem. När Örebro kommun svarade på remissen på utförsäkringssystemet fanns nämligen två alternativa svar – ett hyllande och ett kritiskt från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Miljöpartiet i Örbro tog ställning för det hyllande.

Miljöpartiet i Örebro har också, såsom varande ett högerparti, i socialnämnderna i Örebro röstat för en sänkning av försörjningsstödet åt Örebros mest utsatta. Man har infört vårdnadsbidrag, förskolepeng, avskaffat rätten till heltider för kommunens personal, man har privatiserat kommunal verksamhet (ibland med ett direkt uselt resultat), man har brutit sitt vallöfte från 2006 om att inte sälja ut ÖBO-lägenheter, man har sagt nej till det största folkliga initativet i Örebros historia om en folkomröstning trots att man påstås vara ett folkomröstningspositivt parti. Man har också lagt ner skolor utan tillstymmele till vettig medborgardialog. Kort sagt: man har under hela mandatperioden på ett konsekvent och tydligt sätt fört en högerpolitik och sagt nej till en rödgrön politik för fler jobb och minskade klyftor.

Dessutom bör här sägas att man har i allra högsta grad bidragit till att Örebro har haft den kanske klantigaste kommunledningen på mannaminne. Vad folk kommer att prata om när de hör Werme och Bondeson om några år kommer att vara omläggningen av sten på Köpmangatan, livsfarliga trappor på Stortorget, hur stora företagsetableringar skrämts bort, hur örebroambassadörer hoppat av sina uppdrag, hur nattbussarna slutat gå vid 00.00 för att ansvarigt kommunalråd ”inte läst handlingarna”, hur uteserveringarna tvingades stänga klockan 23.00, hur politiker överskred befogenheter och fick blocköverskridande revisionskritik… bara för att nämna ett axplock.

Därför har det också varit tydligt att man har valt att säga nej till att ens föra dialog med oss inför ett eventuellt samarbete. Miljöpartiet i Örebro har helt och hållet stängt dörren, vilket har gjort det hopplöst att få till stånd ett trepartisamarbete på vänsterkanten.

Vad innebär detta då? Att valet är avgjort? Alls icke!

Trots att Nerikes Allehandas ledarredaktion än en gång försöker påstå att MP:s val nu avgör vem som ska få styra i Örebro är det allt annat än sant. Det är inte Miljöpartiet som avgör Örebros ledarskap, det gör örebroarna. Och faktum är att om Socialdemokraterna i Örebro lyckas med vår samtalskampanj så kommer vi att få cirka 45 procent av rösterna. Så stort är stödet för oss när vi är ute och knackar dörr, det märks tydligt. Tillsammans med Vänsterpartiet kommer vi att utgöra en kraftfull, kompetent och lyssnande kommunledning. Det får räcka med slarv nu! Det får räcka med högerpolitik.

I valet står två tydliga alternativ mot varandra. Du bestämmer.

De flesta människor gillar choklad, vem gillar Mats Odell?

Igår presenterade Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet en överenskommelse som innebär 12 miljarder kronor mer till välfärden. Mer pengar till sjukvård, vård, skola och omsorg. Mot detta står en allians som istället vill sänka skatterna, vilket kommer tvinga välfärden till ytterligare enorma besparingar. Alternativen är tydliga – ingen kan säga något annat.

Alliansen stod svarslösa i sak och fick istället ta till dyngspridararsenalen. Mats Odell, en av politikens veteraner, sköts fram för att kommentera satsningarna. Han gjorde det med en metafor:

Det är ren Tobleronepolitik. Man tar det på kortet och skickar fakturan till svenska folket

Detta blev nu folk så klart upprörda för. Så säger man inte. Och folk har givetvis rätt. Så säger man inte. Speciellt därför att ”Tobleronepolitik” inte är något vedertaget begrepp för att ta saker på kort och sedan skicka fakturan till svenska folket. Jag antar att det på något sätt skulle beskriva Mona Sahlins agerande på nittiotalet, för drygt 16 år sedan, då chokladsorten hamnade i fokus. Men Mona Sahlin skickade aldrig någon nota till svenska folket – hon betalade allt själv, även om hon i ett första led betalade med ett annat kreditkort. Det var inte rätt, givetvis, men hon har sonat sitt agerande långt mer än vad andra politiker har tvingats till. Men det hon gjorde var inte brottsligt – det har åklagare avgjort genom att inte väcka åtal. Att då påstå att det Mona Sahlin gjorde på nittiotalet skulle handla om förskingring, vilket Odell nu gör, är faktiskt i sin tur förtal.

Så Tobleronepolitik är ett felaktigt och plumpt sätt att försöka få fokus att handla om Mona Sahlins agerande 16 år tillbaka i tiden istället för välfärdssatsningar under kommande fyra år. Jag är inte orolig för att folk inte kommer att se det. De kommer se Mats Odells uttalande som ett tecken på desperation, ett tecken på att man faktiskt börjar tappa greppet. Kanske kommer de istället säga att: ”Choklad är ju gott, usch däremot för Krisdemokrati!” Krisdemokraterna är på väg ut ur riksdagen, borgarna är på väg ut ur Rosenbad. Den politik de har fört under de senaste åren har ökat klyftor utan att skapa jobb. Välfärden har tvingats till nedskärningar. Då är det roligare att prata om händelser sexton år tillbaka i tiden och förvränga dem.

Men Mats Odell har även fel i bisatsen om det han kallar Tobleronepolitiken. Självklart kommer välfärdssatsningarna att vara fullt ut finansierade. Nu på måndag presenterar de rödgröna sin budgetmotion – den kommer att berätta hur allt ska finansieras och i vilken takt det ska genomföras. Mats Odell får hålla sig till tåls och dämpa hettan.

Låt gärna någon annan städa, men betala honom rejält! Och jag vill inte ge dig pengar för att betala det om du själv har råd!

Debatten om städhjälp, hushållsnära tjänster, ”pigavdrag” – kärt barn har många namn – är i full gång inför valrörelsen. Ska avdraget för hushållsnära tjänster vara kvar, eller ska det bort. På partikongressen i Stockholm för ett par månader sedan slog Socialdemokraterna i sina riktlinjer fast att: ”Ett flertal skatter måste förändras för att säkra välfärden och rättvisan. De med höga inkomster måste bidra mer och avdragsrätten för hushållsnära tjänster avskaffas. Dessutom bör en förmögenhetsskatt införas. Skatt ska betalas efter bärkraft och välfärd ges efter behov.”

Även Vänsterpartiet vill avskaffa avdragsrätten, medan Miljöpartiet är mer positiva till att den ska få vara kvar på grund av ”den höga arbetslösheten”. De borgerliga partierna vill så klart behålla avdragsrätten – varje skattekrona som inte behövs betalas in är en glädje i Danderyd och Täby.

Det finns en del argument som är svårbemötta för den som vill avskaffa rätten till avdrag för hushållsnära tjänster. Argumentet att du har rätt att göra avdrag för den som sätter in fönstret men inte för den som tvättar det är retoriskt, och svårbemött. Det verkar också vara så att avdraget skapat en del jobb, även om intresse- och partsorganisationen Almegas beräkningar definitivt inte kan stämma. För precis som Bengt Silfverstrand skriver så är det ju så att en hel del av de 11 000 sysselsatta enbart arbetar deltid och en hel del av dem på väldigt låga sysselsättningsgrader, och det finns heller inget i Almegas rapport som tydligt visar på att det faktiskt är avdragsrätten som genererat de jobb som kommit. Man kan anta, men antaganden är trots allt bara antaganden.

Så jag har förståelse för Miljöpartiets syn. I ett läge med skyhög arbetslöshet, som främst drabbat unga, kan det vara olägligt att avskaffa avdragsrätten och därmed minska incitamenten att köpa tjänster som sysselsätter folk. Å ena sidan.

Å andra sidan är det ju så att de skattelättnader som blir på grund av avdraget skulle kunna ha genererad skatteintäkter som i sin tur gått till en bättre välfärd som, förutom just kvalitetsökningen för medborgarna, också hade genererat jobb. I hur hög utsträckning detta skulle ha skett är också givetvis enbart spekulativt. Om nu folk köpt städtjänsterna enbart utifrån avdraget hade de rimligtvis inte köpt tjänsterna utan avdraget, och då hade de gjort något annat för de pengarna och därmed genererat skatteintäkter och sysselsättning. I bästa fall. Så pengarna skulle ju spenderats oavsett, om nu inte de hade gått in på sparkontona istället.

Men jag tror ändå att diskussionerna om hushållsnära tjänster är svåra att helt och hållet vinna för den benhårde motståndaren. Därför kan en mellanväg, med riktad avdragsrätt för barnfamiljer och låginkomsttagare, gärna i kombination med lite hårdare regler på vilka företag vars tjänster man kunde få avdrag för, vara ett intressant, socialdemokratiskt, alternativ som även Miljöpartiet och kanske också Vänsterpartiet kunnat acceptera.

Inte bara för att blidka opinionen, utan för att ett sådant förslag faktiskt skulle kunna vara riktigt bra. Då får vi vinsterna med avdragen samtidigt som den idag sjuka snedvridningen försvinner. För idag är det ju faktiskt så att städaren indirekt betalar skattesubventioneringen för den som anställer honom som gör avdraget. Därför är regeringens politik riktigt dålig, orättvis, orättfärdig och måste bort!

Socialdemokraterna i Stockholm kan därför ha en del poäng

Dum där, snäll här?

När jag flyttade i helgen, och körde den stora, tunga lastbilen (ja, det var ingen ”tung lastbil” – den hade jag inte fått köra) på någon av turerna så höll jag på att skita på mig. Jag trodde inte att det jag hörde var sant. Men det var det. Tydligen satt Jan Björklund, folkpartiledaren och utbildningsministern, i radion och sade att Vattenfall skulle vara ett marknadsmässigt bolag som gärna fick investera i kolkraft om det genererade högre vinst. Hellre hög vinst än höga miljöambitioner, var budskapet från majoren.

Jag vet inte, men jag tycker det känns som något som borde vara lite jobbigt att höra för exempelvis Miljöpartiet? Hur man än vänder sig har man rumpan bak, och hur man än vrider och vänder på det så är det samma folkparti som har kommunstyrelseordförandeposten här i Örebro som Jan Björklund faktiskt leder. Och den nyss nämnde kommunstyrelseordföranden i Örebro sitter också i partistyrelsen för Folkpartiet. Han borde rimligtvis alltså ha haft en viss insyn i Folkpartiets plötsliga kärlek till kol.

Och om det nu är samma folkparti, då kan man väl inte vara dum där, men snäll här? Folkpartiet är nu ett parti som tycker att statliga Vattenfall bör investera i kolkraft för att tjäna pengar. Att fatta miljöfarliga beslut för att öka tillväxten är så långt från Miljöpartiets ideologi man bara kan komma.

De rödgröna står enade i hur Vattenfall bör styras. Mindre kol, mindre kärnkraft och mer förnyelsebart. Den politiken är en politik för framtiden. Det är en sådan politik som Sverige behöver och det är absolut en sån politik som Örebro också behöver. Folkpartiet har visat vad de vill. Men vad vilja de gröna?

Därför vinner de rödgröna valet!

Kent Persson, M, har startat ”veckans bloggdebatt”, där han varje vecka tänker sig att folk ska blogga om ett visst ämne, politiskt. Bra initiativ – jag är på!

Denna veckas tema är: ”Vilken fråga tror du kommer avgöra valet?” Här är mitt svar:

Valet i september kommer att avgöras av ungefär samma sak som avgjorde valet 2006. Låt oss därför gå tillbaka fyra år i tiden.

2006 ”kom jobben”. Nu så här i efterhand vet vi att det var sant, men i själva valrörelsen var det ett budskap som inte riktigt fungerade. När dåvarande socialdemokratiska partiledaren, statsminister Göran Persson, som svar på Moderaternas jobbpolitik och argumenten att arbetslinjen måste stärkas, närmast sömngångarmässigt lät meddela att ”jobben kommer” fungerade det dåligt. Eller ja, det fungerade uppenbarligen uselt. För mot de moderata PR-nissarna stod sig sanningen slätt. Sanningen är inget motargument mot PR, när PR packeteras väl och sanningssägaren just då är inne i en förtroendesvacka.

Men jag skyller inte valförlusten 2006 på att Moderaterna då var bättre än vi. Jag skyller den inte enbart på PR. Valförlusten är också Socialdemokraternas eget fel. Vi föll på att vi inte kunde läsa av strömningarna. När Moderaterna på bred front lanserade sin jobbpolitik, som mest var en jobbpolitik på pappret, räckte det inte att komma med argumentet att jobben ändå inte kommer. Vem tror att ett parti har en jobbpolitik när man ändå tror att jobben kommer? För även om jobben verkligen kom, inte på grund av Moderaternas skattesänkningar utan den av Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet förda politiken i början på 2000-talet, så var inte det ett argument att föra fram i en budskapsstyrd valrörelse. Där brände Socialdemokraterna sitt starkaste kort och Moderaterna tog en ledning som vi aldrig lyckades hämta hem.

2010 är rollerna omvända. PR-maskinen Moderaterna försöker nu igen med samma kort från 2006 – gå till val på en politik som mest ser bra ut på ett papper, men nu är de i regeringsställning. Och deras politik går inte enbart att läsa sig till på helsidesannonser i dagspressen. Politiken har praktiserats i verkligheten, och folk vet nu vad den verkligen går för.

När Göran Persson 2006 sa att ”jobben kommer” så var det ett argument som inte gick att skärskåda. Ingen kunde säga att han hade rätt eller fel (även om många experter var tydliga med att han faktiskt hade rätt) så gick det inte att verifiera innan framtiden verkligen hade kommit. Vi vet nu att han fick rätt, men i valet 2006 var det ingen höjdare. Moderaterna gör nu ungefär samma sak, fast den enormt stora skillnaden är att istället för att säga att den förda politiken kommer att bli bra så säger de att den redan är bra.

Det är i alla fall rakryggat, och gör att väljarna faktiskt rätt så enkelt kan konstatera att: Nej, det är den ju inte.

Socialdemokraterna 2006 förlorade valet på en taktisk miss: ”ärlighet”.
Moderaterna kommer förlora valet 2010 på en bristande verklighetsinsikt.

För när folk klagar, gråter, mår dåligt, lider så hyllar Moderaterna sin politik genom att applådera och göra vågen. Jag kan förstå att man som moderat har ett behov av att försöka modifiera bilden av deras sjukförsäkringssystem och ge en annan bild, men att tro att svenskarnas bild av de nya sjukförsäkringsreglerna är god är ett grovt felsteg. Nu står det dessutom klart, tvärtemot löften från Littorin, att de som på grund av den moderata politiken utförsäkrats, fått lägre ersättning. Att applådera och göra vågen åt något som de flesta svenskar tycker är en cynisk politik är inte ett sätt att vinna röster.

Så jag tror att huvudorsaken till att de rödgröna kommer vinna valet i höst är den att motståndarna inte ens kommer bjuda upp till dans. De kommer med en dåres envishet mest försöka tjata in att politiken, som ökar klyftor utan att leda till nya jobb, visst är bra. När det inte fungerade för Socialdemokraterna 2006 att berätta en sanning som folk då inte trodde på kommer det givetvis inte fungera för Moderaterna att försöka berätta en lögn 2010 som ingen nu tror på. Huvudorsaken, men inte den enda.

Att de rödgröna nu formerat sig tydligt till ”ett lag” är ett styrkebesked. Jag tror att de som tror att enighet och politisk splittring är något som väljarna sätter högt på dagordningen överdriver. Visst är det bra att man är överens, men jag tror inte att det är det som väljarna främst bedömer som viktigt i en valrörelse. Men samarbetet gör i alla fall att regeringsalternativen kommer kunna presentera två tydliga politiska alternativ.

Jag tror att FRA och Ipred kommer bli stora frågor bland första- och andragångsväljare. Dessa, som i Europaparlamentsvalet valde Piratpartiet, kommer inte att göra det igen 2010. Nu är visserligen integritetsfrågorna fortfarande viktiga, men viktiga är också frågor om klimat och miljö, arbete, bostäder, rättvisa och solidaritet – och här har Piratpartiet ingenting att komma på. Jag tror inte väljarna kommer rösta på ett enfrågeparti i ett riksdagsval, utan de rösterna kommer hamna på något av de tre partier som faktiskt röstade mot FRA-lagen.

Socialdemokraternas fantastiska valrörelse som vi kommer göra, kommer också bli avgörande. Bara i Örebro har vi sett ett medlemsökningstal som ingen av oss sett på år och dar (i och med att jag är så ung har jag aldrig sett det). Dessa medlemmar vill nu aktiveras, och tillsammans med alla de ”gamla” medlemmarna kommer Socialdemokraterna i Örebro ha flera hundra personer som i liten eller mycket stor utsträckning kommer arbeta i valrörelsen. Den styrkan, att flera människor med olika bakgrund, kommer kunna kommunicera på just ”sitt sätt” kan inget annat parti kontra med.

Jag är en usel tippare och tänker därför inte gissa mig till något valresultat i procent. Men jag skulle inte bli förvånad om valet, när rösterna väl är räknade, inte blev den extrema rysare som många nu förutspår. Sverige blir rödgrönt i september!

Prata inte om respekt, Rasmus Persson!

I lördags hade Lena Baastad, oppositionsråd (S) och Murad Artin, oppositionsråd (V) en debattartikel i Nerikes Allehanda där de påpekade det något absurda att Miljöpartiet i Örebro valt att hylla den borgerliga sjukförsäkringen i kommunens remissvar och årsredovisningar när Miljöpartiet nationellt kallar den för ”utförsäkringskedja” och är starkt kritiska.

Debattartikeln syftade till att visa på att de rödgröna nationellt är överens om en annan politik, som inte innehåller stupstockar, orättfärdiga och orimliga tidsgränser och hårda och kalla paragrafer. Målet måste vara en sjukförsäkring som är rehabiliterande och trygg innan, under och efter sjukdomen.

Debattartikeln var primärt ett angrepp på den politiken. Den borgerliga politikens konsekvenser har jag skrivit om många gånger tidigare. Istället för fler jobb leder den till ökade klyftor. Människor får gå från hus och hem då ersättningen helt plötsligt försvinner – inte för att de har blivit friska, utan för att det har gått ett visst antal dagar. Människor utförsäkras i drivor, de mår dåligt, de lider, de bryter samman, de bryter ihop. Inte på grund av någon ”naturlag”, det måste inte vara så. Det är så på grund av en politik.

Den politiken står de fyra borgerliga partierna unisont bakom, och de inte bara gillar den, de applåderar när den införs och gör vågen när den beskrivs. Även i Örebro har stödet för den borgerliga sjukförsäkringen varit stort från de fyra borgerliga partier, och tyvärr har Miljöpartiet fogat sig till den skaran. Det är tråkigt och frågan är om Miljöpartiets medlemmar tycker att det är helt ok.

Rasmus Persson blir dock alldeles tokig och beskyller oss socialdemokrater för:

1. Att visa bristande respekt
2. Kasta skit på regeringen
3. Sprida lögner
4. Skylla detta (alltså då antar jag, skit- och lögnspridandet) på Miljöpartiet
5. Köra över mindre partier

Om vi pratar om ”respekt” så känns inte det som ett ord som en centerpartist bör ta i sin mun i mening som vi pratar om sjukförsäkringarna. De regler som nu gäller är allt annat än respekterande. Att kasta ”skit” på regeringen är i bästa fall en aforism, men en dålig sådan i och med att Rasmus Persson i praktiken gör just det samma mot oss. Dessutom är ju den ”skit” vi kastar på regeringen sann, vilket gör att även det av Rasmus Persson fullständigt ospecifiserande påståendet att vi skulle sprida lögner faller platt. Och att vi skulle skylla någonting på Miljöpartiet är också givetvis en fullständig lögn! Att de har gått med på att hylla politiken är tråkigt, men det är inte de som är ansvariga för den – det är Rasmus Persson och hans kamrater som är det.

Jag gillar Miljöpartiet. Jag röstade på Miljöpartiet i skolvalet i gymnasiet och var en gång i min ungdom inte alls långt från att gå med i Grön ungdom. Att Miljöpartiet och Socialdemokraterna kan samarbeta finns det tusentals exempel på. Att Socialdemokraterna inte är det buffelparti som Rasmus Persson försöker göra gällande är det nationella rödgröna samarbetet ett perfekt exempel på. Det finns mycket som har ändrats bara de senaste åren i alla partier vilket underlättar.

Skillnaden är ju att medan ändringarna på vår kant gör oss starkare så ser Centerpartiets utveckling snarare ut att ta död på det gamla bondepartiet. Alliansen ser ut att utarma både Krisdemokraterna och Centerpartiet medan det rödgröna samarbetet rent opinionsmässigt stärker oss. Den utvecklingen blir intressant att följa.

Valet i september handlar om vilken väg Sverige och Örebro ska ta: Fler jobb eller ökade klyftor. I Örebro ökade kostnaderna för kommunens försörjningsstöd under 2009 med över 25 miljoner kronor. Räknat i genomsnitt per månad så ökade antalet hushåll som får försörjningsstöd med över 200 stycken. Detta beror på att regeringen sänkt skatten med över 100 miljarder lånade kronor istället för att investera i arbetsmarknadsinsatser och utbildning. Detta beror på att de gröna jobbinvesteringar som de rödgröna vill se inte har blivit av – istället har de rika blivit rikare och köpt fler utländska lyxbåtar.