Nu pressas Alliansen – vilket parti ska de borgerliga stödrösta på?

Efter dagens mätning från Demoskop har Socialdemokraterna ökat konstant i tre månaders tid vilket nu gett en stor ledning för de tre rödgröna partierna medan allianspartierna tappat. I dagens mätning tappar även Sverigedemokraterna och är på väg nedåt fyraprocentsspärren. Mycket gott.

Opinionsmätningar är inte valresultat och man ska vara mycket försiktig med att dra större tendenser från dem än att de nog pekar ut en viss riktning vartåt det hade barkat hade det varit val just idag. Vilket det ju förstås nu inte är. Men opinionsmätningar pekar ut trender och ger vind i seglen för vissa och gör det lite tuffare att arbeta för andra. Det är mycket roligare att vara socialdemokrat idag än i januari, som ett exempel.

(Som ett sidospår måste jag länka till Alliansfritts roliga post om Kent Perssons syn på opinionsmätningar)

Det tydligaste med den senaste raden opinionsmätningar, förutom ”maktskiftet”, är att samtliga tre borgerliga stödpartier till Moderaterna nu balanserar kring 4 procent. Det är faktiskt inte bara Krisdemokraterna, eller Centerpartiet efter Annie Lööfs chockfiaskostart som centerledare, utan även Folkpartiet med superjanne i toppen som är på väg ut ur riksdagen.

Det är säkert inte så att vi efter valet 2014 kommer att få se enbart ett borgerligt parti i riksdagen, men mycket tyder på att åtminstone ett, men kanske mer troligt två, partier åker ur.

Vilket?

Krisdemokraterna
Krisdemokraterna har aldrig stötts av väljarna. Under en kort period framstod Alf Svensson som en trevlig man, och fick på grund av sin popularitet några fler röster än vad de egentligen skulle ha. Utan Alf Svensson är Krisdemokraterna intet. Ett strykparti som ena dagen lyfter fram förbud mot samkönade äktenskap som en nödvändighet för att sedan bli överkörda, lyfter fram förbud mot att samkönade par ska prövas som adoptivföräldrar som en nödvändighet för att sedan bli överkörda, som går till val på sänkt bensinskatt men som sedan höjer den, etc etc. De har inte i riksdagen att göra, och det troliga är väl att deras historia nu äntligen är över. Chans att nå riksdagen 2014: 5 procent.

Centerpartiet
Centerpartiet har inte nått över 10 procent på över 20 år. Att beskylla partiets kräftgång på Annie Lööf vore därför oschysst. Men helt klart är att Annie Lööf inlett sin tid som partiledare på ett sätt som inte kan beskrivas som annat än tväruselt. Normalt betyder ett partiledarskifte en temporär uppgång i opinionen. Speciellt när företrädaren, som i Lööfs fall, inte var populär. För Annie Lööf har det varit precis tvärtom. Ett osäkert agerande, svaga framträdanden och impopulära utspel som sänkt lön för alla (hur kom det sig att det inte föll väl ut förresten?) har Annie Lööf fått se siffrorna dala närmre och i många mätningar under fyraprocentspärren. Varför Centerpartiet behövs i svensk politik ter sig allt mer som en gåta för väljarna. Historiskt är Centerpartiet en stor maktfaktor i Sverige så kärnväljarna finns där. Mobiliseras de kan det gå bra. Gör de inte det åker Centerpartiet ur riksdagen 2014. Chans att nå riksdagen 2014: 25 procent

Folkpartiet
Att Folkpartiet åker ur riksdagen är nog inte troligt, utan mer ett önsketänkande. Det är oavsett vad ingen munter syssla för folkpartister att följa utvecklingen för sitt parti. De senaste årens SD-flörtar med främlingsfientliga förslag har gett kortsiktiga positiva opinionssvängningar, men inte gjort Folkpartiet till det danska folkeparti de uppenbarligen velat bli. Inte ens skolfrågan fungerar längre. Folkpartiet befinner sig i en idémässig kris, som nu även syns i opinionen. Chans att nå riksdagen 2014: 90 procent.

Det kanske roligaste är att både Centerpartiet och Krisdemokraterna gör samma bedömning av läget – när siffrorna rasar krävs inte förändring, det krävs bara mer av samma och mer tydlighet. Som att det är det som är problemet? Den har artikeln är urtypisk och också urkomisk  Det är inte Socialdemokraterna direkt som har 3,5 procent och Krisdemokraterna som har 35 procent, i opinionsmätningarna.

Nu pressas Alliansen. Det är inte ovanligt att ett parti ligger farligt nära fyraprocentsspärren och då är det enkelt för framförallt moderata väljare att stödrösta på det partiet. Men på vilket parti ska de rösta den här gången? Och hur ska de tre partierna profilera sig, utan att stöta sig med varandra och moderata väljare? Hur ska Moderaterna agera? Kent Persson har i Örebro län misslyckats med att hålla ihop Alliansen, både i sitt eget Örebro och nyss i Nora. Han är inget föredöme som samarbetspolitiker direkt.

Frågorna är många. Krisen för Alliansen är här.

Skillnaden på att styra och att inte styra

Dagen har sina tvära kast… inledde morgonen med att försöka ta del av regeringens vårproposition. Hur skulle våra socialdemokratiska riksdagsledamöter kommentera innehållet? Jag hade tänkt ställa i ordning en PM. Men, visade sig, det kom ingen vårproposition. Det kom något som kallades för en vårproposition, men vad den innehöll – det vet jag fortfarande inte.

Regeringens enda skarpa förslag är det som presenterades i fredags, ett bostadspolitiskt förslag som handlar om att göra det litet lättare att hyra ut sin bostad, eller delar av den, i andra hand. Inga förslag om fler bostäder eller så. Utan bara om att folk ska kunna tjäna lite pengar på andras bostadsbehov.

Mer än så innehöll inte vårbudgeten. Tom, innehållslös, tunn – de passande beskrivningarna på budgeten är fler än förslagen i den.

På kvällen fick jag dock ägna mig åt riktig politik. Då sammanträdde kommunfullmäktigemajoriteten i Örebro – Socialdemokraterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet. Åh, skillnaderna…

Att jämföra kommunledningen i Örebro med regeringen vore att göra kommunledningen en stor otjänst, det är lite patetiskt, men jag gör det ändå. På sammanträdet diskuterades flera enorma och stora framtidsfrågor; vatten från Vättern (Örebro behöver i framtiden nya dricksvattentäkter), Truckstop (en sorts serviceplats för tung trafik som vore bra både för dem, klimatet och Örebro kommun), skolutvecklingsfrågor, framtidens tågtrafik genom centrala Örebro, nytt utvecklingsbolag för de västra stadsdelarna som skapar nya jobb och ser till att fler människor kommer ut i arbete, nyordning för kommunens arbete med mänskliga rättigheter… ja, listan kan göras längre.

Skillnaderna på en kommunledning som styr och en regering som inte styr blir än tydligare när man fokuserar in på vissa områden, som jobbfrågan. Jag sa på senaste kommunfullmäktigesammanträdet att jobbfrågan kan mycket väl vara denna regerings största misslyckande, och efter att ha tagit del av vårbudgeten idag inser man än en gång att de inte ens nu har lösningar på problemet.

Mot det ställs då kommunledningen i Örebro, som med kraft och konkreta förslag agerar både för att skapa nya jobb i Örebro men också för att rusta örebroarna att kunna ta de jobb som skapas.

Det råder stora skillnader i politiken – men idag kanske inte de största politiska skillnaderna enbart handlar om höger och vänster, utan mer om vilka som styr och vilka som bara sitter av tiden…

Valet 2014 blir ett ödesval – det är nu eller aldrig

Ibland beskylls vi politiker för att svartmåla och måla upp bilder av våra ”motståndare” som är överdrivna. Just nu behövs inte. Allt trillar liksom dit. Bilden av de som idag styr Sverige målas upp, med klara färger, av inga andra än de själva. Och vi behöver inte överdriva – de tar så fint själva.

För tar du Fredrik Reinfeldts förslag, om att vi ska jobba till vi är 75 år, med Folkpartiets förslag om sänkta löner för ungdomar och slår ihop det med dagens förslag från Centerpartiet om sänkta ingångslöner för alla (!) och lite klassiska förslag från borgarna om slopad anställningstrygghet, angrepp på facken och a-kassan, så finns ju bilden tydlig och klar.

Ni som vill arbeta till 75 år men med lägre lön än idag och ingen anställningstrygghet vet vad ni ska rösta på!

Och då är frågan – vill ni det? Vill ni arbeta till 75 år, med längre ingångslöner (vilket kommer leda till sänkta löner för alla), slopad anställningstrygghet vilket gör att vi på lite sikt kan få en arbetsmarknad där du som säger ifrån, du som blir gravid, du som vill vara föräldraledig, du som skadas, du som blir sjuk, du som är deprimerad, du som har det tufft hemma – alla ni, kan få gå först av ingen annan orsak än just de som nyss räknats upp.

För alla som går in på arbetsmarknaden går in med en ingångslön. De flesta som går in i arbetsmarknaden kommer byta arbetsplats, men långt ifrån alla kommer inte byta yrkesbana helt och hållet. Ingångslönerna är viktiga för den fortsatta lönebanan. Går du in med 20 000 och får 3 procents löneökning får du en lägre lön än om du går in i 25 000 och får 3 procents löneökning. Och så förblir det.

Men det finns även ett större samhälleligt perspektiv på det här med löner.

Det finns inget som heter ”arbetsgivare” och ”arbetstagare”. Vissa köper arbete, andra säljer sitt arbete. Lönen är priset på arbetet. Det priset beskattas två gånger, dels av arbetsgivaren när arbetsgivaravgifterna betalas, dels av dig när du betalar din skatt.

Just nu sänks skatten i Sverige, vilket gör att det påstås att du får behålla mer i plånboken. Det leder också till att samhället, det gemensamma, får mindre pengar. Sänks dessutom lönerna innebär det att din skattesänkning, med råge, äts upp av att du faktiskt får mindre pengar över i slutändan. Den enda som då inte förlorar är de som köper arbetskraften, som betalar lönerna.

Dessa arbetsköpare är ofta, inte alltid men ofta, personer med tämligen höga inkomster. Dessa har i sin tur fått de största skattesänkningarna. Med billigare arbetsköpskostnader kan de i bästa fall köpa mer arbetskraft, men det är inte alsl säkert, utan mer troligt är att de behåller mer pengar själva. Som i sin tur beskattas mindre.

Välfärden får mindre pengar, du får mindre pengar, de som hade det gott ställt får mer pengar och möjligheter att köpa sig förbi vårdköer (som växer) införs.

Det blir helt enkelt ett helt nytt Sverige. Och frågan är – vill vi det? Var det inte det som Fredrik Reinfeldt dyrt och heligt lovade 2006 att det inte skulle bli. Men nu, steg för steg, sker systemskiftet.

Och nu ger de sig på lönerna också. Att politiker ägnar sig åt att börja tycka till om lönenivåer är en klar kontrast mot hur det enligt de flesta bör gå till på den svenska arbetsmarknaden. Istället för politiskt fastställda löner bör lönerna förhandlas fram av arbetsmarknadens parter och slås fast i kollektivavtal. Nu skjuter borgarna hej vilt på denna modell.

Valet 2014 blir verkligen ett ödesval. Redan har mycket skett, men får de fyra år till på sig – då kommer besluten att rulla framåt. Då sänks lönerna. Då försämras anställningstryggheten.

Det kanske är ok. Ni kanske vill det? Men fundera åtminstone en stund innan.

Tre för många?

Den senaste Sifo-mätningen är intressant av flera skäl. Socialdemokraterna ökar med med nästan ett helt centerparti eller ett drygt kristdemokratiskt parti. Även om opinionsundersökningen (som så klart alltid ska tas med en stor näve salt) fortfarande ger S ett resultat under det katastrofala valresultatet 2010 är riktningen positiv. Dels skickar det signalen att läget är öppet inför 2014, men dels också signalen att vi socialdemokrater måste fortsätta att jobba och slita för att ha en chans att vinna valet.

Men skickar också signalen att krisen är total på den högra kanten, trots ett fortsatt övertag i opinionen (även om Sifomätningen, hade det varit ett valresultat, hade inneburit att S, V och MP varit större än alliansen i riksdagen i och med att Kristdemokraterna hade åkt ur). Tre partier, med Kristdemokraterna som hamnar under 4-procentspärren, befinner sig farligt nära att åka ur. Till och med Folkpartiet har bara 2,5 procent ner till spärren.

Någon kan påpeka att de tre borgerliga småpartierna ökar något i mätningen, och det är sant. De kan komma att öka något ytterligare, men lika troligt är att nästa mätning kommer vara en sjunkbomb för något av partierna.

Med två och ett halvt år kvar till valet är det intressanta inte om ett parti har 3,8 eller 6,5 procent av stödet – det intressanta är att tre partier har mellan 3,8 och 6,5 procent av väljarstödet.

Visst, Vänsterpartiet finns också där nere trots ”Sjöstedteffekten” som redan kommit av sig, bara marginellt större än Folkpartiet. Men de är trots allt större

De fyra minsta partierna i Sverige idag enligt Sifomätningen är de tre stödpartierna i regeringen och Sverigedemokraterna.

Kristdemokraternas senaste omsvängning i frågor som tidigare gjort dem unika bland de icke-rasistiska partierna (deras ställningstaganden rimmar ju allt som oftast väl med det rasistiska partiets) handlar om tvångssteriliseringar vid könsbyten. Man kan nog lugnt konstatera att det är en icke-fråga för 99,9 procent av svenska folket, men en otroligt viktig fråga för ett litet fåtal och en viktig symbolfråga för många.

Att Kristdemokraterna nu backat från sin tidigare hållning visar på att partiet försöker tvätta bort sin smutsiga homofobstämpel. Å andra sidan var ju den stämpeln en del i deras existens, deras själ. De var mot att förbjuda hets mot homosexuella, de var mot homosexuellas rätt att prövas som adoptivföräldrar, de var mot homosexuellas rätt att gifta sig och för tvångssteriliseringar vid könsbyte. Uppenbarligen var frågan om diskriminering av homosexuella en otroligt viktig fråga för dem, som de nu suddat ut. Anpassningsbart – javisst, men trovärdigt – alls icke!

Vad det innebär för Kristdemokraternas väljarstöd återstår att se. Men det samma gäller de övriga borgerliga partierna. Finns det överhuvudtaget något som gör de tre borgerliga stödpartierna unika idag, annat än att Kristdemokraterna nämner ordet ”familj” lite oftare, dock alltid utan innehåll, Centerpartiet tjatar på om sina halvtaffliga näringslivssatsningar och Jan Björklund skriker om att kärnkraftsbestycka Gotland och gormar ”skola skola skola”?.

Vad ska väljarna göra med tre partier som inte överhuvudtaget har något unikt? Krisen är total på högerkanten. Nu börjar väljarna inse det.

Krisdemokrati

Med det att vapenexporten fördubblats, äldreomsorgen dränerats, flyktingpolitiken hårdnat och sjukförsäkringen havererat söker Kristdemokraterna vinna väljare medelst att appellera till kärnväljarnas önskan om revansch.

Jag önskar dem all välgång.

 

Självklarheter eller stängda samhällen?

Enligt ett nytt förslag från regeringen ska det bli olagligt att utan lov fotografera personer i privata utrymmen. Det typiska exemplet är när bilder tas på personer i duschen i offentliga rum som badhus eller gym. Det ska enligt justitieminister Beatrice Ask handla om utrymmen där det finns en viss integritet.

Förslaget får nu stark kritik från bland annat Journalistförbundet och allehanda människor som ser detta som ett steg i rätt (eller ja, snarare fel då) riktning för att stärka övervakningssamhället. Så klart. Och ofta har de ju fog för det de säger, all form av inskränkning i människors frihet leder ju så att säga till ett lite mindre frihetligt samhälle. Å andra sidan finns det ju vinster i att folk inte olovligt får fotografera nakna människor som inte vill bli fotograferade, så jag vet inte.

Journalistförbundet pekar på två händelser som de menar kan vara tveksamma med den nya lagen: Bilden på förra moderata statssekreteraren Schenström som pussar på journalist och på Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten som gråter när pressen till sist blev för stor. Dessa vill nu moderaten Beatrice Ask skydda, enligt teorin. Hur gärna jag än skulle vilja se de konspirationsteoretikerna ha rätt tycker jag det är långsökt. Jag skulle vilja se den politiker som, när saker definitivt inte är kränkande som nakenbilder och liknande, stämma en svensk tidning. Den självbevarelsen tror jag svenska politiker har.

Jag ser mängder av problem med den nya lagen, men förutsätter att de noga bakas in som undantag.

De tre fasornas regering

Sverige har en direkt vedervärdig regering vars politik människor drabbas av. Konsekvenserna för vanliga människor är ödesdigra, med utförsäkringar och stora nedskärningar i välfärden som främsta orsaker. Priset för att kunna sänka skatten tycks vara vilket som helst. Det finns ingen gräns på vad man kan tolerera för att kunna ge dem som redan har det gott ställt ännu mer pengar, oavsett konsekvenserna eller effekterna.

Bland det mest cyniska elementen i regeringens politik finns de så kallade fas-3-jobben. En del kritiker går till och med så långt som att kalla det för slaveri, och även om det är att gå just långt finns det all anledning att i hårda ordalag kritisera hela systemet. Att ge arbetsgivare betalt för gratis arbetskraft som tjänar extremt lite pengar är inte ok. När man dessutom ser det usla resultatet ställt mot de höga kostnaderna blir fiaskot än tydligare.

Regeringens människosyn speglas väl i den förda politiken. Retoriskt försöker man att klä allt i fina ord, men verkligheten är hård, bister och kall. Människor slås ut för att sådana som tjänar bra ska få lite finare TV-apparater, lite godare viner och resor lite längre bort. Tryggheten och solidariteten slås i spillror samtidigt som mantrat om sänkt skatt sprids till kommunmoderater. Det Kent Persson lite fint låter bli att skriva i sin blogg är att med en skattesänkning på 25 öre får en kvinnlig örebroare med genomsnittslön 17 kronor och 50 öre mer i månaden att leva på. Kostnaden för det blir cirka 25 miljoner kronor per år i minskat skattebortfall.

Man prioriterar olika i politiken. Socialdemokraterna vill hellre se till att barnen i förskolan inte går i radonstinna och förfallna lokaler än att ge kvinnorna i Örebro en lite finare chokladkaka.

Galna centerpartister? Jo, men de är ärliga!

Det började med numera rikskände Stefan Hannas tjockisskatt. Kommentarerna i media har varit många och så vitt jag har kunnat läsa, alltid fördömande. Det var, som vanligt, den lysande bloggen ”Alliansfritt” som först skrev om Hannas uttalande. De har sammanfattat Hannas efterkommande kommentarer som även inkluderat förslaget om hyenadräkt för ”bidragsfuskare”.

Efter att Stefan Hanna började sprida sina åsikter till världen från Thailand där han tydligen just nu befinner sig har centerhjärnorna gått varma. Visst var han korkad? Men visst tycker vi ungefär samma sak, fast vi uttrycker det lite snällare?

Helen Törnqvist är vice ordförande för Centerpartiet i Stockholm. Hon ty(c)ker och tänker på sin blogg att hon håller med nyblivne kommunalrådet i Solna (hur gick det till egentligen?) Magnus Andersson som menar att folk bör betala mer för sin sjukvård. Magnus Andersson menar nämligen, dels på sin blogg och dels i en debattartikel i Svenska Dagbladet att det istället för ökad skatt för överviktiga är bättre med sänkt skatt för alla och ökad självkostnad vid besök till sjukvården.

Det är en klassiskt brutal borgerlig ståndpunkt. Lika ärligt brutalt är även Törnqvist när hon själv jämför det behov av självsparande till nödvändig sjukvård som blir konsekvensen av Centerpartiets politik med sparande till semesterresan. De två storheterna likställer hon, helt frankt utan att blinka, med varandra.

Vad är det för människosyn? Om en svensk barnfamilj inte har råd att åka med två vuxna och tre barn till Thailand medan en familj har råd med det så är det ett exempel på att Sverige inte är fullt egalitärt. Jag vill se minskade klyftor och ökad jämlikhet, det är jag ärlig med, men jag drar det inte så långt att alla ska ha råd med precis allt. Semesterresor till utlandet är ändå någon form av lyx, även om jag önskar alla människor som vill att någon gång få sätta sin fot i ett annat land.

Men att den familjen som kanske ”bara” har råd med en dagsutflykt till Kolmården, som gudarna ska veta inte är gratis, eller kanske bara en hyrd bil och dagsutflykter till närliggande badplatser så är det inte alls lika hemskt som om samma familj inte skulle ha råd med sjukvård. Och det blir ju konsekvensen av ökad självkostnad. Alla kommer inte ha råd med precis allt som man kanske har behov av.

Det som förenar ovanstående människor är följande ideologiska ståndpunkt som de uppenbarligen hyser: Folk vill bli friska bara för att de då får mer pengar. Folk som är sjuka blir sjukare när de under sin sjukdom får en vettig ekonomisk grundtrygghet. Tvingas folk betala mer för sin sjukvård ur egen plånbok avstår de dyr vård och tar istället eget ansvar, för nu går man hellre till sjukhuset än att ta hand om sig – sjukhus är roliga. Sjukvård är som semester, det får man spara till.

Stefan Hanna må ha fått löpa gatlopp för sin tjockisskatt, men i praktiken är det han säger exakt samma sak som Magnus Andersson och Helen Törnqvist: Folk får skylla sig själva om de behöver vård, de får betala själva.

Ett sådant samhälle vill jag inte leva i.

Toppstyrning in absurdum

Så har Staffan Werme blivit omvald som kommunalråd kommande mandatperiod. Det beslutades av kommunstyrelsen idag (mötet påbörjades klockan 15.00). Jag tänkte inte börja där, utan vill först gratulera Björn Sundin som nu officiellt faktiskt blir nytt kommunalråd vid årsskiftet och Lena Baastad som fortsätter, nu förhoppningsvis som kommunstyrelsens ordförande. Grattis också till Murad Artin som omvaldes, liksom Lennart Bondeson. Nytt m-råd blev Maria Haglund som också nu flyttar till Örebro. Återstår gör herrarna Persson, Persson, och Persson. Två valdes om (Persson och Persson) och en valdes som nytt råd (Persson). Grattis! Och så – så klart- grattis också till Staffan Werme!

Några timmar efter att Staffan Werme valts som kommunalråd av kommunstyrelsen i Örebro så nominerades han som kommunalråd av Folkpartiets i Örebro medlemmar. På kvällen har de nämligen ett möte där de nominerar till förtroendeuppdrag i kommunen.

Att nominera någon som redan är vald är i bästa fall lite bakvänt, i värsta fall rent uppåt väggarna. Jag överlåter åt Folkpartiets medlemmar att själva bestämma hur de känner inför detta faktum, men låt oss ändå begrunda följande:

Staffan Werme har i tre rakt nedstigande val gjort dåligt ifrån sig (jag inkluderar här hans numera famösa försök att komma till Europaparlamentet 2009 som knappt uppbådade mer kryss än en tipskupong). På de två senaste kommunfullmäktigevalen i Örebro har han lyckats halvera Folkpartiet. I Sveriges Radios stora opinionsundersökning om örebroarnas stöd för ledande politiker kom Werme på en mycket dålig placering.

Jag konstaterar detta, inte för att vara oschysst, utan för att faktiskt måla upp en bild som går att verifiera i valresultat och statistik. Den bygger inte på mitt personliga tyckande eller Wermes självbild. Det är så sanningen ser ut – svart på vitt.

I vilket parti som helst hade detta resulterat i ett ifrågasättande av den som bär ansvaret. Hade det varit en socialdemokrat hade det dessutom resulterat i krigsrubriker i Nerikes Allehanda, näst intill personförföljelse för att få en intervju från radio och TV, och socialdemokratiska politiker hade tvingats berätta hur dåliga de är.

Nerikes Allehanda har dock nu, hovsamt, tigit om Folkpartiets och Wermes kris (det går ju inte att kalla det för något annat). Inte ens den undersökning som visar på att Folkpartiets egna medlemmar ser Staffan Werme som en belastning har den liberala dagstidningen belyst. Jämför det med det som händer med Mona Sahlin…

Men för att återgå till valet av Werme. Han var nämligen inte bara en belastning, det var även så att han toppstyrde Folkpartiet (enligt Folkpartiets medlemmar). Tillsammans med sina politiska sekreterare och sitt andra kommunalråd (som bara för att konstla till situationen dessutom är hans hustru) har Staffan Werme knutit all makt till sitt kansli. Jag inser att jag, som anställd på Socialdemokraternas kansli på rådhuset är partisk, men tro mig – det går inte att jämföra.

Detta är det ju då inte alltså jag som säger, utan Folkpartiets medlemmar.

Det naturliga svaret på detta hade varit att, om inte avgå, tillsätta en krisgrupp för att visa att man verkligen tar tag i frågan och vill göra något åt det.

Hur gör Staffan Werme? Han skyller ifrån sig. På Socialdemokraterna. Det är VÅRT fel att Folkpartiets medlemmar inte har förtroende för honom.

Därtill har Staffan Werme, konsekvent och med en galnings envishet, under hela mandatperioden ägnat sig åt något sorts självförhärligande som är så långt från Jante man bara kan komma. Det, och en total avsaknad av självkritik, gör hela uppenbarelsen så absurd. Här finns en verklighet (valresultatet) och den som bär ansvaret ägnar all tid åt att hylla sig själv.

Till saken ju att de folkpartister som faktiskt fört fram klagomål under mandatperioden har avsatts, tvingats avsäga sina uppdrag eller fått utskällningar utan dess like av direktoratet på rådhuset.

Är det någon som undrar varför Werme ville välja sig själv före han gav medlemmarna chansen att välja honom?

Det är såna här dagar som jag på riktigt hade velat vara medlem i Folkpartiet i Örebro så att jag hade kunnat gå ur i ren protest.

Kejsaren har inte ens nya kläder

Sitter och lyssnar på Sveriges arbetsmarknadsminister Hillevi Engström i P1:s lördagsintervju. Jag häpnar .

Sedan högeralliansen vann valet 2006 har den svenska arbetsmarknadspolitiken nedmonterats. Förre arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin, som under sommaren avgick av tämligen oklara skäl, inledde en kaskad av förändringar som påstods syfta till att upprätthålla ”arbetslinjen” men som i verkligheten gjort precis allt annat.

Nuvarande arbetsmarknadsministern heter Hillevi Engström och hon sitter just precis nu i radion och intervjuas av duktige Tomas Ramberg. Det hela har utvecklats till en tämligen pinsam parodi på politisk fars. Hillevi Engström gör i praktiken allt för att få den borgerliga politiken att verka trevlig och vettig, men när Ramberg gång på gång kontrar med sanningen och verkligheten står Engström svarslös.

Högerregeringen har nu beställt den andra utredningen på fyra år om obligatorisk a-kassa. Att alla som jobbar bör ha ett försäkringsskydd vid arbetslöshet är inget som är särskilt lätt att protestera mot. Men frågan är om det ska ske via ett obligatoriskt tvång att tillhöra en a-kassa med olika avgifter beroende på vad för jobb du har. Exemplet som Ramberg tog upp i intervjun handlade om läkaren med skyhög lön som ”tvingas” betala 90 kronor per månad, medan hon som serverar honom i caféet med betydligt lägre lön ”tvingas” betala 450 kronor. En regelrätt skattehöjning som straffar den med låg lön och hög risk för arbetslöshet (läs kvinnor i offentlig sektor eller i servicesektorn). Dessutom, vilket Tomas Ramberg inte tog upp, är ett sådant tvång ett direkt angrepp på den svenska höga fackanslutningen vilket så klart är regeringens syfte.

Hillevi Engström är rätt så ny, men jag tyckte att hon var väldigt blek. Hon riskerar att bli en ny Åsa Torstensson som inte lyckas komma ut. Regeringens arbetsmarknadspolitik har definitivt inte lyckats. Någon bör tala om att kejsaren inte ens är naken, huden är liksom skinnad.