Att gå nu när festen är som roligast

Egentligen är det kanske elakt mot Tranströmer att droppa detta idag, för att ta uppmärksamheten från honom. Men det kan inte hjälpas. Många frågar och då svarar jag.

När jag gick från Norr, där jag då bodde, den 11 september 2005 till Rådhuset för att arbeta min första dag (det var en lördag och vi skulle bege oss iväg till Ånnaboda på internat med dåvarande kommunledningen) klev jag i en hundskit på Storbron. Jag hade finskor på mig och skiten riktigt kletade in sig i sulan.

Jag hade inte blivit utrustad med nyckelkort så jag kom inte in i huset. Jag tog av mig skorna på den offentliga toaletten vid sidan om Rådhuset, stod på golvet på en fot för att inte trycka strumpan på golvet, och sköljde foten.

Givetvis gick det inte bort, och på vägen upp till Ånnaboda satt jag med dåvarande kommunstyrelseordföranden Mats Sjöström i en bil och stank hundskit. Det var ingen vidare värst rolig start, men så startade det.

Det var den första, av många, mycket händelserika dagar på det som efter Miljöpartiets sidbyte blev oppositionskansliet och som efter omvalet i år blev kommunalrådskansliet.

Den 31 december i år blir den sista.

Då gör jag min sista dag som politisk sekretare på Rådhuset, efter (då) sex år och tre månader. Med tanke på att min pappa haft samma jobb i drygt 40 år är det kanske ingen era – jag lär väl knappt ens få en guldklockevisare – men ändå. För en person som blir 30 år i december är 6 år en lång tid. En femtedel av mitt liv.

Det har varit en lång resa och det går inte att komma ifrån att det vi socialdemokrater gjort i Örebro har faktiskt varit att skriva historia. I ett av få omval i Sverige gjorde vi socialdemokrater en valrörelse som få andra delar av vårt eller andra partier förmådde göra ens under den ordinarie valrörelsen i höstas. Valresultat blev därefter – 47,2 härliga procent. Nu, innan någon vänligt påpekar att dessa 47,2 procenten knappast kan tillskrivas mig (Lena Baastad och tiotusentals knackade dörrar år efter år kan ha bidragit) vill jag ändå säga att det har varit häftigt att få ha varit med på heltid och arbeta i dessa valrörelser. Lite har man allt haft att stå i och det var en kick att se valresultatet ticka in på valvakan den 15 maj.

Jag minns också alla diskussioner om konkret politik uppe på Rådhuset, dels internt men framförallt med medborgare. Folk som ringer och är arga eller upprörda över något. Folk som har idéer. Folk som har frågor. Ibland, vid skolnedläggningsdiskussionerna 2007, var det slitigt (även om den typen av frågor aldrig är slitigast för politikerna utan för de direkt berörda). Ibland otroligt lärorikt.

Jag minns alla personer som har seglat förbi. Uppe på det socialdemokratiska kansliet har stämningen alltid varit på topp. Det är faktiskt sant, och förmodligen en bidragande faktor till våra framgångar. Det har varit roligt att arbeta med företrädare för andra partier – under längst tid Vänsterpartiet och nu på senare tid Centerpartiet och Kristdemokraterna.

Alla tjänstemän och all övrig personal på rådhuset är också en trevlig bekantskap. Och så klart alla de politiker man inte har samarbetat med men ändå sett på huset varje dag mer eller mindre i sex år.

Sex år är en lång tid. Efter fyra och ett halvt år i opposition, som kröntes av en omvalrörelse, har vi socialdemokrater nu äntligen chansen att tillsammans med våra samarbetspartier få styra i Örebro. Just nu är det som roligast i politiken, att faktiskt få genomföra det vi gick till val på och se till att vår politik också blir verklighet. Festen är som roligast.

Då slutar jag. Men det är väl så de säger – man ska gå när festen är som roligast? Och jag slutar ju inte helt (så ställ in tårtfesterna), jag blir kvar i Kommunfullmäktige och kommer därför ha lite koll på kommunpolitiken framöver.

Men vad ska jag då syssla med?

Förutom under de ljuvliga dagar då jag ska vara föräldraledig och pussa på den växande dottern och fostra henne i att bli som jag, ska jag från och med den 1 januari 2012 arbeta som valkretsombudsman för Socialdemokraterna i Örebro län. Huvudsakligen handlar det om att ge stöd åt vår länsbänk i riksdagen.

Rikspolitik är ju det som man en gång engagerade sig politiskt för att kunna påverka. Och med den regering vi har i Sverige och med det gigantiska behov av regeringsskifte som finns ska det bli stimulerande att få sätta sig in i de frågorna. Huvudsakligen från Örebro men då och då ifrån Stockholm.

Så är det. Nu återstår två och en halv månad lite drygt av hårt kommunledningsarbete på Rådhuset innan jag städar ut mitt kontor och flyttar ner till partidistriktets lokaler. Vill du ha mitt kontor? Ta chansen, sök att få det!

Kommunalrådskansliet i Örebro har varit min arbetsplats i sex år. Med mig borta finns där nu två luckor, två tjänster som faktiskt du kan söka om du vill. Läs mer här. Gör det! Det är svårt att tänka sig ett mer intressant jobb om du är socialdemokrat, brinner för politik och vill vara med och forma Örebro.

Jag är stolt och glad över det förtroende jag fått från våra riksdagsledamöter och från vårt partidistrikt. Jag är i all evig framtid tacksam för det förtroendet Socialdemokraterna i Örebro gav en 23-årig John för sex år sedan. Man är en annan person idag.

Det har varit en lång och rolig resa. Nu fortsätter den.

Något om att bli farsa, något om den politiska plattformen, något om Maud…

Idag var en stor dag för många människor. Först, det viktigaste av allt…

Detta är ”min blogg”, där jag som socialdemokrat och anställd av Socialdemokraterna på Rådhuset i Örebro alltid försöker skildra örebropolitiken lite på mitt sätt. Sällan, även om det har hänt, vill jag vara riktigt privat. Men vissa privata händelser i livet är av en sådan karaktär att det liksom förändrar allt i grunden – som att bli pappa.

För en vecka sedan idag föddes vår underbara lilla dotter och sedan dess har så klart livet förändrats på alla möjliga sätt och vis. Ur ett professionellt hänseende är den största konsekvensen att jag nu är ledig fram till augusti, först föräldraledig och sedan har jag semester. Det kommer att göra att denna allt mer misshandlade blogg under sommaren kanske kommer att bli än mer misshandlad. Men tanken är att jag, efter sommaren, ska sätta igång rejält igen.

Så med en dotter på en vecka snusandes bredvid mig på soffan tog jag idag del av två stora nyheter – dels att den nya kommunledningen i Örebro presenterade vår tilläggsbudget för 2011 och vår politiska plattform för återstoden av mandatperioden, dels att Centerpartiets partiledare Maud Olofsson avgår.

Överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet går att läsa här. Den innehåller mängder av godbitar för en socialdemokrat, en del acceptabla delar som vi kompromissat fram och en sur citron som vi tvingas svälja (vårdnadsbidraget) men som vi kan leva med med tanke på allt det bra som den också innehåller.

Vårdnadsbidraget ÄR ingen bra reform, men nu finns den och istället för att avskaffa det så låter vi de föräldrar som planerar sin tid utifrån det ha kvar det och vaskar samtidigt fram rejält med pengar till en kvalitetsökning i förskolan.

Vi hade velat mer, men kan leva med detta.

  • Heltider, som togs bort förra mandatperioden, återinförs.
  • Företag får snabbare besked från kommunen.
  • Vi satsar på yrkestrainees för att minska arbetslösheten.
  • Från första dagen av arbetslöshet ska ungdomar erbjudas vägledning och aktivt stöd till jobb.
  • Jobbskapande åtgärder i Vivalla.
  • Elever i åk 9 till åk 2 på gymnasiet erbjuds sommarjobb.
  • Delade turer ska minska.
  • Handlingsplan för halverad barnfattigdom till år 2020.
  • Örebroarna ska bli mer delaktiga och få mer inflytande i kommunala beslut.
  • En beredning för mänskliga rättigheter, som bland annat ska arbeta med HBT-frågor, tillskapas direkt under Kommunfullmäktige.
  • Fler fritidsgårdar ska vara öppna på kvällar och helger.
  • O Helga Natt, Open Art och Adventskalendern blir kvar.
  • Fler spontanidrottsplatser.
  • Tak över isbanan i Vivalla.
  • Fullstor fotbollshall i Vivalla och fler konstgräsplaner i Örebro.
  • Utifrån resultaten 2000 ska koldioxidutsläppen vara halverade år 2020.
  • Örebro kommun ska vara självförsörjande på grön el år 2020.
  • Bostäder och skolor ska energieffektiviseras.
  • Samtrafiken återinförs på kvällar och helger.
  • Tågstopp i Hovsta.
  • Cirka 1100 förskoleplatser tillskapas.
  • Barngruppernas storlek ska minska, personaltätheten öka.
  • Förskolan ska göras mer flexibel utifrån föräldrarnas arbetsvillkor.
  • Kompetensutveckling för lärare och skolledare.
  • Bättre stöd till barn med särskilda behov.
  • Långsiktig plan för rust av skolor och förskolor.
  • Fler bostäder för äldre.

Och mycket, mycket mer…

Jag är riktigt nöjd med plattformen och ser fram emot att från och med i höst vara med och arbeta för att den ska genomföras.

Idag meddelade också centerledaren Maud Olofsson att hon ska avgå i höst. Det var egentligen ingenting oväntat med det. Hon har varit partiledare i tio år och inte lyckats lyfta sitt parti någonting överhuvudtaget. Hon har gjort stora försök att försöka förnya sitt parti och det har hon kanske lyckats med, men resultatmässigt har det varit ett misslyckande.

Det Leijonborg gjorde för Folkpartiet i ett val, det Alf Svensson gjorde för Kristdemokraterna i ett val och det Reinfeldt gjorde för Moderaterna lyckades aldrig Maud Olofsson med.

Centerpartiet har sin historia långt bakom sig och hennes tid vid makten kommer i historieböckerna att kunna beskrivas som en parentes. Valsegern 2006 valförlusten som ändå ledde till fortsatt regeringsinnehav 2010 var aldrig Maud Olofssons förtjänst.

Underbara dagar bakom mig tack vare ”Underbara dagar framför oss”

Läste just precis nyss den sista sidan i Henrik Berggrens otroliga biografi över Olof Palme, ”Underbara dagar framför oss”. Att hylla den känns ungefär lika nödvändigt som att säga att luft är bra när man lever – alla har gjort det och det går bara att instämma.

Jag har läst flera böcker om Olof Palme. Den första var Björn Elmbrands biografi, sen kom Claes Arvidssons bok ”Med verkligheten som fiende”, Kjell Östlund kom ut med en palmebiografi i två band och nu denna. Utöver dem finns en rad böcker skrivna som tar upp delar av Olof Palmes politik och gärning; Ulf Larsson har skrivit en om hans utbildningspolitik till exempel, Gunnela Björk har skrivit om Olof Palme och medierna och så finns det en rad biografier från Ingvar Carlsson, Tage G. Peterson med flera som kretsar kring Olof Palme.

Så trots att jag är stor politikernerd och beundrar Olof Palme djupt så kände jag att Berggrens bok inte fyllde något tomrum i mitt liv.

Ack så fel jag hade.

Det som skiljer Berggrens bok från de andra är att Palme lika mycket är en huvudfigur som en huvudroll i en tid som i sin tur är huvudfiguren. Lika mycket som Palme som person skildras, skildrar Berggren ingående tiden då Olof Palmes förfäder och förmödrar levde och sedan också varje årtioende Olof Palme levde, från 1920-talet till den där ödesmättade februarinatten för exakt 25 år sedan.

Saker sätts i ett sammanhang, bakgrundsfakta och personliga öden vävs in på ett lysande sätt. ”Underbara dagar framför oss” är numera obligatorisk måsteläsning. Det kan mycket väl bli en sån bok man läser varje jul eller liknande. Rekommenderas till alla!

Mina frågor till Santa Maria om att äta tortillas i ugnen

Mailat till företaget Santa Marias konsumentkontakt:

God afton,

För en tid sedan inhandlade jag (eller om det var min sambo, vi är osäkra på det så här i efterhand) en förpackning med tortillas på en matvarubutik här i Örebro. Vi tänkte fylla dem med köttfärs och diverse annat gott såsom vi fann vara vettigt att göra med en sådan produkt.

Vi trodde inte våra ögon när vi läste instruktionsmanualen som ni klistrat på förpackningen! Och det är här vi vill föra fram vårt klagomål.

På förpackningen står nämligen med tydliga bokstäver: ”Eat in oven”. Vi översatte detta till ”ät i ugnen”, men för att vara riktigt säkra på att det verkligen stod så gick vi även över till vår granne Lennart som är en riktig fena på engelska och även han fann att det stod så.

För oss, som hade tänkt att avnjuta rätten i TV-soffan kom detta som en chock! Varför ska vi sitta i ugnen och äta? Och framförallt – hur ska vi få plats?

Vi testade först med att min sambo klev in. Hon är mindre än jag, förstår ni. Vi utgick rent krasst från att ugnen åtminstone skulle vara avstängd under måltiden men det blev verkligt tufft för henne att röra sig där inne. Det hela var mest trångt och jäkligt.

Därför prövade jag att komma in. Jag är 189 centimeter och väger över 100 kilo. Det blev självfallet än tuffare.

Min sambo tänkte då att själva skälet till att maten skulle ätas i ugnen måste ändå vara något mer än att det kräver trängsel för att äta dem. Därför satte hon på ugnen, först lite försiktigt, men sen lite mer.

Aj så ont det gjorde!

Så vår fråga är: Hur ska vi göra? Ska ugnen vara på? Eller räcker det med att vi kryper in där, och i så fall – får luckan vara öppen?

Jag bifogar en bild på produkten så att ni ser att instruktionerna behöver förtydligas!

Kärlek då och nu

Kärlek på 1600-talet:

Shall I compare thee to a summer’s day?
Thou art more lovely and more temperate:
Rough winds do shake the darling buds of May,
And summer’s lease hath all too short a date:
Sometime too hot the eye of heaven shines,
And often is his gold complexion dimmed,
And every fair from fair sometime declines,
By chance, or nature’s changing course untrimmed:
But thy eternal summer shall not fade,
Nor lose possession of that fair thou ow’st,
Nor shall death brag thou wander’st in his shade,
When in eternal lines to time thou grow’st,
So long as men can breathe, or eyes can see,
So long lives this, and this gives life to thee.

Kärlek 2010:

”John went from being ”in a relationship” to ”engaged.”

En timme hit eller dit…

Igår var jag och lövet i Stockholm. Först spatserade vi en stund i hufvudstadens alla affärer (nåja, ett urval är väl kanske mer korrekt) för att sedan inmundiga en i mitt fall delikat pastarulle med kycklingfilé och i Lenas fall en delikat räksmörgås till det lika delikata och facila priset på sammanlagt 290 kronor. Räkorna var handskalade – ej skalade maskinellt. Varför kycklingen kostade som en halv hönsgård vet jag inte, men jag får hoppas att det var för att den levt och dött på det allra trevligaste sättet en kyckling kan leva och dö på. Vattnet var gott.

Sen gick vi, såsom varande ett riktigt par Von Af:s längs med någon av hufvustadens mer celebra gator för att anlända till Östermalmstorg. På Östermalmstorg finns inga duvor. Där finns dufvor. På Östermalmstorg finns inga 08:or. Där finns ”vaddå riktnummer, jag bor i Stockholm så klart!”. Och där finns också en saluhall.

En saluhall har för övrigt Moderaterna i Örebro lovat i år och dar men i Örebro finns snart inga moderater kvar så vem kan låta bli att sova när man ser en moderat lova att ta fram en hall till oss som står pall förstås för både fisk och kött och med risk att Vappelin blir stött vilket han ofta blir när jag lysande utför satir över hans kära M vågar jag tvivelsutan säga att för att hitta hem i valet bör nog han utstå kvalet att hålla vad de säger så jag får fråga efter korv och grejer i samma rum utan att verka dum och så var det inget mer med det.

Vi köpte inget i saluhallen.

Efter det besöket gick vi och tog en kaffe och satte oss vid Kungsträdgården. Där var kungen och anlade sin trädgård. Inte.

Sen gick vi på teatern. Invid Nybrokajen ligger Kungliga dramatiska teatern, där bland annat Ingvar Kjellsson arbetar. Men där gick inte vi på teater. Vi gick istället på China teatern. Och innan någon påpekar att ”det minsann heter Chinateatern för i Sverige så skriver vi ihop!” så vill jag bara påpeka att ”Nehepp, det gör det inte alls, wikipedia upp det om ni inte tror mig!”

Vi gick och såg musikalen ”Hairspray”, och innan ni säger att ”det minsann heter Hair Spray för på engelska så skriver man isär!” så vill jag bara påpeka att ”Nehepp, det heter det inte alls, wikipedia upp det om ni inte tror mig!” Men om ni påstår att Hairspray inte är teater så får jag väl ge er rätt i det. Det är en musikal – Moderaternas bidrag till kulturen – det är helt verklighetsfrånvänt. Mitt upp i allt så börjar folk sjunga. Ohämmat.

Hairspray var mycket rolig. Rolf Lassgård spelade kvinna. Det var roligt. Helena Bergström grät inte. Det var roligt. Eller jo, grät hon inte lite där ändå på slutet? Det är troligt.

Skådespelet var excellent.

Efter musikalen ville vi äta och då Lena ville gå till en restaurang som inte bara serverade kött så gick vi till Gamla stan och restaurangen ”Samborombom”. Nu verkar det som att vi gick dit med flit men det gjorde vi inte. Vi sprang liksom bara på den. Eller, ja, vi gick ju dit ”med flit” – det var ju ingen som tvingade oss, men vi kände inte till att den låg där. Det gjorde den.

Jag åt kött. En riktig argentinsk biff. Att äta kött är ungefär noll klimatsmart. Speciellt inte om köttet är från Argentina.

Efter maten gick vi tillbaka till Kungsträdgården för att där bevittna ”Earth hour show”. På Earth Hour släcker alla sina lampor en timme. Sen tänder man dem igen. Earth Hour är i grund och botten något positivt för att upplysa om någonting som är allvarligt. Nämligen att det blir varmare i världen. Därför släcker vi lamporna så att vi spar lite energi. Det är bra. Prick klockan 20.30 släcktes bland annat NK:s stora roterande klocka av rött och grönt neonljus. 21.30 tändes den igen.

På Earth Hour show uppträdde Andreas Johnsson, Darin, Velvet och Laleh. Bland flera. Svenska cykellandslaget cyklade och genererade därmed elen till showen. Därtill tändes många facklor på scenen. Siemens fick sitt namn nämnt typ tio gånger. Mix Megapol fick sitt namn nämnt typ hundra gånger. Programledaren sade att det ”råder mörker på regeringskansliet, men det kanske det i och för sig gör hela tiden”. Då applåderade folk.

Sen åkte vi bussen hem. Det var en heldag det!