En ensam natt vid Twitter blev symbolen för mitt 2009


2009 var ett på många sätt lysande år. Jag brukar låta bli att bli för personlig och privat på den här bloggen, men på den privata och personliga fronten innehöll 2009 en rad bra nyheter och händelser som kommer påverka 2010 och dagarna som kommer. Vi skrev på kontrakt på en ny bostad som vi flyttar till i februari. Lysande och roligt! Det kommer jag givetvis minnas allra mest.

Lena – allt som året innehöll för oss – har varit perfekt. Alla roliga minnen: ”Sväng höger!”, ”AAAAJ, Det gick bra!”, ”Jag tittar på fååååglarna” osv som ingen annan förstår. Sådant är roligt och ryms inte i Rapports årskrönikor men finns liksom kvar ändå.

Privat innehöll 2009 också en massa andra saker. Min bror flyttade, om än bara för ett år, till Budapest. En stad som typ ingen hade hört talas om innan, eller i varje fall inte hört talas om som en stad man kunde bo i på riktigt. Per flyttade under sensommaren men när vi sågs på min födelsedag förra veckan kändes det ändå som att vi nyss hade setts.

Jag jobbade på tillsammans med mina kollegor och alla socialdemokrater i Örebro i opposition. Det var ett ”skitår”, som Sven-Otto Littorin sade, med arbetslöshet, varsel, utförsäkringar och tråkigheter i fokus. Det blev året då vi lärde oss att i Örebro kan man inte bada när det är för varmt och åka buss när det är för kallt. Vi upplevde en lindstrid och stenar på Köpmangatan, flera gånger om. Det blev torgens och besparingarnas år i år.

Och på tal om skitår… 2009 blev också året då min mamma, min pappa och min mammas man förlorade jobbet. Tillsammans med många gamla kompisar i Köping och runt om i Sverige. Krisen blev liksom personlig då, lätt att förstå. För pappa blev det dock, som han själv säger, en ”nystart”, då han tillsammans med en före detta kollega faktiskt startade ett eget företag och ”tog över” verksamheten. Blir spännande att följa under 2010. Min flickvän fick jobb som arbetskonsulent och hon upplever varje dag hur svårt det är att få fram jobb åt de som behöver.

Semestern i Strömstad, Värmland och Stockholm var mysig, varm och skön. Uppvilande på ren svenska. Hösten kändes lång, men i september började nedräkningen till det som komma skall, på flera fronter.

Av nyhetsåret 2009 finns mycket att minnas. Tråkigheter i Iran och Palestina, sorgliga mord och trafikolyckor, bränder och elände. Dagens dödsskjutning i Finland känns som ytterligare en i raden av vansinnesdåd som kom att prägla hela 00-talet.

Glädjande nyheter fanns det givetvis också gott om. När jag såg Obamas installation rann det en tår längs min kind. Jag upplevde historia och hoppet om en bättre värld var starkare än någonsin. Det är givetvis inte lönt att förvänta sig stordåd redan på ett år, men det går nog att säga att Obama måste höja takten lite om han ska gå till historien som en verklig världsförbättrare, Nobelpris eller ej.

Men symbolen för mitt 2009 kommer nog att bli den ensamma kvällen, då jag hade tänkt och gå och lägga mig relativt tidigt, under de allra första semesterdagarna, när jag via Twitter fick det något absurda meddelandet: ”Michael Jackson har dött”.

Detta av två skäl.

För det första, just ”Twitter”. Visst, 2008, 2007 och tidigare än så hade sociala medier slagit igenom på riktigt. Men 2009 var kanske året som det verkligen gav ett riktigt tydligt resultat. Några försöker tillskriva bloggen Obamas valseger i USA 2008 vilket givetvis är absurt. Men jag vågar definitivt påstå att bevakningen av valet i Iran inte hade blivit så bred om inte Twitter funnits.

För det andra, Michael Jackson var min tids Elvis Presley. En världsartist vars själva existens utgjorde en faktor i livet, ungefär som att månen finns där. Lika självklart var det att Michael Jackson fanns där – en gigant på musikens och kändisskapets himmel. När han dog insåg man också vilken fantastisk artist han verkligen hade varit. Låtar som faktiskt var skitbra och som präglat mitt liv. Alla ”tryckare” till ”Heal the world” under mellanstadieåren i början av nittiotalet. Eller när jag på MTV lärde mig alla kameravinklar och ordningen på ansiktena i ”Black or White”.

Vi lämnar ett årtionde och ett år. 2010 är ett valår – det jag längtat till ända sedan den jobbiga septemberkvällen för tre år sedan då utförsäkringsalliansen kom till makten. Det kommer bli vinter-os och fotbolls-vm. Kompisar kommer få barn. Ett år att se fram emot, minst sagt!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s