Socialdemokraterna valde inte bort Vänsterpartiet. Väljarna gjorde det.

På dagens Första maj-firande levererade tydligen Vänsterpartiet i Örebro en och annan dräpa mot Socialdemokraterna. Det är väl ok, även om jag kan tycka att det finns större utmaningar i världen än att angripa en kommunledning som just nu gör allt för att halvera barnfattigdomen i Örebro till 2020, skapa nya jobb på Väster samt rusta människor starka för att kunna ta de jobb som skapas. Man hade kunnat riktat kritiken mot högerregeringen som gör allt vad de kan för att förstöra i Sverige.

Enligt Nerikes Allehanda sade kommunalrådet Murad Artin (V) följande om oss:

 De valde bort ett rött Örebro, och valde i stället vårdnadsbidrag, privatiseringar och därmed ökade klyftor. Jag undrar vilka arbetare de tycker att de firar en dag som denna.

Det är lögn i flera led. Låt oss börja bakifrån:

Socialdemokraterna uppmärksammade idag på Första maj både de enorma framsteg som den svenska arbetarrörelsen genomfört och förbättringar Socialdemokraterna drivit igenom i riksdagen, men också de idéer och tankar vi har idag för att i framtiden skapa nya jobb i Sverige. Vi är ett arbetareparti, Sveriges enda, och det visade vi idag! Således firade vi alla Sveriges arbetare, både de med och utan jobb, men också de som har jobbat men som nu gått i pension och de som befinner sig i studier och snart ska ut i arbetslivet.

Vi har varken valt vårdnadsbidrag, privatiseringar eller ökade klyftor och kommer heller aldrig att göra det. Vårdnadsbidraget förlängdes i ett par, tre år och när det gäller privatiseringar råder den syn som alla tre partier i kommunledningen har – privata alternativ kan få finnas men den goda offentligt drivna välfärden ska vara toppkvalitativ. Det är den också. Men kan bli bättre. Det kommer den att bli. Och ökade klyftor – ja, det finns plakatpolitik och så finns det plakatpolitik. Det är klart att det parti som dömt ut varje skolnedläggning där folk har protesterat men accepterat dem där folket har varit tysta, och som svarar på barnfattigdomssatsningen som är gigantisk att den är hemsk för att Vänsterpartiet minsann vill halvera barnfattigdomen till 2015, också kan se ökade klyftor i allt vi gör. Men vi ökar inga klyftor i Örebro. Det som sker är att vi har en högerregering som ökar klyftorna, men en kommunledning som försöker mot storm och vågor bekämpa dem. Väljarna har sett det.

Men så till den första meningen i citatet, att Socialdemokraterna valde bort Vänsterpartiet. I ordinarie kommunfullmäktigevalet 2010 låg Vänsterpartiet i praktiken still, men man backade något. Men i omvalet gick man bakåt ännu mer – utslaget på helheten backade Vänsterpartiet med 0,4 procentenheter och i den valkretsen där det var omval med nästan 2 procentenheter.

Detta trots att Vänsterpartiet befunnit sig i opposition, precis som Socialdemokraterna, mot den dåliga kommunledning som fanns innan. Man lyckades inte uppbåda något som helst större stöd för sin politik utan man backade till och med.

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet gick till val på att bilda en kommunledning men Lena Baastad var väldigt tydlig med att det måste ske på ett sätt så att en majoritet bildas. På grund av Vänsterpartiets dåliga valresultat så gick det inte att bilda en kommunledning med bara Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Och inget annat parti ville ingå i en majoritet tillsammans med Vänsterpartiet.

Men hade det varit så att Kristdemokraterna och Centerpartiet hade velat bilda majoritet med Vänsterpartiet, vad hade det då fått för konsekvenser? Hade Vänsterpartiet gått med på vårdnadsbidraget? På Lagen om valfrihet? Nej? Tror de då att partierna hade stött den kommunledningen? Nej? Vad hade hänt då? Jo, då hade rasisterna i Sverigedemokraterna blivit vågmästare i Örebro och med tanke på att de röstar med borgarna i 95 procent av fallen i Örebro hade det knappast blivit bättre än idag.

Nej, Örebro har inte fått en kommunledning som var helt logisk innan valrörelserna. Men Örebro har fått en kommunledning som driver Örebro framåt, i majoritet för fler jobb, mer skattetillväxt och bättre välfärd. Med fokus på att halvera barnfattigdom, bygga bostäder och rusta skolor. Med målet att skapa ett bättre Örebro, för alla – barn och äldre, kvinnor och män.

Kommunledningen har säkert brister, och det är delvis oppositionens roll att granska den, men lite sans kan man nog begära ändå. Åtminstone lite självinsikt.

Annonser

Är ledare alltid impopulära?

Återkommen från fem veckors semester konstaterar jag följande:

  1. Jag har misshandlat bloggen under sommaren.
  2. Motivationen för valrörelse är på topp hos mig och hos mina kollegor.
  3. Bättre start på valrörelsen hade man inte kunnat önska sig.

Jag arbetar för Örebros populäraste toppolitiker. Sveriges radio har låtit Novus göra en stor undersökning över listettorna i kommunfullmäktigevalet i Örebro. Lena Baastad, Socialdemokraterna, har störst förtroende hos örebroarna, den enda faktiskt av förstanamnen som har fler som har förtroende för henne än tvärtom. Det är roligt och välförtjänt. Även om Lena Baastad är relativt ny som förstanamn har hon snabbt vunnit respekt hos näringslivet i Örebro och hos allmänheten. Hon är ohotad internt i partiet och det är uppenbart att kommunens personal gillar henne skarpt. Mätningen är ett bevis på det och det stärker givetvis Lena lika mycket som det stärker oss som parti.

Näst populärast är Moderaternas Kent Persson. Det blir allt mer uppenbart att han framstår som den givne ledarkandidaten på högersidan, men det kommer inte Staffan Werme, FP, att acceptera, trots att han enligt undersökningen är impopulär i sin hemstad. Splittringen på högerkanten är total. Hade jag tillhört högerns valarbetare hade jag fört fram argumentet att allting tyder på att opinionssiffrorna i Örebro kommer göra Moderaterna till högerns ohotade gigantparti. När dessutom förstanamnet i Moderaterna är populär i Örebro borde det vara han och ingen annan som är vår gemensamma kandidat. Nu tillhör ju inte jag högern och de brukar av tradition inte tycka att det jag har att säga är särskilt vettigt så nu lär de fortsätta sin tirad av underliga utspel om att det är ”jag” som är ledaren och ingen annan.

Det är intressant att lyssna på Staffan Werme på radion. Där argumenterar han ungefär som att det är självklart att den som leder en kommun blir impopulär. Inget kan vara mer felaktigt. Det finns många exempel på där ledarna är mer populära än vad som till och med är rimligt (Reinfeldt) och exempel på där populariteten är välförtjänt (Stig Henriksson, Göran Johansson…). Man kan bli populär som ledare. Werme är inte det.

Minst populär bland örebropolitikerna är Sverigedemokraternas Daniel Spiik. Ett välförtjänt betyg för en politiker som på fyra år inte lyft ett finger för att göra något vettigt. Tvåa ”bakifrån” är centerns Rasmus Persson vilket jag inte tycker är särskilt välförtjänt. Visst, äldreomsorgen har havererat, kostnaderna för försörjningsstöd skjutit i höjden och initiativen inom Nämnden för funktionshindrade har så gott som undantagslöst kommit från oppositionen. Men Rasmus Persson har ändå försökt. Men troligtvis drabbas han av sitt partis svaghet.

Att Lennart Bondeson, KD, inte är populär är mindre konstigt. Slarvigt genomförda skolnedläggningar, sämre resultat i skolan och exempel på arrogans gentemot örebroarna har påverkat omdömet.

Murad Artin, Vänsterpartiet, har under mandatperioden stuckit ut både en och två gånger. Att han hamnar ”i mitten” är ett bevis på att reaktionerna gått åt båda håll. Det är lite Vänsterpartiets ”uppgift” – att väcka reaktion. Och när man gör det kan resultatet givetvis både bli bra och dåligt.

Med tanke på hur starka Miljöpartiet är nationellt är resultatet för Fredrik Persson så klart en besvikelse för Miljöpartiet i Örebro. Troligtvis ett utfall av Miljöpartiets vägval här lokalt.

Valet den 19 september kommer inte att handla om personer, varken i Örebro eller nationellt. Förr eller senare kommer debatten att handla om sakfrågorna, om vägvalen och om utmaningarna som vi står inför. Då blir frågan om person sekundär. Men visst är det viktigt att gå in i valrörelsen stärkt med den här typen av mätningar. Nu kör vi!

En ny färdriktning för Sverige!

”Men hur ska ni finansiera det då?” ”Vanligt folk kommer få en skattechock med er politik!” ”Ni äventyrar rikets finanser!” Förutom det där chokladinlägget från han Mats så är det dessa tre inlägg som likt vinterkräksjukan spritt sig bland borgerliga debattörer, ledarsidor, nyhetsredaktioner och bloggare på senare tid. Istället för att överhuvudtaget nyttja  någon sorts ideologisk kompass så har de valt att se på de rödgrönas politik med argument som de låtit någon PR-nisse snickra ihop en natt då barnen skrek i kör. Högern har helt kapitulerat inför det vägval som Sverige står inför den 19 september, och försöker nu gå till val med att skrämmas om de rödgrönas regeringsduglighet och Lars Ohlys stalinism. Man häpnar.

Idag presenterade de tre rödgröna partierna sin vårmotion som fått titeln ”Ny färdriktning – fler jobb, grön omställning och mindre klyftor för hela Sverige”. Och det är verkligen en ny färdriktning som den leder fram till. En färdriktning mot ett Sverige där fler får plats. Där jobb skapas och klyftorna minskar. Högern gapar med samma argument. Det blir allt mer uppenbart att de faktiskt inte har någon aning vartåt Sverige ska.

När borgarna vann valet hade Sverige en arbetslöshet på drygt 6,5 procent. I de rödgrönas budget jämförs det med Finlands, Belgiens och Tysklands arbetslöshetssiffror som då alla låg över Sveriges. Nu har siffrorna kastats om. Sveriges arbetslöshet är på nära 9 procent, medan de andra länderna har lägre arbetslöshet än Sverige. Med andra ord har Sverige passerat dem i den icke så charmerande arbetslöshetsligan. Långtidsarbetslösheten ökar också, markant i Sverige. Den har långt mer än fördubblats på två år. För att tackla det gör regeringen just ingenting. Komvux är nedskuret med 40 000 platser, utbyggnaden av högskoleväsendet har stoppats och arbetsmarknadspolitiken är passiviserad. Det är långt färre arbetssökande i arbetsmarknadsutbildning idag än 2006 trots att långt fler är arbetslösa idag än då.

Det är också uppenbart att regeringens politik missgynnar de allra flesta. Den procent som gynnas mest av regeringen har fått lika mycket som 25 procent av folket tillsammans. Män har fått nästan 30 procent mer än kvinnor.

Med andra ord: en ny färdriktning krävs!

Och ja, den rödgröna budgetmotionen är just en sådan ny färdinriktning. Alla som tjänar under 40 000 kronor i månaden får behålla sitt jobbskatteavdrag, sen börjar det successivt att trappas ned. Koldioxidskatten höjs, men reseavdragen är fullt kompenserade. Med andra ord ”straffas” jobbresor inte alls.  Arbetsgivaravgifter för arbetslösa ungdomar blir betydligt mindre.

Det blir en rejäl skattesänkning för pensionärer. Redan 2011 är den idag existerande klyftan på uppskjuten lön halverad. Det blir billigare att vara medlem i a-kassan så att fler upplever trygghet vid arbetslöshet. Taket höjs.

Sjukförsäkringen reformeras till det bättre. Stupstocken tas bort och ersättningen blir 80 procent HELA sjukperioden. Med andra ord – är man sjuk ska man ha råd att leva och inte tvingas till att jobba, eller tvingas gå från hus och hem.

Kvaliteten i högskolan  förbättras, samtidigt som studie- och yrkesvägledningen blir bättre. Skatten på småföretag sänks för fler jobb.

Ett mål om fördubblad produktion av hyresrätter under nästa mandatperiod införs. Inveteringsstödet blir på cirka en halv till en miljard och riktas till orter med bostadsbrist. Skolor rustas med ett skol-ROT.

Ensamstående föräldrar får det bättre med ett höjt underhållsstöd. Även bostadsbidraget för ensamstående höjs. Pensionärernas bostadstillägg höjs.

Listan på förbättringar kan göras lång. Helt klart är målet där för att nås. Sverige behöver en ny färdriktning. Om 138 dagar väljer du vilken väg Sverige ska ta.

Miljöpartiet i Örebro har än en gång tagit ställning för högerpolitik

Idag kommer Miljöpartiet i Örebro på en presskonferens med övriga högerpartier berätta att de står kvar på den högra sidan. Allt annat vore en jordbävning. Men det är givetvis inte idag som Miljöpartiet i Örebro har blivit ett högerparti.

Tiotusentals människor har utförsäkrats. Människoliv har slagits i spillror, folk har fått flytta från hus och hem. Den borgerliga sjukförsäkringen är fruktansvärd, och Miljöpartiet har nationellt, och i andra kommuner, tydligt protesterat. Men inte Miljöpartiet i Örebro. Tvärtom! Här har Miljöpartiet så till den milda grad ställt sig på den högra kanten att man tillsammans med de borgerliga partierna har valt att hylla den moderatledda regeringens sjukförsäkringssystem. När Örebro kommun svarade på remissen på utförsäkringssystemet fanns nämligen två alternativa svar – ett hyllande och ett kritiskt från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Miljöpartiet i Örbro tog ställning för det hyllande.

Miljöpartiet i Örebro har också, såsom varande ett högerparti, i socialnämnderna i Örebro röstat för en sänkning av försörjningsstödet åt Örebros mest utsatta. Man har infört vårdnadsbidrag, förskolepeng, avskaffat rätten till heltider för kommunens personal, man har privatiserat kommunal verksamhet (ibland med ett direkt uselt resultat), man har brutit sitt vallöfte från 2006 om att inte sälja ut ÖBO-lägenheter, man har sagt nej till det största folkliga initativet i Örebros historia om en folkomröstning trots att man påstås vara ett folkomröstningspositivt parti. Man har också lagt ner skolor utan tillstymmele till vettig medborgardialog. Kort sagt: man har under hela mandatperioden på ett konsekvent och tydligt sätt fört en högerpolitik och sagt nej till en rödgrön politik för fler jobb och minskade klyftor.

Dessutom bör här sägas att man har i allra högsta grad bidragit till att Örebro har haft den kanske klantigaste kommunledningen på mannaminne. Vad folk kommer att prata om när de hör Werme och Bondeson om några år kommer att vara omläggningen av sten på Köpmangatan, livsfarliga trappor på Stortorget, hur stora företagsetableringar skrämts bort, hur örebroambassadörer hoppat av sina uppdrag, hur nattbussarna slutat gå vid 00.00 för att ansvarigt kommunalråd ”inte läst handlingarna”, hur uteserveringarna tvingades stänga klockan 23.00, hur politiker överskred befogenheter och fick blocköverskridande revisionskritik… bara för att nämna ett axplock.

Därför har det också varit tydligt att man har valt att säga nej till att ens föra dialog med oss inför ett eventuellt samarbete. Miljöpartiet i Örebro har helt och hållet stängt dörren, vilket har gjort det hopplöst att få till stånd ett trepartisamarbete på vänsterkanten.

Vad innebär detta då? Att valet är avgjort? Alls icke!

Trots att Nerikes Allehandas ledarredaktion än en gång försöker påstå att MP:s val nu avgör vem som ska få styra i Örebro är det allt annat än sant. Det är inte Miljöpartiet som avgör Örebros ledarskap, det gör örebroarna. Och faktum är att om Socialdemokraterna i Örebro lyckas med vår samtalskampanj så kommer vi att få cirka 45 procent av rösterna. Så stort är stödet för oss när vi är ute och knackar dörr, det märks tydligt. Tillsammans med Vänsterpartiet kommer vi att utgöra en kraftfull, kompetent och lyssnande kommunledning. Det får räcka med slarv nu! Det får räcka med högerpolitik.

I valet står två tydliga alternativ mot varandra. Du bestämmer.

Socialdemokraterna var MOT försäljningen av lägenheterna i Baronbackarna!

Att Socialdemokraterna är motståndare till utförsäljningen av ÖBO:s lägenheter i Brickebacken, Vivalla, Varberga och Oxhagen har förhoppningsvis ingen missat. Men tydligen finns det ett stort behov av att påminna hur det förhöll sig långt bak i tiden… 1993 närmare bestämt.

Även då styrde högern, då med fyra partier. Erik Johansson, M, var kommunstyrelseordförande. Ola Ström var folkpartist.  Olof Johansson var partiledare för Centerpartiet, Alf Svensson för Kristdemokraterna och Bengt Westerberg för Folkpartiet. Bara de nya moderaterna hade samma partiledare då som de i praktiken har nu. Det var en tid som dagens borgare längtar tillbaka till, av flera skäl.

Den 16 december 1993, fem dagar innan jag fyllde 12 år och för drygt 16 år sedan, fattades ett ”medgivandebeslut” i kommunstyrelsen i Örebro, ett medgivande av beslutet i ÖBO:s styrelse en tid innan att sälja fastigheterna på Lars Wivallius väg 77-153 i Baronbackarna. Drivande i kommunstyrelsen var Erik Johansson, M, och dåvarande liberalen och nuvarande riksdagskandidaten för ett parti som vill förbjuda vissa vuxna från att gifta sig, Ola Ström. Motståndare i kommunstyrelsen var ledamöterna från Arbetarepartiet Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Jag säger det igen. Motståndare i kommunstyrelsen var ledamöterna från Arbetarepartiet Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Behovet av förståelse är stort, så igen: MOTSTÅNDARE I KOMMUNSTYRELSEN VAR LEDAMÖTERNA FRÅN ARBETAREPARTIET SOCIALDEMOKRATERNA OCH VÄNSTERPARTIET!!!

Vi röstade mot försäljningen i ÖBO:s styrelse och vi röstade mot försäljningen i kommunstyrelsen. Just nu vill dock kommunister i Örebro sprida ryktet att vi socialdemokrater var de som genomförde försäljningen 1993, men detta är alltså inte sant. För den som tvekar – läs: Protokoll Kommunstyrelsen försäljning av ÖBO:s lägenheter i Baronbackarna.

OBS: Jag vill här skriva att jag inte avser den insändarskribent som var i tidningen idag, utan personer som driver denna fråga på Facebook. Den insändarskribenten i tidningen idag hade fel, fel, fel, men hans politiska sympatier är inte intressanta i sammanhanget!

Låt gärna någon annan städa, men betala honom rejält! Och jag vill inte ge dig pengar för att betala det om du själv har råd!

Debatten om städhjälp, hushållsnära tjänster, ”pigavdrag” – kärt barn har många namn – är i full gång inför valrörelsen. Ska avdraget för hushållsnära tjänster vara kvar, eller ska det bort. På partikongressen i Stockholm för ett par månader sedan slog Socialdemokraterna i sina riktlinjer fast att: ”Ett flertal skatter måste förändras för att säkra välfärden och rättvisan. De med höga inkomster måste bidra mer och avdragsrätten för hushållsnära tjänster avskaffas. Dessutom bör en förmögenhetsskatt införas. Skatt ska betalas efter bärkraft och välfärd ges efter behov.”

Även Vänsterpartiet vill avskaffa avdragsrätten, medan Miljöpartiet är mer positiva till att den ska få vara kvar på grund av ”den höga arbetslösheten”. De borgerliga partierna vill så klart behålla avdragsrätten – varje skattekrona som inte behövs betalas in är en glädje i Danderyd och Täby.

Det finns en del argument som är svårbemötta för den som vill avskaffa rätten till avdrag för hushållsnära tjänster. Argumentet att du har rätt att göra avdrag för den som sätter in fönstret men inte för den som tvättar det är retoriskt, och svårbemött. Det verkar också vara så att avdraget skapat en del jobb, även om intresse- och partsorganisationen Almegas beräkningar definitivt inte kan stämma. För precis som Bengt Silfverstrand skriver så är det ju så att en hel del av de 11 000 sysselsatta enbart arbetar deltid och en hel del av dem på väldigt låga sysselsättningsgrader, och det finns heller inget i Almegas rapport som tydligt visar på att det faktiskt är avdragsrätten som genererat de jobb som kommit. Man kan anta, men antaganden är trots allt bara antaganden.

Så jag har förståelse för Miljöpartiets syn. I ett läge med skyhög arbetslöshet, som främst drabbat unga, kan det vara olägligt att avskaffa avdragsrätten och därmed minska incitamenten att köpa tjänster som sysselsätter folk. Å ena sidan.

Å andra sidan är det ju så att de skattelättnader som blir på grund av avdraget skulle kunna ha genererad skatteintäkter som i sin tur gått till en bättre välfärd som, förutom just kvalitetsökningen för medborgarna, också hade genererat jobb. I hur hög utsträckning detta skulle ha skett är också givetvis enbart spekulativt. Om nu folk köpt städtjänsterna enbart utifrån avdraget hade de rimligtvis inte köpt tjänsterna utan avdraget, och då hade de gjort något annat för de pengarna och därmed genererat skatteintäkter och sysselsättning. I bästa fall. Så pengarna skulle ju spenderats oavsett, om nu inte de hade gått in på sparkontona istället.

Men jag tror ändå att diskussionerna om hushållsnära tjänster är svåra att helt och hållet vinna för den benhårde motståndaren. Därför kan en mellanväg, med riktad avdragsrätt för barnfamiljer och låginkomsttagare, gärna i kombination med lite hårdare regler på vilka företag vars tjänster man kunde få avdrag för, vara ett intressant, socialdemokratiskt, alternativ som även Miljöpartiet och kanske också Vänsterpartiet kunnat acceptera.

Inte bara för att blidka opinionen, utan för att ett sådant förslag faktiskt skulle kunna vara riktigt bra. Då får vi vinsterna med avdragen samtidigt som den idag sjuka snedvridningen försvinner. För idag är det ju faktiskt så att städaren indirekt betalar skattesubventioneringen för den som anställer honom som gör avdraget. Därför är regeringens politik riktigt dålig, orättvis, orättfärdig och måste bort!

Socialdemokraterna i Stockholm kan därför ha en del poäng

Sverige behöver en ny sjukförsäkring. Sverige behöver en rödgrön regering!

Äntligen! Protesterna mot de moderata sjukförsäkringsreglerna har varit hårda, inte minst från människor som drabbas, men även från oppositionen. Idag presenterade så det rödgröna samarbetet en tydlig överenskommelse med ett alternativ till de moderata utförsäkringsreglerna, en rödgrön sjukförsäkring som ger alla människor möjlighet att arbeta efter egen förmåga i ett Sverige där varje arbetad timme behövs.

På DN Debatt skriver idag Mona Sahlin och de andra partiledarena/språkrören om denna nya sjukförsäkring. Läs mer här, här och här.

Jag har under förmiddagen läst överenskommelsen och jag ger den högsta betyg! Från och med den 1 januari 2011 tas den så kallade stupstocken bort – det vill säga de fullkomligt inhumana och knäppa regler som finns idag som säger att efter ett visst antal dagar så förlorar du sjukersättningen – no matter what! Detta innebär givetvis inte en ovillkorlig rätt till sjukersättning för all evig framtid, tvärtom – men istället för att det är antalet dagar som avgör om du får sjukersättning framöver eller ej är det din faktiska arbetsförmåga. Ett mycket bättre system!

De rödgröna är tydliga med att sjukförsäkringen ska vara 80 procent under hela sjukpenningsperioden och att den på sikt ska omfatta fler med ett höjt tak till tio basbelopp (alltså en årsinkomst på 424 000 kronor utifrån nivån på dagens prisbasbelopp).

Vidare är man tydlig med att personer som av olika skäl inte längre kan försörja sig på den ordinarie arbetsmarknaden ska få ett mycket bättre stöd. Särskilda hållpunkter i tid kommer att införas. Inom sex veckor från första sjukskrivningsdagen har den sjukskrivne rätt till en individuell bedömning från försäkringskassan. Inom tre månader ska försäkringskassan med den enskilde, arbetsgivaren och läkarkontakt utforma en individuell plan med en beskrivning av de insatser som krävs för att den enskilde ska kunna återgå i arbete. Efter sex månader ska en fördjupad bedömning göras, med en ny, bredare, definition av arbetsförmågebegreppet som verkar mycket intressant.

Överenskommelsen innehåller också två saker som jag väntat länge på.

För det första ska rätten att deltidsstudera med rätt till sjukersättning införas. Det är något som fler än jag saknat.

För det andra ska det finnas fler nivåer för sjukskrivning. Som det fungerar idag kan du bli sjukskriven på 25 procent, 50 procent eller 75 procent. Med den rödgröna sjukförsäkringen ska du kunna börja jobba, kanske en dag i veckan – sedan två och sedan gå uppåt.

Det ska bli enklare för personer med funktionsnedsättning och varaktig sjukdom som intensifieras i skov att vara sjukskriven när det inte går att arbeta, men samtidigt kunna arbeta för fullt när det är möjligt. Unga människor med funktionsnedsättning ska ges ett ökat stöd så att fler inte behöver fastna i onödan i daglig verksamhet utan lön. Det ska finnas kontor över hela Sverige där försäkringskassa, arbetsförmeding och kommunala resurser sitter samman för att underlätta samordningen – ingen ska behöva ramla mellan stolarna.

Och förtidspension ska enbart kunna ges till den över 58 år – med andra ord, ingen ”ung” ska längre behöva bli förtidspensionerad resten av livet ”i onödan”.

Kent Persson ironiserar över att överenskommelsen innehåller några frågor som enligt de rödgröna behöver utredas. Med tanke på det enorma fiasko som de moderata sjukförsäkringsreglerna har blivit, där regeringen huvudlöst gång på gång tvingats till reträtt, skulle jag kanske ligga lite lågt med det ironiserandet. Det går givetvis att kräva besked innan valet i fler frågor, och fler besked kommer också att komma.

Bland annat står det tydligt på sidan 11 att de rödgröna nu under våren kommer att återkomma med fler förslag om en utvidgad arbetsmarknad, alltså hur människor som varit långtidssjukskrivna och/eller personer med funktionsnedsättning som inte bedöms kunna få arbete på den ordinarie arbetsmarknaden ska kunna få ett jobb på en mer ”utvidgad arbetsmarknad”. Det är lysande och väl värt att utreda och titta vidare på.

Dessutom är det ju så att Kent Persson och majoriteten i Örebro kommun hyllat de moderata utförsäkringsreglerna vid ett flertal gånger, när Socialdemokraterna och Vänsterpartiet velat protestera. Lena Baastad och Murad Artin påpekar detta idag.

Sverige behöver en ny sjukförsäkring. Under detta år kommer drygt 20 000 svenskar att utförsäkras, varav cirka 15 000 utförsäkras just i detta nu. 65 procent av dessa är kvinnor. Sverige behöver en rödgrön regering.