Vem tar över Moderaterna i Örebro efter Kent Persson?

Vad tycker ni om rubriken ovan? Larvig va? Anstår inte en politisk debatt så här tre veckor innan valet. Vi har väl större frågor än så att diskutera, kan man tycka. Och ja – det har vi.

Kent Persson påstår sig vara kandidat till att bli kommunstyrelsens ordförande i Örebro. Å andra sidan gör även Centerpartiets Rasmus Persson, Miljöpartiets Fredrik Persson och nuvarande kommunstyrelsens ordförande – folkpartisten Staffan Werme också det. Lennart Bondeson, KD, tycks vara medveten att loppet är kört för hans del så han har åtminstone mig veterligen inte öppet kandiderat.

Moderaternas Kent Persson har varit tydlig med att han och Moderaterna inte tänker ge sig en gång till – inträffar olyckan att högerkoalitionen vinner valet blir det han som blir kommunstyrelsens ordförande, givet att de blir störst. Den principen har dock de andra partierna inte köpt. Istället luddar de lite om att det minsann inte alls behöver vara det största partiet utan att det lika gärna kan vara en av dem (läs: Staffan Werme). Oenigheten och konflikten är med andra ord total.

Kent Persson är också Sveriges ”superbloggare”. Han är störst och har flest läsare. Det är roligt för honom – grattis till det. Jag hade också väldigt många läsare ett tag, men till sist tröttnade jag på att blogga frenetiskt varje dag och länka till varenda liten obskyr internetsida som nämner det mitt blogginlägg behandlar. Fortfarande har jag bloggläsare, men antalet är betydligt mer beskedligt idag än när det var som bäst (värst?). Men Kent Persson gör verkligen allt vad han kan för att få bloggläsare.

Varför?

Det vet inte jag. Kanske är det för han tror att han därmed vinner väljare. Det tror inte jag.

Kent Persson bloggar nämligen som den värsta sortens MUF:are. Inte ett enda ord om vad han vill åstadkomma. När det väl kommer något inlägg om att han faktiskt har en åsikt om hur saker och ting kan bli bättre är förslagen ytliga och okonkreta. För en vecka sedan hade han nåt inlägg om krogmiljön i Örebro, men det hela faller platt om man vet att Moderaterna är ett av de hårdaste partierna i kommunen när det gäller att upprätthålla dagens regler. Den moderata ordföranden i Tillståndsutskottet kände enligt uppgift heller inte till utspelet när det lanserades. Med andra ord verkar idéerna vara noll förankrade i Moderaterna, utan bara påtänkta av Kent Persson på en kafferast.

Istället för att skriva om vad han vill göra eller vad han tycker så skriver Kent Persson så gott som uteslutande om Mona Sahlin, Alliansens förträfflighet och Socialdemokraternas uselhet. Fine. Nu har han i och för sig gjort det under alla år han har bloggat, men nu är det valrörelse. Men herregud – karln söker det finaste ämbetet man kan få i Örebro och han bloggar som en ungmoderat. Varje inlägg handlar om Mona Sahlins påstådda ledarskapsproblem.

Och detta kommer från han som leder det största partiet på högerkanten i Örebro som ändå premierats med absolut minst att säga till om. Och detta kommer från han som säger sig var ”kandidaten” på högerkanten men som inte kan få ett enda (!) parti att ställa sig bakom honom. Vem har egentligen ledarskapsproblem?

Valet den 19 september handlar om jobb för unga, välfärd före skattesänkningar och minskade klyftor. Kent Persson vill sänka skatten i Örebro så att en kvinnlig medelinkomsttagare får cirka 35 kronor mer i månaden. Samtidigt har han aktivt varit med och tagit bort satsningen på heltid för primärt kvinnliga anställda i Örebro kommun. En sådan skattesänkning skulle minska kommunens årliga intäkter på cirka 50 miljoner kronor, alltså ett stort bortfall. Samtidigt kommer han, om han nu då blir kommunstyrelsens andre vice ordförande efter valet, få cirka 100 kronor mer i månaden på samma skattesänkning. Pengar han rimligtvis torde kunna vara utan med den månadslön han har.

Kent Persson har två huvudmotståndare i valet – Staffan Werme och Lena Baastad. Lena Baastad är den politiker som flest örebroare har stort förtroende för och som minst antal örebroare har litet förtroende för. Hon är redo att ta över. Hon sitter inte på sin kammare och bloggar om Fredrik Reinfeldts ledarskapsproblem (trots alla avhoppade ministrar) utan arbetar hårt för örebroarnas bästa. Bakom henne har hon en politik som örebroarna har varit med och tagit fram. Valet den 19 september borde vara rätt så enkelt.

Ångra dig inte den 20 september!

Veckans krönika i Karlskoga Kuriren

Jag träffar i regel tre kategorier människor. Dels de som är arga och ledsna på regeringen. De röstade på Socialdemokraterna i valet 2006 och är nu beredda att inte bara rösta utan även vara med och göra en liten insats: ringa några vänner och prata politik eller vara med och knacka dörr, för att byta regering.

Sen finns det de som är arga på sig själv. De röstade inte på Socialdemokraterna 2006 och inte heller på Vänsterpartiet eller Miljöpartiet. Antingen röstade de inte alls, eller så är de en av dem som trodde på ”de nya” Moderaternas prat om arbetslinjen. De ångrar sig djupt idag och även om steget att vilja aktivera sig för en rödgrön regering är större än att bara gå och rösta är de inte främmande att berätta för andra om deras val.

Den tredje kategorin människor jag träffar är de som säger att de tänker rösta borgerligt, och det är så gott som undantagslöst de som gjorde det inte bara 2006 utan även innan. Jag har respekt för de människorna. De går och röstar och därmed visar de sin syn på hur de vill att Sverige ska utvecklas under kommande fyra år. Jag har respekt för dem, men jag ska göra allt jag kan för att de ska vara färre än de första två kategorierna. Låt mig berätta varför.

När den borgerliga alliansen vann valet 2006 gjorde de det med en uttalad vilja att ”minska utanförskapet”. Man kan säga att det var deras enda mål. De inte bara ville minska utanförskapet, de lovade också att göra det.

Jag tror inte statistiken (som visar att utanförskapet och klyftorna har ökat lavinartat) i sig är ett tillräckligt argument att rösta bort regeringen.

Nej, istället är det värt att titta på hur alternativen ser ut idag. Vad vill högerregeringen och de rödgröna göra idag för att bryta den utveckling som vi sett de senaste fyra åren. Det är trots allt det som valet den 19 september handlar om.

Man skulle kunna tro att en regering med så erkänt smarta personer som Anders Borg och Fredrik Reinfeldt skulle förstå att den politik som inte har fungerat hittills inte kommer att fungera under kommande fyra år heller. För det är exakt samma politik, mer eller mindre utan att ha ändrat ett kommatecken, som de borgerliga partierna nu går till val på. Ingen avskaffad pensionärsskatt, ingen insikt att en vass och aktiv vuxenutbildning krävs när många skiftar jobb. Inga satsingar på välfärd före ytterligare skattesänkningar för rika.

Den rödgröna politiken däremot är jobbskapande, framåtriktad och minskar klyftor. Flera välfärdsmiljarder tillförs vården, äldreomsorgen och skolan.  Tiotusentals platser tillförs i vuxenutbildningen och infrastruktur, framförallt järnväg och tåg, inte bara förbättrar klimatet utan skapar också nya jobb.

Jag träffar i regel tre kategorier människor: de som har stärkts i sin övertygelse, de som ångrar sig och de som vill ha det som idag. Hur vill du känna dig den 20 september, dagen efter valet? Se till att du inte behöver ångra dig!

Nej Fredrik, ta inte min ring!

Över 700 pensionärer ”slöt upp” för att träffa Moderaternas partiledare Fredrik Reinfeldt. Men Fredrik Reinfeldt, eller ”Fredrik” som han så personligt tilltalande heter på Moderaternas hemsida, berättade att pensionärsskatten kommer vara kvar. Sådeså.

Sen försökte han stjäla en kvinnas ring, men hon höll ifrån sig. (Bild från Moderaternas hemsida)

Fredrik: Får jag se din ring!
Dam: Nej, det får du inte!
Fredrik: Jo, men får se på ringen nu, sluta sjåpa dig!
Dam: Men Fredrik, du får inte se på min ring!
Fredrik: Då tar inte jag bort pensionärsskatten!

Socialdemokraterna måste ompröva sitt ja till EMU

Krisen har sitt ursprung i Grekland. Både på riktigt och också rent etymologiskt. Eller ja – det är kanske att ge detta lilla medelhavsrike allt för stor betydelse att säga att krisen springer därifrån. Men ordet ”kris” kommer från grekiskans ”krisis” som betyder ”avgörande vändning” så man kan med fog säga att hade det inte varit för Grekland hade det inte funnits någon kris.

Att ge någon rimlig förklaring och beskrivning till Greklands situation är inte särskilt enkel. Precis som alltid finns det flera versioner, både lång- och kortsiktiga, som alla har olika bäring i verkligheten. Klart är dock att det i Grekland under en allt för lång tid har rått ett mer eller mindre dekadent leverne som inte direkt utnyttjat effektiviteten i staten och i produktionen. Extra månadslöner har betalats ut, folk har gått i pension vid femtio och kunnat sjukanmäla sig för vilken obskyr orsak som helst. Det har gjort den grekiska ekonomin till en ineffektiv ekonomi vilket förvärrat krisen.

Men där är inte orsaken. Krisen är inte inhemsk. De amerikanska bolåneinstitutens krash är den mest bidragande faktorn till Greklands krisande ekonomi. Under 2007-2008 gick ett antal amerikanska och brittiska banker och bolåneinstitut i konkurs, krisade eller kollapsade. Först Northen Rock, sen Bear Sterns och sen så klart Lehman Brothers. Det fortsatte i månader med banker som togs över av stater. Bolagen och bankerna har i år gett lån och stora krediter utan säkerhet och till sist sprack bubblan. Allt färre ansågs kreditvärdiga och staters kreditvärdighet sjunk som sten. Bland annat Greklands. På mycket kort tid hade ett antal kreditbyråer skrivit ned Greklands kreditvärdighet. Effekterna för ett låneberoende land är enorma. Greklands möjligheter att hålla igång sin ekonomi försämrades och den grekiska krisen var ett faktum. I kombination med den där rådande dekadensen var det ogörligt för Grekland att hålla igång.

När en kris kommer utifrån ter det sig som rätt lättförståeligt att se att Euron vore bra för det drabbade landet. Kommer en kris utifrån är det bättre att leva i trygghet tillsammans med andra.

Riktigt så enkelt är det nu inte. Tvärtom har ju Euron visat sig minska tryggheten, där i stort sett alla euroländer drabbats hårt av krisen. Det vi skeptiker och motståndare varnade för innan har nu visat sig stämma. Och detta beror inte på slumpen. Det beror på EMU:s inneboende paradoxala svaghet. En paradoxal svaghet som ingen socialdemokratisk ja-sägare riktigt vågade erkänna under folkomröstningskampanjen 2003.

Svaghetens paradox manifesteras i att EMU antingen är ”för lite” eller ”för mycket”. Börjar vi i andra ändan ser vi hur EMU tvingar fram en gemensam ränta i en union som inte är en stabil ekonomisk zon. Med andra ord kan behoven länderna emellan se extremt annorlunda ut, utan att det för den saken skull måste göra det. Slumpen avgör, och den slumpen orsakar politiska effekter som är stora.

Alldeles uppenbart har ju exempelvis Grekland och Sverige just nu helt olika förutsättningar – något som alltså inte hade synts när ECB:s reporänta sätts.

Men EMU kan också vara för lite, som sagt. För ovanstående problematik kan enkelt ”lösas” genom en mer sammanhållen finanspolitik. Dels i form av strukturfonder på samma sätt som Sverige har där bidragen skickas direkt till krisande regioner/länder utan att gå över utredningar och ansökningar i år och dar. Pengarna kommer direkt där de behövs. Men det hade också kunnat lösts genom en mer gemensam skatte- och utgiftspolitik. Skatterna i EU (EMU) hade på så sätt harmoniserats.

För det är svårt att få det ena utan det andra. Att säga att bara penningpolitiken ska vara gemensam är ungefär som att säga att i ett förhållande ska bara en partner vara ”upptagen” och den andra singel. Det går inte att låta den ene göra vad han vill så länge den andra gör på ett sätt. De båda hör ihop. Det har tydligen undgått många, men nu kommer insikterna.

I gårdagens Agendadebatt fick både Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt frågor om Euron. Reinfeldt duckade påtagligt medan Mona Sahlin var mer rakt på sak. Thomas Bodström har redan 2006, när jag intervjuade honom för den valtidning som vi socialdemokrater i Örebro gjorde inför det valet, varit tydlig med att nejet till EMU inte nödvändigtvis är dåligt. Idag förstärktes den tydligheten när han på Facebook idag skriver: ”Okay då, det var väl ganska bra att vi inte gick med i Eurosamarbetet då.”

Mona Sahlin var inte riktigt lika tydlig, men helt klart var hon inte speciellt sugen att säga att EMU är något positivt för Sverige. Troligtvis för att hon insett att det faktiskt inte är det.

Med tanke på vår rödgröna regeringsambition, och en kraftigt förändrad verklighet, hoppas jag att Socialdemokraterna tydligt kan ompröva sitt ja till EMU och kort och gott säga ”nej, under överskådlig framtid.” Inte bara säga att folkomröstningsresultatet från 2003 ska gälla utan också att det resultatet faktiskt är bra. Det skulle både stärka Mona Sahlin som en flexibel och anpassningsbar toppolitiker och det rödgröna samarbetet som ett lite mer enat alternativ i Europafrågor.

Sverige är inte en ö. Grekland är visserligen ett ö-rike, men inte ens Grekland är en ö. Vi påverkas och vi påverkar. Att Sverige nu bidrar till att stötta Grekland som nation med lån är bra! Men det kan inte ligga i Sveriges intresse att stötta och upprätthålla EMU. Därför bör regeringens politik något modifieras till att mer handla om ett direkt stöd till Grekland i form av bra lån.

Jag tror och hoppas på att Socialdemokraterna kommer till insikt i EMU-frågan. En harmonisering av skatte- och utgiftspolitiken betyder inte mer socialdemokratisk välfärdspolitik. Och det kan väl inte vara Socialdemokraternas främsta mål att försöka motverka vår egen politik?

Den 19 september går det inte att gardera sig

Under min levnad har jag fått uppleva två borgerliga regeringar. Mellan 1991 och 1994 gick jag i mellanstadiet och jag kunde riktigt se hur saker och ting förändrades. När jag gick i tvåan, trean fick alla elever som inte riktigt klarade av att räkna differentialekvationer eller den latinska grammatikens uppkomst extraundervisning. Kort sagt, alla fick extraundervisning, mer eller mindre anpassad efter ens egna behov. Det var talpedagoger och speciallärare. Vi hade det bra. Vi gick från Nyckelbergsskolan, otillåtet givetvis, på rasterna och köpte tioöresgodisar på Mecka.

Sen kom borgarna. Sen kom Bildt. Sen kom Ola Saaw (Moderat kommunstyrelseordförande i Köping 1991-1994.) Specialpedagogiken drogs in. De drog till och med in tioöringen så då fanns det inte ens någon anledning att gå från skolan på rasterna. Och då skolgården förföll, och det byggdes baracker där vi tidigare hade kunnat spela brännboll och fotboll, blev vi sittandes på en rutten ek som någon lagt ut på skolgårdens asfalterade yta av förruttnelse. Ursäkten var att det var ”kris”.

Kort sagt – allt blev elände. Sen kom den store ledaren Göran Persson och räddade oss från behovet av nödhjälp och rikets finanser blev åter ett mirakel som det talades om över hela världen.

2006 kom misären åter till vårt rike. Bildt var kvar, men Reinfeldt och Borg var nya, ja – hela Moderaterna var nya, enligt dem själva, men politiken, den var den samma. Nu försämras åter skolan. I Örebro sjunker måluppfyllelsen. Äldre blir allt mer missnöjda med sin tillvaro. Klyftorna ökar. Välfärden får över 100 miljarder kronor mindre att röra sig med. Nedskärning på nedskärning blir följden.

Och det händer att jag stannar upp i tillvaron och begrundar detta faktum: Hur kan det komma sig att de två borgerliga regeringar som mitt liv har förärats med har kännetecknats av att de har fått styra under krisår? Idag kommer Leif Pagrotsky med svaret.

Under de senaste 70 åren har vi aldrig haft backande BNP utan borgerliga regeringar. Vi har inte heller haft borgerliga regeringsperioder utan sänkt BNP, växande arbetslöshet och försämrade statsfinanser.

Efter att ha tagit bort de tänkbara ursäkterna, utgångsläget och omvärlden, inser man lätt att faktorerna i de olika lägen inte alls är externa utan de beror på något annat. Något inhemskt. Och resultatet är uppenbart: Borgarna vet EN sak, det är att föra SIN politik och de gör det oavsett utgångsläget och oavsett konsekvenserna.

Vi ser det nationellt och vi ser det i Örebro. I Örebro vill borgarna sälja ut örebroarnas tillgångar genom både realisationer och genom att köra upphandlingar ”i bott” som det centerpartistiska kommunalrådet uttrycker det. Nationellt gäller skattesänkarspåret, oavsett om ekonomin går uppåt eller nedåt. Borgarna navigerar efter en GPS vart batteri tagit slut och vars karta aldrig har stämt.

Denna beskrivning går säkert inte någon borgare med på. De kanske skyller ovanstående faktum på otur. Om så, vem vågar satsa på en häst som alltid har otur? Den 19 september kan du inte gardera dig. Då står du inför ett vägval: fler jobb eller ökade klyftor. Utvecklingen är inte given utan den finns i dina händer.

Granska hovet oberoende av oberoende journalister

Att svensk media inte bevakar hovet är känt sedan länge. Kungahuset ”bevakas” – i varje fall deras privata och personliga affärer med kärlekslivet som kronan på den lätta hjässan. Den bevakningen räcker inte. Oavsett om du är för eller mot monarkin, oavsett om du gillar eller inte gillar den, så borde du vara för en större bevakning av hur hovet sköts och hur faktiskt kungen och kungafamiljen sköter sina konstitutionella uppdrag.

Problemet är att den granskningen är det ingen som gör. Varken privata medier, dagstidningar och kvällstidningar, är intresserade. De är inte alltid inställsamma – tvärtom går de ofta över gränsen, men just då enbart i deras bevakning av privatlivet (Daniel Westlings ”akuta sjukdom” är givetvis bottennappet). De övertrampen är aldrig ok. Även kungafamiljen måste ha rätt till en privat sfär.

Men tyvärr är det just den privata sfären som svenskarna tycks intressera sig för. Vi är mer intresserade av planerna inför bröllopet (vilket visserligen är ett offentligt spektakel), än om hovstaternas ekonomi, vi är mer intresserade av vem Carl Philip är tillsammans med än om kungen sköter sina uppgifter väl.

Och för den som mot förmodan (och jag tillhör alltså den kategorin) skulle vilja veta lite mer om hur hovet sköts tvingas förlita sig på just uppgifter som kommer från samma journalister som skriver om kungabarnens kärleksliv. Han den där fjanten på Expressen och så SVT:s Ebba von Sydow. Det är inte direkt de mest seriösa granskarna som lyfts fram.

Mest allvarligt är det givetvis inom public service. Nu avslöjar Aftonbladet att den som ska ”bevaka bröllopet” (!) är ingen mindre än Daniel Westlings bäste vän. För även om Sveriges Radios bevakning under 2010 mest kommer handla om Victorias klänning borde det ändå någon gång finnas en anledning till mer granskande reportage, av typen ”vad kostar spektaklet”, ”vad kunde polisen göra istället för att bevaka dignitärer”, eller ”när ska regeringen sluta ha rätt att stoppa kungabarn från att gifta sig med vem de vill”? Oavsett om denne vän till Daniel Westling är kapabel att ställa den typen av frågor eller inte är det åtminstone rätt enkelt att gissa att han helst ställer andra typer av frågor.

Vilket inte är konstigt! Det finns en anledning till att journalisters opartiskhet inte bör kunna ifrågasättas.  Ingen skulle acceptera att Mona Sahlins eller Fredrik Reinfeldts bästa vän anställdes som en ny politisk kommentator på SVT eller Sveriges Radio. Knappast ens på Aftonbladet eller Expressen. Men kungahuset behandlas som vanligt med silkesvantar.

Lars Ohly vann och Maud Olofsson förlorade på att debattera ikväll

Mina övriga iakttagelser från kvällens debatt är:

De två båda statsministerkandidaterna är oerhört slipade och kommer förmodligen spela jämnt i stort sett ända fram till valet. Men för Fredrik Reinfeldt kommer fallet inte på grund av personliga egenskaper utan på grund av resultatet av den förda politiken. Människors vrede och missnöje kommer inte gå att vifta bort – här har han en omöjlig uppgift.

Kärnkraftsfrågan verkar bli en sprängande fråga för högern även i detta val. Maud Olofssons undflyende svar när programledarna lyfte fram oenigheten inom Centerpartiet var pinsam att beskåda.

Folkpartiet och Jan Björklund erkände två gånger att den av regeringen förda politiken driver utvecklingen åt fel håll på två områden: medlemantalet i a-kassan och resultatet i skolan. Ändå lyckades Björklund på något kusligt sätt försöka göra gällande att han ändå ska få fortsatt förtroende att driva politiken, för förändring tar tid. Men är inte problemet att vi just nu ser förändringen orsakad av den borgerliga politiken?

De tio minutrarna som ägnades åt burkadiskussionen känns överflödiga. Det är inte något av de etablerade partierna som driver frågan om burkaförbud, det är medierna – statstelevisionen och statsradion – som pressar på. Känns onödigt agendasättande i en fråga som för de flesta är totalt perifer.

Göran Hägglund sade inte speciellt mycket av vikt.

Min betygsättning av partiledarna:

Lars Ohly +++++
Mona Sahlin ++++
Fredrik Reinfeldt ++++
Peter Eriksson +++
Jan Björklund ++
Göran Hägglund +
Maud Olofsson –