Helgbetraktelser

Så sinar januari månads sista skälvande timmar. Igår spinning (medelpass för första gången, tydligen tänkt för de som tränar ”regelbundet” och där är jag kanske inte riktigt än baserat på hur död jag var efteråt), Let’s Dance och Chicken Alfredo från Rosalies.

På fredagen inleddes även partiets framtidsdagar i gurkstaden Västerås. Är inte där fast i morse ringde de och sa att det fanns en plats över. Men det går ju att följa en del över nätet och så är helgerna med Lena faktiskt de bästa! Tidigare i kväll kokade hon äggen som jag skulle göra äggstanning med. Det var lite tokigt, men i och med att jag är feministisk och respekterar kvinnor vågade jag inte riktigt påpeka fadäsen. Nu får jag ju ägg på smörgåsen i morgon bitti- det blir kalas det!

I framtidsdagarna i Västerås föddes begreppet ”S we can”. Ett mycket dubbelbottnat budskap har det visat sig. Att det finns en viss komik i detta kan jag ju förstå. Själv är jag väl av den uppfattningen att ”S we can” är en annan sak än ”Swecan”. Annars är ju exempelvis ”en sjuk sköterska” samma sak som en sjuksköterska, och det hoppas jag ju att en person som aspirerar att bli landstingsstyrelsens ordförande kan skilja på. Så ja Kent, jag står fast vid att jag gillar ”S we can”! Och du ska också få se att vi kan!

Ingemar ”Ingo” Johansson är död. Oavsett vad man tycker om boxning, och jag tycker inte om det, så var han en av Sveriges allra största idrottare genom alla tider. När jag var i USA över julen och millennieskiftet frågade mannen i den amerikanska familj som jag bodde hos vad jag heter i efternamn. ”Johansson” svarade jag lite väl svenskt och då han frågade vad jag sa sade jag ”Joehännsen” lite så där amerikanskt. ”Ah, like Engemör Joehännsen!” var då hans snabba svar. Och jo sa jag, som Engemör.

Lyssnar just nu på A Camps nya skiva via Spotify. Trots att enbart första lyssningen är genomförd är jag ändå beredd att ge den 5+. Får väl se om den finns kvar sen då!

Nu snart läggdags!

Min flickvän är kändis

Idag, inför miljoner, kanske till och med miljarder, TV-tittare gjorde min flickvän Lena debut som kändis. Hennes fråga, som hon verkligen grubblade över, nästan mådde dåligt av att inte veta svaret på, i praktiken krävde ett svar på, ställdes av David Hellenius på kvällens Let’s Dance (Ok, Lena tvingar mig att erkänna att den något twistade frågan lite grann var min).

Vi undrade om han Magnus, den där starke typen, någon gång har haft svårt att öppna en syltburk. Och den frågan kom in och ställdes!

I den formidabla extas som uppstod i TV-soffan hörde vi inte svaret, så om någon minns det får de gärna skriva det i kommentarsfältet.

Revisionism på högerkanten

På högerkanten ägnas det just nu åt något som i det närmaste kan liknas vid historierevisionism. Det de sa skulle bli verkningarna av deras politik innan valet 2006 uppfylls inte. Mona Sahlin skriver bra om det i dagens Svenska Dagbladet.

Allt fler ser nu vilka effekter regeringen Reinfeldts politik har i människors vardag. Först genomfördes orättvisor moderaterna själva kallade ”brutala”, som slog hårt mot sjuka, arbetslösa och pensionärer. Sedan skulle det enligt Reinfeldt vända, och bli ”välfärdens tur”. Idag hotas både kvaliteten och jobben i välfärden. Nu ökar arbetslösheten i rasande takt, överskott vänds i underskott i de offentliga finanserna, och utanförskapet växer. Tvärtemot vad den blå alliansen lovade väljarna 2006.

Nu kommer säkert någon vän av ordning säga att finanskrisen kom emellan. Och visst är det så, men det är faktiskt så att regeringen genomförde sin erkänt brutala politik under förevändningen att den skulle leda till att människor gick från ”utanförskap” till arbete. Arbete skulle löna sig.

Men nu vet vi hur det gick. Det finns allt färre arbeten som det lönar sig att ha. Det blir allt jävligare att inte ha något arbete när a-kassan sänks i takt med att de som redan har det bra får det bättre.

Så nu börjar revisionismen – omskrivandet av verkligheten. Bilden av en kraftfull regering som agerar är fastmålad, men stämmer den? Nej, inte alls. Åsa Westlund och Johan Sjölander skriver bra om det.

”Att hänga ut brottslingar”

Ibland får jag skäll för att jag tycker det är fel att media hänger ut dömda brottslingar. Det kan jag ta.

När jag läser sånt här stärks jag i min övertygelse.

Jag tycker media i allmänhet bör bli mer restriktiva att hänga ut dömda, för att inte tala om att hänga ut enbart misstänkta och åtalade. Detta oavsett om de är idrottsstjärnor, operasångare eller elektriker. Och jag tycker sidor som lägger ut denna typ av domar borde om inte förbjudas så åtminstone åläggas någon form av restriktion. Men jag inbillar mig att det är svårt, men jag blir så arg när jag läser om hur detta kan missbrukas.

Äntligen blir det fel att vara en ”ful gubbe”

Trots att jag på jobbet har fått en bild som kriminalfilosof och att jag skulle vara ”soft on crime” (jag har till exempel lämnat ett förslag till partiet att livstidsstraffet tas bort och ersätts av ett tidsbestämt straff) så känner jag en viss primitivism vad gäller sexualbrott riktade mot barn. Eller ja, generellt mot brott riktade mot barn.

Detta är knappast ens uppseendeväckande egentligen, men det tål att sägas. Samtidigt vet jag att ”pedofili” är en sjukdom och jag tvivlar på att fängelse är det mest effektiva sättet att mota pedofili på. Skulle snarare satsa på bättre vård, men mot en del pedofila brott är jag definitivt beredd att skärpa straffen.

Så kallad ”gromning” är ett sådant. Gromning innebär att man som vuxen via internet tar kontakt med barn i sexuellt syfte. Detta ska nu, äntligen förbjudas, och ska generera ett års fängelse.

Bra tycker jag! Samtidigt inser jag att lagen kommer kunna bli svår ibland. Beatrice Ask säger själv att om en femtonåring (straffmyndig) tar kontakt i sexuellt syfte med en fjortonåring ska detta INTE vara kriminellt, men om en sextonåring gör det samma kan du vara farligt ute.

Detta lär knappast bli enkelt att avgöra när det ska vara olagligt och inte olagligt? Är sexuella relationer mellan sextonåringar och fjortonåringar olämpliga? Och om de är det, ska de vara olagliga? En bra ”vägledning” står här på ungdomsmottagningens lysande hemsida. Det är inte alldeles enkelt, tycker jag i alla fall, att liksom med hundra procent säkerhet slå fast när något ”rätt” blir ”fel” och när ”fel” blir ”väldigt fel”.

Men detta får växa fram i praxis och förarbeten. Nu kommer i alla fall lagen och det är bra nog!

Kent Persson skriver här.