Lär ut varför Första maj firas istället!

Bilden ovanför blev gårdagens och dagens virala nätsnackis. Och visst, svaren är korkade och enfaldiga från att komma från en fyrtioårig ombudsman och högt uppsatt politiker i ett av Sveriges största (nåväl) partier i ett av deras starkaste fästen. Det är inte kreti eller pleti de frågar, utan en heltidspolitiker, som på allvar tror att Första maj firas för att det kommer efter Valborg och att det har något med Skansen att göra.

”Sveriges historia är dess konungars”, skrev Erik Gustav Geijer. Det är sant, så till vida att den historia som lärs ut i skolan är kungalängden och omständigheter rörande den. Det är kungarna som förde Sverige framåt, men lite märkligt nog tar historien liksom slut någon gång vid mitten, slutet av 1800-talet. Om förlusten av Finland 1809 lärs litet ut, men än mindre om unionsupplösningen från Norge. Om den svenska och internationella arbetarrörelsen – inget.

När jag gick i skolan, och det är inte så fasligt längesen, fick jag till alla tjejers stora förtjusning (jag gick i en klass med enbart tjejer och så jag) igenom att vi skulle lära oss lite om Sveriges 1900-talshistoria (vi var ju fortfarande i 1900-talet då, så gammal är jag). Lite utöver läroplanen så att säga. Den undervisningen gick ungefär ut på att vi tittade på Hans Villius tv-serie om 1900-talet. Mycket mer än så var det inte.

Jag tillhör inte experterna på den svenska arbetarrörelsen eller mitt partis historia. Inte på långa vägar. Men jag har läst ganska mycket om det så jag vet nog mer än 99 procent av svenska folket. Jag vågar på stå att de flesta svenskar vet tämligen lite om hur arbetarrörelsen klev fram, genomförde alla de reformer vi idag tar för givna trots motståndet från högern, fänglades, dödades, men med ordet som medel införde demokratin i landet. Inte för att svenskar är korkade, utan för att det helt enkelt inte lärs ut i skolan.

Varför? Beror det på rädslan att ”ta ställning” i någon sorts konflikt mellan höger och vänster? Är det i så fall ett giltigt skäl? För ärligt talat – utan arbetarrörelsen i Sverige vore Sverige ingenting idag. Ett fattigland med enorma klyftor, utan vare sig välfärd eller den hyfsade grad av jämställdhet och jämlikhet som i internationell jämförelse trots allt råder i Sverige, även om allt under nuvarande regering går bakåt.

Kanske är det därför högt uppsatta politiker inte kan historien bakom Första maj. Inte känner till att Moderaterna faktiskt var motståndare till rösträtten. Som inte kan historien om Ådalen.

Det måste bli ändring på det. Svenska skolväsendet måste lära ut svensk 1900-talshistoria, hela kittet. Och vi i arbetarrörelsen måste resa på oss och ta vårt ansvar.

Det handlar inte om att bli nostalgiska. Det handlar inte om att vinna framtidens val på gårdagens meriter. Men det handlar om att vi i Sverige borde visa den tacksamhet och respekt som männen och kvinnorna som gav oss allt det vi har idag är värda. Det bästa sättet är att fortsätta i deras andra, genom att SMS:a in ett S och sitt personnummer (S ÅÅMMDDNNNN) till 72105, betala en hundring, och bli medlem i Sveriges största parti. Det åtminstone anständigaste är att erkänna sin historia. Då kommer kanske kunskapen på köpet.

 

Annonser

En ny tid…

Det återstår 966 dagar till valet 2014. Det är både en kort och en lång tid. Lång tid, eftersom mycket kan hända och inget är givet i politiken. Men också kort tid, i och med att det faktiskt är så pass mycket som inte är givet i politiken.

Senast 2014 behöver Sverige en ny regering. Det blir allt mer uppenbart. Ungdomsarbetslösheten skenar, klyftorna ökar, barnfattigdomen är fortsatt hög i Sverige, tillstånd att undervisa våra barn säljs på Blocket, läkarmottagningar säljs för 600 tusen kronor för att sedan kunna säljas vidare för 20 miljoner kronor, människor vanvårdas i privata vårdboenden som snart har fri etableringsrätt i Sverige, skatten sänks med 100 miljarder – bara restaurangmomsen innebär en sänkning på 5 miljarder som varken leder till speciellt många jobb eller billigare matpriser överallt – samtidigt som svenska gymnasieskolan tvingas skära ner med just samma belopp, 90 procent av vuxenutbildningsplatserna försvinner… etc. etc.

Listan kan göras lång, och det förtjänar den sannerligen att göras. Skälen att byta regering och politik senast 2014 är många och goda.

Med en sådan här politik borde givetvis vi Socialdemokrater ha opinionssiffror väl över 50 procent. Vi borde vara ute och träffa folk och prata om vår alternativa politik. Men det har vi inte. Och det gör vi inte.

Utan under en allt för lång tid har diskussionerna handlat om annat. Som en yttersta konsekvens av detta har vår partiordförande Håkan Juholt idag aviserat att han lämnar sin post med omedelbar verkan. Som han själv uttryckte det på presskonferensen idag: ”Nystarten kom av sig”.

Om detta tänker jag inte orda något. Håkan Juholt har själv kommit till denna ståndpunkt och jag tror att det var nödvändigt. Det är givetvis inget roligt att så behövde ske men nu när han själv drog den slutsatsen så finns det bara en väg framåt för Socialdemokraterna – framåt!

På 966 dagar går det att göra mycket. Jag tycker att partiledningen bör lära av oss i Örebro hur vi jobbar. Det handlar inte enbart om antalet knackade dörrar eller genomförda samtal, utan om ett lyssnande och undrande förhållningssätt gentemot väljarna och medborgarna. Vi borde kunna bli Sveriges mest lyssnande parti, och i Örebro har vi verksamma metoder för hur man kan arbeta.

Politiskt håller jag med partisekreteraren Carin Jämtin. Arbetet mot barnfattigdom, som Håkan Juholt initierade, måste fortsätta. Idéerna om en kunskapsbaserad ekonomi är värda att utvecklas. Att formulera tydliga alternativ mot skräckexemplen från den borgerliga regeringen som jag skrev här ovan är också nödvändigt. Att tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet börja bedriva en trovärdig opposition är livsviktigt.

Nu börjar en ny tid för Socialdemokraterna. Låt det också bli en ny tid för Sverige. Det handlar inte så mycket om vem som är partiledare för Socialdemokraterna som att antalet barn som behöver leva i fattigdom i Sverige minskar. Det viktiga är inte vem som företräder oss, utan att vi som parti företräder de människor i Sverige som behöver ett starkt socialdemokratiskt parti.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.

Missade Håkan Juholts tal igår på grund av omtapetsering av bostaden. Symboliken är stor. Vi var många, fem personer, som över generationsgränserna ändrade gammalt till nytt. Just precis det var det Håkan Juholt pratade om. För nu har jag sett det, och oh I like it!

Jag har gillat allt av Mona Sahlin. Allt jag hört, allt jag läst, allt jag ett. Mona Sahlin är och förblir den partiledare jag hade velat se i många år framöver, jag kan inte och tänker inte låta bli att säga det, men tyvärr ringde inte Mona Sahlin och lyssnade in vad jag hade att säga innan hon avgick. Så hon avgick. Och då måste man inse att ingen är oersättlig, ej heller Mona Sahlin. Och nu är hon också ersatt.

När Håkan Juholt presenterades som socialdemokratisk partiledare var min reaktion avvaktande. Han var ett namn jag kände till men inte så mycket mer. I raden av alla socialdemokratiska riksdagsledamöter jag kände till var han en, men den raden är lång (även om den inte omfattar alla socialdemokrater). Precis på samma sätt som jag inte tror att medborgare, ens partiaktiva, i Halland känner till Lennart Axelsson (riksdagsledamot från Örebro län) känner jag inte till alla riksdagsledamöter från Halland. Håkan Juholt kände jag till, men inte så mycket mer.

Nu har han presenterat sig. Linjetalet igår var en uppvisning i klassisk svensk socialdemokrati. Det var en uppvisning i allt det som Sverige behöver få höra och som Sverige behöver för att återigen bli ett föredöme, ett starkt och bra land. Oerhört retoriskt skickligt och med en glimt i ögat som få politiker har berättade Håkan Juholt om sin bild av social demokrati, den ideologi som Socialdemokraterna tillhör,

Vad är ett femte jobbskatteavdrag värt när barnfattigdomen växer, när kostnaderna för försörjningsstöd skjuter i höjden och när klyftorna ökar? Hur rolig är en platt-tv i uteförrådet när äldre i omsorgen får max en kopp kaffe per dag? Hur bra känns det på planet ner till Thailand när du inte vet om dina barn får förskoleplats eller när du hela tiden tvekar över om ditt  sjunde val för dina barns skola var det rätta? Vi kan sänka skatten – vi kan säkert ta bort skatten  – men på riktigt, är det bara det vi vill?

Vill vi inte något annat? Vill vi inte något mer?

Det är omöjligt att lista allt det som Håkan Juholt tog upp i sitt tal, men särskilt fastnade jag för hans tydliga besked att barnfattigdomen ska utrotas. Det är fruktansvärt att över tio procent av Sveriges barn lever under fattigdomsstrecket (i Örebro är siffran över 15 procent). Men vi socialdemokrater har varit för dåliga på att tydliggöra vårt alternativ till borgarnas ickepolitik som bara kretsar kring skattesänkning på skattesänkning. Här kan vi socialdemokrater inte låta bli att forma en politik för utrotandet av barnfattigdomen och det är glädjande att Socialdemokraterna nu tänker göra det.

Helgen får symbolisera nystart! Nya tapeter, en ny partiledare och en ny, tydlig linje kommer gynna alla svenskar (eller ja, kanske inte tapeterna). Sverige behöver en stark socialdemokrati! Håkan Juholt kommer att leda oss långt!

Håkan Juholt – Kraftverket från Oskarshamn

Så blev det då äntligen klart! Den socialdemokratiska valberedningen presenterade sitt förslag till partiledare och partisekreterare. Håkan Juholt, Socialdemokraternas ledande försvarspolitiker och ordförande för partidistriktet i Kalmar, är egentligen ingen person jag vet massor om. Eller ja, förutom ovanstående visste jag egentligen ingenting. Men under dagen har jag försökt läsa på och framförallt så såg vi presskonferensen där han presenterades och hittills finns det bara goda saker att säga om honom.

Tillsammans med Carin Jämtin, som föreslås som ny partisekreterare, kommer han att leda ett nytt lag under de tre åren som återstår till valet 2014. Om Carin Jämtin har jag bara positiva saker att säga. Trots ett riktigt uselt valresultat 2010 i Stockholm har hon alltid varit en person som jag tyckt bidragit med klokskap och goda idéer. Hon var en av dem som jag kunde tänkt se som partiledare redan efter Göran Perssons avgång.

Dagen har mest handlat om Juholts utseende, och då i synnerhet hans mustasch. Jag tycker han är ball, lite som ett kärnkraftverk när han frustar fram sin energi och med tanke på stadeNu n han bor i är det ju en passande liknelse.

Nu när namnet äntligen är klart bör vi kunna diskutera vår politik, våra huvudinriktningar framöver och vad vi faktiskt vill åstadkomma i Sverige. De diskussionerna har stått och harvat och fastnat i gamla hjulspår.

Frågan handlar exempelvis inte längre om huruvida vi ska ha RUT eller inte, frågan nu handlar om vi ska avskaffa RUT-avdraget. Ändå handlar diskussionen om RUT-avdrag är något som bör införas eller inte, som att det inte redan finns där. En av frågorna från media till Juholt på pressisen handlade också om vilka skatter han vill höja, som att det bara är det allting handlar om. Vilka skatter ska höjas, vilka ska sänkas?

Idag var startskottet för en ny tid. Jag har längtat. Jag ser fram emot dagarna och åren som kommer.

Malmfältshärkomst är INTE ett krav!

Malmfälten är ett område i yttersta Norrland som omfattar Kiruna och Gällivare kommuner. Totalt bor det cirka 41 500 personer i det område som kallas ”Malmfälten”, vilket motsvarar ungefär 4,6 promille av svenska folket. En av de personer som härstammar härifrån är Socialdemokraternas ekonomiske talesman, Thomas Östros.

Jag har sagt det förrut och jag säger det gärna igen, jag gillar Thomas Östros och jag skulle kunna leva med honom som partiledare. Han är inte min favorit, men hans duglighet och kompetens kan ingen ifrågasätta. Han är en retoriker av stora mått och har mångårig regeringserfarenhet. Det är viktiga, men inte ultimativa, egenskaper.

En som vill att Thomas Östros blir ny partiledare är s-nestorn Thage G. Peterson. Det som förbryllar är hans minst sagt underliga argumentation varför. Ett av skälen, enligt Peterson, är nämligen att Östros kommer från just Malmbergen. ”Det saknar inte betydelse för oss socialdemokrater” säger Peterson.

Någonstans måste man ju komma ifrån, själv kommer jag från en snart nedläggningshotad industriort i Västmanland. Det torde också vara meriterande. Olof Palme kom från öfvre Östermalm, så varför han blev partiledare vet jag inte. Men det här att det skulle vara meriterande att komma från en ort som är präglad av en viss industrisort (gruvindustrin) tycker jag är magstarkt. Varför är det inte mer meriterande att ha växt upp i en förort istället? Är inte erfarenheterna därifrån lika viktiga, om inte viktigare, för dagens samhälle än att ha växt upp i en gruvort?

Ändå kan det inte vara ett krav heller.

Socialdemokraterna har att välja EN partiledare, och hon/han kommer inte att uppfylla alla de personella krav/önskemål som folk har. Många vill se en till kvinna, flera vill se föryngring. Jag skulle tycka det var kul med en person med utländsk härkomst. Det finns ingen som matchar alla krav som alla ställer.

Därför blir ju så klart ”laget” viktigt. Laget måste spegla Sverige såsom det ser ut idag. Om det förutsätter en person som kommer från en gruvort finner jag som osannolikt men personer i laget måste också få komma in på egna meriter, även om de inte är punkt och pricka stöpta i ”sosseformen”. Peter Dahlgren skriver bra om det här, det är dags att dumpa den socialdemokratiska adelskalendern.

Jag vill ha en partiledare av kött och blod, inte en robot, och hans/hennes livsbakgrund kommer så klart vara viktig men jag vill ha personen först, inte välja utifrån önskad bakgrund!

Bra att Baylan lämnar!

Beskedet att Ibrahim Baylan lämnar posten som partisekreterare var lika väntat som efterlängtat. Inte för att han har gjort ett dåligt jobb, men i den omstart Socialdemokraterna så väl behöver framstår han redan som tämligen obsolet. Nu har valberedningen friare möjligheter att lägga det (uppenbarligen) komplexa pussel de har att lägga.

Skälen till Baylans avgång är enligt han själv hans barn och att partiet behöver en jämställd ledning. Det första skälet har av vissa känts ihåligt, men jag tror honom. Visst måste det gå att kombinera en politisk karriär med småbarnslivet, men i längden är det nog slitigt för alla, barn eller ej. Det andra skälet har av en del tolkats som att det nu är klart att det blir en man som partiledare och att partisekreteraren därför måste vara en kvinna. Jag vet inte om det är en nödvändighet att så är fallet – för egen del hade jag inte haft några problem att acceptera två män, exempelvis Mikael Damberg och Karl-Petter Thorwaldsson som ledarduo, eller för den delen Ylva Johansson och Veronica Palm – men jag antar att kraven på jämställdhet är för stora för att en sådan lösning hade varit möjlig.

När nu partiledaren än presenteras måste Socialdemokraterna med nödvändighet förändras. Ibrahim Baylan har av vissa hårt och fult kallats ”Baghdad-Baylan” (som en hänvisning till ”Baghdad-Bob”, Saddams informationsminister som aldrig vek från linjen hur självklart det än var att den inte längre gällde) och när jag hör honom säga att ”manegen är krattad” eller ”processen [att ta fram partiledare] är öppen” tror jag de som kallar honom så får vatten på sin kvarn. Efter europaparlamentsvalet 2009 sade ju Baylan också att Socialdemokraterna ”vann”  i och med att vi ökade någon tiondels procentenhet från ett uselt valresultat till ett annat. Oavsett smeknamn – hans trovärdighet har stundtals varit låg.

Men Baylan är bara ett symptom på en socialdemokratisk farsot. Vi stänger in oss och blir blinda för att folk inte längre köper den bild vi säljer utan omsvep utan faktiskt iaktar och bildar egna uppfattningar. Baylan förmådde inte att se det, men jag hoppas att den som tar efter som partisekreterare kan ta sig an utmaningen med lite öppnare ögon. I kombination med en partiledare som kan lägga fram en politik för framtiden kan det bli en oslagbar lösning!

Socialdemokratiska arbetarepartiets nästa partiledare!

Jag börjar bli gammal.

Jag har snart varit med om fyra socialdemokratiska partiledarbyten och det är hälften av alla socialdemokratiska partiledarbyten – på 122 år. Det är faktiskt så, mellan den förste den förste partiledaren Claes Tholin (han valdes efter de första årens kollektiva ledarskap) 1896-1907 och Olof Palmes död för tjugofem år sedan 1986, alltså 80 år, skedde lika många partiledarbyten som skett under de senaste 25 åren av mina 30 levnadsår.

Till det ska läggas att en av dem som just nu framstår som lågoddsare bland kandidaterna till ny partiledare, Mikael Damberg, var ordförande i SSU när jag var aktiv i SSU. DET får mig att känna mig gammal. Jag som är så ung.

Men nog om mig…

Jag tänkte, vis av vissheten att ni så kraftigt väntat, nämligen säga ett par ord om det som just nu pågår framför mer eller mindre öppen ridå, nämligen arbetet med att få fram en ny partiledare för Socialdemokraterna, den nionde i ordningen.

Redan när Mona Sahlin aviserade att hon skulle avgå lyfte jag fram Ylva Johansson som min absoluta favoritkandidat. Inte på så sätt att hon var den enda kandidaten – går vi fyra år bakåt i tiden när efterträdaren till Göran Persson togs fram kände jag redan då att det fann många goda kandidater. Det gör det nu också.

De av allmänheten såsom favoriter upplyfta kandidaterna, Thomas Bodström och Margot Wallström, var personer som jag givetvis hade lyft fram om jag hade gjort bedömningen att det fanns en chans att de skulle tacka ja. Det fanns det ju inte så dem valde jag rätt så snabbt bort.

Ylva Johansson var, och är, alltså min favoritkandidat. Hon har det jag ville se i en socialdemokratisk partiledare. Hon har mångårig regeringserfarenhet från olika fält, hon är ung men ändå erfaren, hon är kommunikativ och kompetent. Jag hade gärna sett, och ser fortfarande gärna, Ylva Johansson som ny partiledare och Sveriges första kvinnliga statsminister, nu när det inte blev Mona Sahlin.

Men bakom henne finns många andra goda kandidater som sagt.

Thomas Östros har jag haft förmånen att träffa ett par gånger och han är mycket trevlig. Hans kompetens går inte att ifrågasätta. Pär Nuder gick jag ut för någon månad sedan och lyfte fram, innan han tackade blankt nej. Inte för att hans charm och karisma gjorde mig särskilt tänd på idén utan därför att jag kände att en torr person, bra som statsminister, kanske var det vi behövde. Bland dem som kan konkurrera med samma beskrivning finns Sven-Erik Österberg. De tre personerna får klassas som klart kompententa, tämligen ointressanta som talkshowgäster men tvivelsutan statsministerdugliga. Jag håller dem högt.

Leif Pagrotsky är en favoritpolitiker på flera sätt. Också han har erfarenhet som inte går att ifrågasätta. Han säger själv att han börjar bli lite gammal och det har han väl i och för sig rätt i, men jag ser inte det som som ett hinder för honom. Till skillnad från de tre ovan nämnda herrarna är Pagrotsky oerhört populär, inte bara internt i Socialdemokraterna. När han besökt Örebro är det alltid mycket folk som vill lyssna. Han är en sådan person som med enkelhet skulle kunna attrahera nya väljare till Socialdemokraterna – ett riktigt valflöte.

Han är också den, jämte Thomas Bodström, Ulrika Messing och så så klart Margot Wallström som tillhör den krets som ”alla” vill ha – både i partiet och utanför. Säger någon av dem ”ja”, då blir det så – det finns det nog inget tvivel om. Nu gör ju dock ingen det…

Just nu nämns därför tre politiker som kanske inte är sådär jättekända för gemene man som lite av favoriter (möjligen med undantag för ett par av ovanstående): Mikael Damberg, Veronica Palm och Lena Sommestad. Jag har ingen närmre relation med dem. Veronica Palm har jag ätit på Saigon i Örebro med, varit på studiebesök tillsammans med och jag har med intresse följt henne på debatter och i olika fora. Mikael Damberg har jag sett i debatter och på kongresser medan jag är osäker på om jag någonsin sett Lena Sommestad mer än på TV och läst det hon har att säga.

Men jag vet inte speciellt mycket om dem.

Att jag inte har någon närmre relation med dem som nu nämns som troliga efterträdare till Mona Sahlin är inget konstigt. Socialdemokraterna är fortfarande ett stort medlemsbaserat folkrörelseparti och den lite gemytliga ”alla-känner-alla-mentalitet” som finns i andra partier finns inte i Socialdemokraterna. Än.

Det innebär heller inte att de är ”svaga” personer (samtliga ovanstående har en otrolig stark position i partiet och en stor krets kring dem).

Utöver dessa finns en mängd duktiga personer, och börjar jag namedroppa några kommer jag garanterat glömma desto fler. En person som jag dock själv hoppas kommer in ordentligt i partiledningen nu är Åsa Westlund, Europaparlamentariker och ”på min tid” ordförande i Studentförbundet.

Vem hoppas då jag på?

Ja, Ylva Johansson är då min favorit. Näst efter henne har jag redan förordat Pär Nuder så det kan jag ju inte ta tillbaka. Vem av Damberg, Palm eller Sommestad jag föredrar kan jag ärligt inte säga att jag vet. Dock kan jag säga att jag har förtroende för alla tre och skulle det bli någon av dem – då ser jag fram emot att se honom eller henne i Örebro i omvalrörelsen!