Hon styr i Örebro kommun – och du

Staffan Werme frågar sig vem som styr i Örebro. Det gör Lena Baastad, som är kommunstyrelsens ordförande, men hon styr givetvis inte ensam. Socialdemokraterna fick nämligen bara 48,2 procent i omvalet och med tanke på att Lena Baastad är en politiker som håller vad hon lovar, och hon tydligt klargjort att Örebro behöver en stark kommunledning i majoritet som inte är beroende av Sverigedemokraterna, styr hon tillsammans med Lennart Bondeson, KD, och Rasmus Persson, C.

Men dessa tre personer är ju inte allombestämmande. Faktum är att det totalt finns över 300 socialdemokratiska, kristdemokratiska och centerpartistiska politiker i kommunen, samt kanske 2500-3000 medlemmar (1800 sossar) som utgör grunden i vad som bestäms politiskt.

Men dessa par, tre tusen betalande medlemmar avgör inte allt heller. Det är nämligen så att den idag styrande kommunledningen i Örebro förhåller sig öppet till medborgarna, genom en ständig dialog. Just nu pågår exempelvis ett dialogarbete kring en av de största utvecklingsfrågorna för Örebro, sträckningen av järnvägen genom centrum. En annan konkret fråga där örebroarna just nu får ge sina åsikter är Storgatans öppnande för biltrafik.

Så det väldigt enkla svaret på Staffan Wermes fråga är att Lena Baastad styr, tillsammans med Bondeson och Persson, samtliga politiker i majoriteten, samtliga medlemmar i partierna som utgör majoriteten, och med samtliga 137 000 örebroare.

Så nu vet du det, Staffan.

Men givetvis finns det en bakgrund till att Staffan Werme ställer frågan – för innerst inne vet han givetvis detta. Det är måhända så att han fortfarande, snart ett år efter omvalet, är lite bitter över valresultatet. Därför försöker han på olika sätt påskina att det egentligen inte är Lena Baastad som styr, i ett sätt att förminska henne, och istället påstå att den som styr är Björn Sundin.

Björn Sundin är förvisso heltidsanställt kommunalråd och ordförande i en av kommunens tre programnämnder. Där har han en viktig roll för många stora, viktiga frågor. Han är också en av de 300 politikerna, 3000 medlemmarna, och en av de som dessa givit störst förtroende.

Men Lena Baastad är nummer ett. Skälet till att Staffan Werme vill hävda att det är Björn Sundin som styr är att Örebro kommun nu äntligen påbörjat arbetet med Truckstop, ett arbete som den förra kommunledningen (då FP styrde kommunen) helt sonika stoppade. Staffan Werme tycks vara av den uppfattningen att är det en jobb- och klimatsatsning (vilket Truckstop är) som inkluderar tung trafik och lastbilar måste det per definition vara så  att det är det manlige kommunalrådet som driver på, och inte det kvinnliga. Och visst vill Björn Sundin ha ett Truckstop, men det vill även Fisun Yavas som är Socialdemokraternas talesperson i sociala frågor, Thomas Esbjörnsson som är det i skolfrågor, och Lena Baastad som ansvarar för helheten.

För jobb, bättre miljö och tillväxt – det är det som genererar nya skatteintäkter till Örebro vilket på sikt leder till mer av en bättre välfärd. Det är kommunledningens främsta prioritet. Och det åstadkoms av ett gediget styrande.

Och hon som styr, hon heter Lena Baastad. Och du då så klart.

Skillnaden på att styra och att inte styra

Dagen har sina tvära kast… inledde morgonen med att försöka ta del av regeringens vårproposition. Hur skulle våra socialdemokratiska riksdagsledamöter kommentera innehållet? Jag hade tänkt ställa i ordning en PM. Men, visade sig, det kom ingen vårproposition. Det kom något som kallades för en vårproposition, men vad den innehöll – det vet jag fortfarande inte.

Regeringens enda skarpa förslag är det som presenterades i fredags, ett bostadspolitiskt förslag som handlar om att göra det litet lättare att hyra ut sin bostad, eller delar av den, i andra hand. Inga förslag om fler bostäder eller så. Utan bara om att folk ska kunna tjäna lite pengar på andras bostadsbehov.

Mer än så innehöll inte vårbudgeten. Tom, innehållslös, tunn – de passande beskrivningarna på budgeten är fler än förslagen i den.

På kvällen fick jag dock ägna mig åt riktig politik. Då sammanträdde kommunfullmäktigemajoriteten i Örebro – Socialdemokraterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet. Åh, skillnaderna…

Att jämföra kommunledningen i Örebro med regeringen vore att göra kommunledningen en stor otjänst, det är lite patetiskt, men jag gör det ändå. På sammanträdet diskuterades flera enorma och stora framtidsfrågor; vatten från Vättern (Örebro behöver i framtiden nya dricksvattentäkter), Truckstop (en sorts serviceplats för tung trafik som vore bra både för dem, klimatet och Örebro kommun), skolutvecklingsfrågor, framtidens tågtrafik genom centrala Örebro, nytt utvecklingsbolag för de västra stadsdelarna som skapar nya jobb och ser till att fler människor kommer ut i arbete, nyordning för kommunens arbete med mänskliga rättigheter… ja, listan kan göras längre.

Skillnaderna på en kommunledning som styr och en regering som inte styr blir än tydligare när man fokuserar in på vissa områden, som jobbfrågan. Jag sa på senaste kommunfullmäktigesammanträdet att jobbfrågan kan mycket väl vara denna regerings största misslyckande, och efter att ha tagit del av vårbudgeten idag inser man än en gång att de inte ens nu har lösningar på problemet.

Mot det ställs då kommunledningen i Örebro, som med kraft och konkreta förslag agerar både för att skapa nya jobb i Örebro men också för att rusta örebroarna att kunna ta de jobb som skapas.

Det råder stora skillnader i politiken – men idag kanske inte de största politiska skillnaderna enbart handlar om höger och vänster, utan mer om vilka som styr och vilka som bara sitter av tiden…

Kommunledningen låter fler få chansen att få trygg anställning

Offentligt skyddade anställningar, OSA, är en arbetsmarknadsåtgärd som syftar till att ge människor med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga möjlighet till anställning med utvecklande inslag. På sikt ska anställningen kunna leda till ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden.

I veckan har det stått i media om ett antal personer med OSA inom Örebro kommun som på ett bryskt och omänskligt sätt informerats om att deras anställning kommer att upphöra.

Det är med rätta upprörande att det har kunnat ske. Det brev där dessa personer informerades om att anställningen upphör var så korkat formulerat att det är pinsamt. Det är det ena ledet i det hela. Det andra ledet är att själva anställningsformen med OSA upphör.

Kommunledningen har idag gått ut med ett förtydligande vad som gäller. Sättet som informationen gick ut på kritiseras på ett bra och tydligt sätt. Men kommunledningen är också tydlig med vad som är syftet med en OSA. Det är inte en permanent anställningsform, utan syftar till att leda till arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Man ska inte ha en OSA för evigt, och därför kan det finnas skäl för rotation.

Men, ingen ska ju kastas ut i ingenmansland. Och därför är det väldigt bra att kommunledningen så tydligt också beskriver att det inte kommer att ske.

De nu berörda får hjälp och stöd till andra sysselsättningar. Och fler får chansen till trygg anställning.

Gott. Då lugnar vi ner oss. Också du Kent.

Valet 2014 blir ett ödesval – det är nu eller aldrig

Ibland beskylls vi politiker för att svartmåla och måla upp bilder av våra ”motståndare” som är överdrivna. Just nu behövs inte. Allt trillar liksom dit. Bilden av de som idag styr Sverige målas upp, med klara färger, av inga andra än de själva. Och vi behöver inte överdriva – de tar så fint själva.

För tar du Fredrik Reinfeldts förslag, om att vi ska jobba till vi är 75 år, med Folkpartiets förslag om sänkta löner för ungdomar och slår ihop det med dagens förslag från Centerpartiet om sänkta ingångslöner för alla (!) och lite klassiska förslag från borgarna om slopad anställningstrygghet, angrepp på facken och a-kassan, så finns ju bilden tydlig och klar.

Ni som vill arbeta till 75 år men med lägre lön än idag och ingen anställningstrygghet vet vad ni ska rösta på!

Och då är frågan – vill ni det? Vill ni arbeta till 75 år, med längre ingångslöner (vilket kommer leda till sänkta löner för alla), slopad anställningstrygghet vilket gör att vi på lite sikt kan få en arbetsmarknad där du som säger ifrån, du som blir gravid, du som vill vara föräldraledig, du som skadas, du som blir sjuk, du som är deprimerad, du som har det tufft hemma – alla ni, kan få gå först av ingen annan orsak än just de som nyss räknats upp.

För alla som går in på arbetsmarknaden går in med en ingångslön. De flesta som går in i arbetsmarknaden kommer byta arbetsplats, men långt ifrån alla kommer inte byta yrkesbana helt och hållet. Ingångslönerna är viktiga för den fortsatta lönebanan. Går du in med 20 000 och får 3 procents löneökning får du en lägre lön än om du går in i 25 000 och får 3 procents löneökning. Och så förblir det.

Men det finns även ett större samhälleligt perspektiv på det här med löner.

Det finns inget som heter ”arbetsgivare” och ”arbetstagare”. Vissa köper arbete, andra säljer sitt arbete. Lönen är priset på arbetet. Det priset beskattas två gånger, dels av arbetsgivaren när arbetsgivaravgifterna betalas, dels av dig när du betalar din skatt.

Just nu sänks skatten i Sverige, vilket gör att det påstås att du får behålla mer i plånboken. Det leder också till att samhället, det gemensamma, får mindre pengar. Sänks dessutom lönerna innebär det att din skattesänkning, med råge, äts upp av att du faktiskt får mindre pengar över i slutändan. Den enda som då inte förlorar är de som köper arbetskraften, som betalar lönerna.

Dessa arbetsköpare är ofta, inte alltid men ofta, personer med tämligen höga inkomster. Dessa har i sin tur fått de största skattesänkningarna. Med billigare arbetsköpskostnader kan de i bästa fall köpa mer arbetskraft, men det är inte alsl säkert, utan mer troligt är att de behåller mer pengar själva. Som i sin tur beskattas mindre.

Välfärden får mindre pengar, du får mindre pengar, de som hade det gott ställt får mer pengar och möjligheter att köpa sig förbi vårdköer (som växer) införs.

Det blir helt enkelt ett helt nytt Sverige. Och frågan är – vill vi det? Var det inte det som Fredrik Reinfeldt dyrt och heligt lovade 2006 att det inte skulle bli. Men nu, steg för steg, sker systemskiftet.

Och nu ger de sig på lönerna också. Att politiker ägnar sig åt att börja tycka till om lönenivåer är en klar kontrast mot hur det enligt de flesta bör gå till på den svenska arbetsmarknaden. Istället för politiskt fastställda löner bör lönerna förhandlas fram av arbetsmarknadens parter och slås fast i kollektivavtal. Nu skjuter borgarna hej vilt på denna modell.

Valet 2014 blir verkligen ett ödesval. Redan har mycket skett, men får de fyra år till på sig – då kommer besluten att rulla framåt. Då sänks lönerna. Då försämras anställningstryggheten.

Det kanske är ok. Ni kanske vill det? Men fundera åtminstone en stund innan.

Basta!

Ledare Örebro ETC – ”Är män beredda att avstå?”

”Kvinnan ärrrr det förrrrsta könet”, skriker Björn Ranelid i sitt högst aktuella melodifestivalbidrag. Och visst är det så. Precis som de högsta generalerna förr förväntades gå i första ledet i fältslagen förväntar vi oss att kvinnorna ska gå i första ledet i livet. Tacket? Varken statyer eller medaljer.

Det finns fler ”Anders” och fler ”Johan” som är verkställande direktörer i börsnoterade bolag i Sverige än vad det finns kvinnor som är det. Kvinnors löner motsvarar 85,7 procent av mäns löner räknat på en heltidslön, vilket långt ifrån alla kvinnor ens kan räkna med att få. Löneskillnaden mellan kvinnor och män är 14,3 procent. Det innebär att kvinnor arbetar gratis från 15:51 – 17.00 varje dag. På tio år har männen, enbart på denna orättvisa, tjänat tillräckligt med pengar för att köpa ett hus i de flesta kommuner i länet.

Det går att fortsätta: Under den borgerliga regeringens första mandatperiod ökade mäns bruttoinkomst i snitt dubbelt så mycket som kvinnors. Fortfarande tar män bara ut 22 procent av föräldraledigheten, eller för att använda aktuella siffror från TCO – 23,4 procent i Örebro län.

Vill du skada dig på jobbet är det bäst att du är man och skadar dig rejält i en maskin. Åtminstone om du vill få ut ersättning från Försäkringskassan för din arbetsskada. Är du över 50 år, kvinna, och får värk i axlar och rygg efter att i 30 år lyft, vänt och stöttat den som för tillfället bott i säng A4 på just din vårdavdelning får du räkna med att din smärta klassas som åldersrelaterad.

När Björn Ranelid springer från sin kvinnliga medartist, den enda som sjunger något melodiöst under melodifestivalsbidraget, efter att ha fått beskedet att de har gått till finalen i Globen är det en tydlig signal. Vi män pratar ofta om hur jämställda vi är eller om hur jämställt vi vill att samhället ska vara. Men inte är vi beredda att avstå något för att faktiskt åstadkomma det?

Vi män lever ofta i någon sorts tilltro att bara för att just ”jag” försöker leva jämställt så löser det sig. Vi skrattar lite åt John Gray som i Skavlan får breda ut sig med teorin att kvinnor måste acceptera att män inte vill städa och laga mat, det ligger i vår natur, men inser inte att det är just precis så vi lever. Inte just ”jag” förstås, men alla andra. Hemarbetet är än idag, 2012, en syssla för kvinnor.

I Örebro var det heltidssatsningen, som var den nytillträdda borgerliga kommunledningens första mål när man tillträtt 2006. Det stoppades, sysselsättningsgraden sjunk igen efter att ha stigit flera år. Den jämställdhetsbonus som alliansen införde har inte inneburit att fler män tar ut mer föräldradagar. Ser man insatserna som borgerliga kommuner gör för barnomsorg på kvällar och nätter är de få, och det förhatliga vårdnadsbidraget som lever kvar alltjämt i Örebro försvårar för kvinnor med svag anknytning till arbetsmarknaden att få ett jobb.

Jämställdheten måste upp på banan. Ni måste fråga mig varför jag skriver denna ledare just 8-marsveckan, och ingen annan vecka. Ni måste fråga de politiker som inte syns i frågan var de är. Förra kommunledningen utsåg ett jämställdhetspolitiskt kommunalråd och den nya har gjort det samma. Men vad, Björn Sundin, inom samhällsbyggnadsområdet handlar inte om jämställdhet?

Jag ljög i TV

I december spelade jag in ”Vem vet mest” i Göteborg. Det är ett frågesportsprogram som sänds klockan 19.00 varje vardag i SVT2. Det går ut på att veta mest. Jag visste inte mest. Jag visste minst.

På morgonen den dagen åkte jag till Kanalhuset i Göteborg där programmet spelades in. Jag åkte medelst en dragspelsbuss med dubbla dragspel. Den var så lång att när jag klev av längst bak i bussen var jag tillbaka där jag klev på bussen. Jättekonstigt.

I flera timmar fick jag sedan sitta och vänta tillsammans med människor som sedan visade sig veta lite mer än jag. Jag blev sminkad. Jag fick mat. Jag tänkte nästan ta en cigarett, men det gjorde jag inte. Jag var cool.

Jag blev lottad till pulpet 5. En mycket käck värdinna skrek inför alla att vi var jätteduktiga som kommit så där långt. Jag stod alldeles för nära. Det gjorde ont. Sen fick vi gå in till studion, jag till pulpet 5.

Där börjades det med att jag blev filmad som ett leende fån i fem minuter som de skulle använda till presentationen av mig. Den presentationen kom Richard Sjöberg-Olsson-Hyland in och läste sen käckt. ”John Johansson, Örebro, valkretsombudsman och utbildad statsvetare”. Om alla andra sade Richard Sjöberg-Olsson-Hyland käcka saker. Om mig sade han min yrkestitel och utbildningsbakgrund. Det riktigt osade akademisk kompetens om mig. Folket i övriga pulpeter darrade. Här är en person med bildning och kunskap, tänkte de.

De var rädda. Jag var duktig.

Sen kom frågorna. Den första killen fick en fråga om Ungers huvudstad. Idiotfråga tänkte jag.

Killen bredvid mig fick en fråga vad klotter hette på italienska. Idiotfråga tänkte jag.

Sen var det min tur… nu var det jag.

Frågan blinkar till på en TV-skärm. Vilket nordiskt land? Det finns ju bara två nordiska länder förutom Norge och Danmark. Sverige är ju inte med i Nato. Det vet jag. För jag är utbildad statsvetare. Och jobbar på riksdagen. Så då måste det vara det där andra nordiska landet. Det där de inte pratar som vi.

”Finland”, säger jag som att det vore det självklaraste. Ty Finland måste det ju vara, i och med att det är det enda landet som är tänkbart.

Eh, nej, säger Richard Sjöberg-Olsson-Hyland.

Och där står jag och nickar som ett jävla fån. Vad då kom på det. Jag visste ju inte ens om att Island fanns. En jäkla ö. En delstat till Grönland typ.

Åh fy, tänkte jag. Nu är pressen på mig. Nu måste jag ta nästa fråga. Annars åker jag ut. Kämpa John. Kämpa. Alla andra får jättelätta frågor. ”Är gul en färg?” ”Vem är du?”

Och så kommer den. Min andra fråga. Förnedringsfrågan. ”Vilket godis kallas sedan länge även för jungfrubröst?” Jag menar, hallå? Vad vet jag om sådant. Så jag inser att nej, jag kommer inte att klara detta. Jag kommer att åka ut. Förnedrings-åkaut i första omgången. En looser. Så jag ler lite avmätt, skakar på huvudet och levererar:

Och Richard Sjöberg-Olsson-Hyland drämmer till, med all sin förnedringskompetens. ”Nej, de är det papper på”. Och när lampan släckts, jag förmörkrats till en looser av största mått så vrider han om kniven rejält:

Och sen får jag stå där. Se mannen bredvid mig inte veta vem Julia Roberts är. Och stå där, medan de andra leker… skickar frågor. Har roligt. Så står jag där. I mörkret… utan någon att hålla i hand.

För att sen, efter den förnedrande behandlingen är över och jag fått gått och sätta mig och applådera fånigt i en mikrofon så att det ska se ut som att det är massor av folk där, få uppleva finalen där De Duktiga tävlar. Och efter den, förnedras ytterligare genom att tvingas gå fram och gratulera De Duktiga tre.

För att då, där och då, tvingas uppleva den största förödmjukelsen av dem alla. När jag går där, ensam i stoftet av det som en gång var jag, så är det ingen, ingen som vill prata med mig. Utan jag står där – ensam och övergiven och känner att jag vill bo i det där islandet och äta godis resten av mitt patetiska liv.

Thorsten Flinck borde ha stängts av!

Sexuella trakasserier, eller sexuellt ofredande, är brottsligt. Dit hör bland annat tafsande.

Graden av allvar i tafsande är givetvis varierande. Det går inte att likställa tafsande med våldtäkt, bara för att de båda är sexualbrott. Att ta på någons kön innanför kläderna är en grov form av tafsande, medan en ”klapp på rumpan” är en mindre grov form av tafsande. Ändock – en form av tafsande. Det vill säga, sexuella trakasserier eller sexuellt ofredande.

Att begå en sådan handling är brottsligt. Att göra det inför miljoner människor torde innebära att brottet relativt enkelt kan bevisas.

För några veckor sedan var det precis det som skedde när Thorsten Flinck tog Gina Dirawi på rumpan. Det är möjligt att Gina Dirawi inte led avsevärt av det. Det är möjligt att hon inte alls brydde sig i långa loppet. Att hon förlät honom. Jag menar att det inte spelar någon roll. Thorsten Flinck borde, som ett exempel statuerat av SVT, stängts av från Melodifestivalen.

Nu är han istället i Globen. Och jag tycker att det är lite besvärande att se hur han hyllas av folk, att detta slätas över…

Skulle SVT ha stängt av Thorsten Flinck så hade det varit att visa att nej, sexuella trakasserier är inte ok. Det hade skickat en signal till gubbar och män, unga pojkar och för all del det ytterst minimala fåtal kvinnor, som sporadiskt eller vanligen kränker andra genom att ta på dem på ett oönskat sätt. Det är inte så att en ”rumpklapp” ska bestraffas med livstids fängelse, men det SKA visas att det inte är ok.

Därför borde Thorsten Flinck inte ha fått tävla ikväll.

Svar till Daniel Granqvist, Moderaterna

Igår skickade jag in ett debattsvar på Daniel Granqvists debattartikel i gårdagens NA.

Här är svaret:

Daniel Granqvist, Moderaterna, ondgör sig över att Nerikes Allehanda i fredags publicerade en intervju med mig i min egenskap av medlem i Republikanska föreningen. Anledningen till intervjun var inte primärt att jag skulle kommentera den då alldeles nyfödda flickan Estelles födelse, eller ens monarkins varande i Sverige, utan att vi i Republikanska föreningen återstartar vår verksamhet efter ett par års stiltje.

Det finns en nästan naiv inställning i Granqvists artikel om vad som är en nyhet eller inte. Just nu pågår melodifestivalsspektaklet. Björn Ranelids medverkan i Melodifestivalen tar större utrymme i svensk media än de pågående massakrerna i Syrien. Skulle man pillemariskt gå igenom svenska medier med syftet att klargöra vad som är ”riktiga nyheter” och inte skulle man snabbt ha skapat sig en heltidssysselsättning.

Jag tänker lämna den publicistiska debatten åt sidan. Jag är glad att leva i ett land där medier själva får bedöma vad som ska publiceras och inte politiker. Sådana länder vill jag inte leva i.

Daniel Granqvist argumenterar dock i sin debattartikel också för varför republik skulle vara dåligt. Den debatten tänker jag ta. Det är nämligen så att Granqvists hemkokta argument knappast använts av en seriös republikan någonsin.

Ytterst få svenskar vill göra om statsskicket på ett sådant sätt att vi får en president med reell och avgörande makt, som den amerikanska presidenten har. Finlands president har också en viss makt, medan Tysklands i huvudsak har ceremoniella uppgifter. Ditåt tycker de flesta republikaner att Sverige bör gå. Man måste inte ens ha ett direkt presidentval, utan kan låta riksdagen utse statschef i Sverige. Det går till och med att tänka sig att den som är talman i Sverige blir statschef direkt.

Men Daniel Granqvist använder Tysklands avgångne president som ett argument för monarki. Det är tämligen chockerande att en folkvald politiker kan argumentera, att när en president som misskött sig tvingas avgå, så vore det bättre med en monark som är helt oavsättlig. Fallet Tyskland borde väl vara det främsta argumentet någonsin för att införa republik – när statschefen missköter sig ska hen kunna avsättas, som i Tyskland! Inte som i Sverige, sitta kvar till döden inträffar.

Vill Miljöpartiet att Atlas Copco ska flytta?

På kommunfullmäktige i onsdags diskuterades en formfråga som Kommunfullmäktige måste ta på grund av ärendets storlek. Ska Örebroporten bygga en lagerlokal vid Örebro flygplats, något de vill.

Miljöpartiet röstade mot av det kända skälet att de vill stänga Örebro flygplats. De argumenterade med klimathotet som grund och lät oss andra minsann få veta att vi måste starta lokalt med förändringarna om vi ska nå resultat.

Debatten höll i sig till en minsann påpekade att om vi stänger Örebro flygplats så försvinner Örebros tredje största arbetsgivare Atlas Copco någon annanstans (Örebro kommun och Fas 3 är de största).

Då tystnade Ia Malmqvist, Miljöpartiets kommunalråd tvärt. Men frågan är varför. Hon borde väl rimligtvis vara beredd att betala priset för att stänga flygplatsen och också stå upp för det.