Klanka inte ner på mitt väster – kom hit istället!

Bild

Jag minns mitt första besök i Örebro efter att jag hade kommit in på universitetet och bestämt att jag skulle flytta hit. Det var sommaren 2002, för snart elva år sedan. Jag och min mammas man Janne åkte runt och tittade i stadsdelarna där det fanns studentlägenheter och lägenheter som gick att hyra på studentkontrakt. Det var spännande, jag skulle hyra min andra lägenhet och min första i Örebro. Det skulle komma att bli några fler.

Vi kom till Oxhagen, ett område ingen av oss kände till. Vi svängde in på Tornfalkgatan och mötte direkt den Golden Gate-liknande bro som gick tvärs över gatan. Vi såg fina gula och vita längor med mysiga innergårdar där barn lekte och det var liv och rörelse. Vi åkte genom Rostas stjärnhus och vackra parker.

Jag blev såld direkt. Istället för att bo ute på Campus valde jag en tvåa i Oxhagen på Väster för något högre hyra än vad jag egentligen sökte. Jag trivdes som fisken i vattnet. Omgivningarna var vackra med Varbergaskogen, Hästhagen och Karlslund alldeles i närheten.

Efter några lägenheter runt om i Örebro bor vi sedan några år tillbaka återigen på Väster. Där känns det som mest hemma.

Väster är ett av Örebros finaste områden. När jag cyklar hem genom Varberga och Oxhagen ser jag lekande barn trängas med rådjur som kommer från ängarna ut mot Runnaby. På somrarna känner jag grilloset från skrattande och leende människor. Jag ser lycka, inte rädsla och oro.

Min bild av Väster är en annan än den som ofta sprids i media och präntas in i folks medvetande. Men tyvärr får den bilden fäste. Tyvärr ger den effekt i var människor väljer att bosätta sig. Det är synd. Väster har så enormt mycket att komma med som människor aldrig får chansen att se, nästan alltid på grund av felaktiga föreställningar.

När ett företag etablerar sig i områdena kring Vivalla heter det att företaget ligger på Boglundsängen eller vid Eurostop. När hamburgerrestaurangen Max som ligger vid Eurostop rånas heter det helt plötsligt att hamburgerrestaurangen ligger i Vivalla.

Media är ofta snabba på att berätta när något sker, att det sker i ”miljonprogramsområdena”, men inte lika tydligt när det sker på andra ställen i staden. Varför det är så vet jag inte.

Igår och i morse blev dock mitt personliga mått av tolerans kraftigt rågat och rann över.

Igår kväll hittade jag nyheten på Tvärsnytts hemsida att Markbacken är det område i Sverige efter Rosengård där näst högst andel unga mellan 15-19 år bor som är dömda för brott. Under nyheten fanns en länk till en stor karta där man kunde klicka ner till områdesnivå i så gott som hela Sverige var de unga brottsdömda bor.

Jag klickade där och fram kom en bild som inte var den som Tvärsnytt skildrade. Markbacken hade inte ens högst andel brottsdömda i Örebro. Det var istället två områden i södercity med 16 procent brottsdömda unga (Markbacken har 13 procent). Och när jag klickade runt i de städer vi brukar beskriva som jämförbara med Örebro hittar jag i så gott som varje kommun eller två områden med både större andel och fler i antal dömda unga.

Felet kom även in i dagens NA och även Sveriges radio Örebro rapporterade okritiskt om Tvärsnytts felaktiga nyhet.

Det som det istället visade sig vara frågan om är att 1998 genomförde dåvarande socialdemokratiska regeringen en vällovlig satsning på storstadsområden, eller mer korrekt de gamla så kallade ”miljonprogramsområdena”. Då gjorde man en uppdelning av olika stadsdelar och bostadsområden och buntade ihop tre ganska stora områden i Örebro till ett ”Markbacken med flera” för att fördela ut satsningarna. Området består av Markbacken, Oxhagen och Varberga.

Det SVT gör i sin granskning av var ungdomsbrottslingarna bor är att man enbart räknar områden med 200 unga eller fler (dit hör varken Oxhagen, Markbacken eller Varberga var för sig, men tillsammans under det missvisande namnet ”Markbacken m fl” (fast det ursprungligen i texten enbart hette det än mer missvisande ”Markbacken”) och väljer bort mindre områden (märk väl att dessa områden inte buntas ihop) där andelen (och det är ju bara andel som är vettigt att räkna) är hög men antalet inte så högt.

Då skapas en bild av att det enbart är i stora miljonprogramsområden som unga som begår brott bor. Det är inte sant.

Men, och detta men är viktigt – självklart finns det stora utmaningar i områdena Markbacken/Varberga/Oxhagen. Det handlar om den massarbetslöshet som råder i Sverige och den i europeiska mått mätt enorma ungdomsarbetslösheten. Det handlar om bristande framtidstro hos unga.

Men, och detta men är ännu viktigare – de problemen finns på många andra ställen runt omkring i Sverige idag, inte bara i miljonprogramsområdena. I Örebro finns flera områden som inte räknas till miljonprogrammen där andelen brottsdömda unga är högre än i ”Markbacken med flera”. Ett lägre antal givetvis, men en högre eller lika hög andel.

Vilken bild vill media sprida av Markbacken när man säger att ”[f]lera bostadsområden i Örebro kämpar med hög ungdomsbrottslighet. I Markbacken är läget nu så pass allvarligt att det kan jämföras med Rosengård i Malmö.” Är det den här bilden av Rosengård? Självklart inte. Istället är det bilden av ett område som är så farligt att det närmast liknar en krigszon. Det stämmer för det första inte med Rosengård, och det stämmer definitivt inte med Markbacken, Oxhagen eller Varberga.

Jag älskar Väster och jag älskar Örebro. Snart invigs Tegelbruket, en satsning i ungefär samma stuk som Fryshuset i Markbacken och den fullstora fotbollshallen i Vivalla är på G. Kommunledningen gör stora aktiva jobbsatsningar och specifika satsningar på Väster. Mer behöver så klart göras, men vi har en kommunledning som inte bara är medveten om utmaningarna utan också har en politik för att ta itu med dem.

För med positivt och hårt arbete kan vi förändra både staden och bilden av staden. Men det görs lättast tillsammans.

För att avsluta med en känd diktrad ur Ragnar Thoursies ”Sundbybergsprologen” – ”En öppen stad, ej en befäst, bygger vi gemensamt.”

Bild

Annonser

Det handlar inte om ordval, det handlar om synen på människor

Idag har verkligen varit en intensiv dag, med intervjuer både i Nerikes Allehanda och SVT Tvärsnytt (ej ännu på webben).

Anledningen var Lennart Bondesons blogginlägg från igår kväll där han menar att det är ”ynkligt” och ”svagt” när örebroare klagar på att vissa upplever ett kaos i och med vaccineringen.

Lennart Bondeson går nu ut med att han ”står för vad han tycker”, men att det givetvis inte är alla örebroare han tycker gnäller utan bara just de som gnäller, det är deras beteende som är ”ynkligt och svagt”. Jag vet inte om de angripna känner sig lyckligare av det förtydligandet.

Vidare säger Bondeson att ”[d]et är klart att det finns vissa ordval som man [Bondeson] kunde ha tänkt igenom. Men man måste ha rätt att reagera även som politiker utan att tänka på det exakta ordvalet.”

Jag håller inte med. Är det något vi som politiker bör tänka på är det just ”det exakta ordvalet”. Att man någon gång säger något överilat är en sak, men att gå ut och faktiskt påstå att örebroare som för fram synpunkter ”gnäller” och att det ”gnället” är ”ynkligt” och ”svagt” säger mer än någons ordval. För i det långa loppet gör det inte att maskera en syn på människor genom ett vackrare val av ord. Jag menar att det nämligen handlar om just människosyn.

Lennart Bondeson menar, på fullt allvar tycks det, att man som politiker måste få reagera och det är sant. Vi har yttrandefrihet i det här landet och den gäller även för politiker. Men när någon reagerar måste också folk få reagera tillbaka. Och jag har under dagen nåtts av många som i ett har tappat förtroendet för Lennart Bondeson.

Vi politiker diskuterar ofta hur vi ska agera mot varandra. Hur ska samtalsklimatet i kommunfullmäktige förbättras? Det är en viktig fråga. En viktig fråga är också hur vi kommer till rätta från att det faktiskt finns några enstaka medborgare som direkt hotar politiker. Det är än en viktigare fråga. Men jag menar att vi också måste ställa frågan hur vi politiker ser på människor och de väljare vi företräder. När de för fram åsikter, oavsett om vi håller med om dem eller inte och oavsett om de är inlindande eller framförda hårt och rått, lyssnar vi på riktigt eller avfärdar vi det som gnäll?