Bussar och politiker

En gång stod jag med min dåvarande chef, nuvarande kommunstyrelsens ordförande i Örebro, i Rådhuset och såg ner över Stortorget. Vi suckade samstämmigt. Det var en presskonferens vi hade kallat till om någon större satsning vi ämnade göra om vi vann valet (vilket vi ju sen gjorde, gånger två). Jag minns inte exakt vad det var, men det var en bra satsning.

Ingen media kom.

Jag föreslog då till Lena Baastad att vi skulle skicka ut ett pressmeddelande att vi skulle måla om alla cykelställ i kommunen till vilken basic färg som helst. Bara byta färg på dem  – inget uppseendeväckande. Vi gjorde så klart inte det, men jag var (och är) helt övertygad om att hade vi gjort det hade vi fått stora rubriker i åtminstone NA och radion.

Så funkar det. De riktigt stora nyheterna blir sällan stora när media får nys om dem. Men de små, tämligen futtiga, kan bli hur stora som helst. En satsning på  fem miljoner till kvalitetsökande åtgärder i skolan blir i bästa fall en notis (medan en nedskärning på fem hundra tusen blir till en veckolång följetång).

Jag inser att konstaterandet ovan låter ”bittert” och att jag klagar på media. Jag är inte ”bitter” som sosse för jag tror att det drabbar alla partier lika hårt. Däremot är jag nog lite bitter trots allt som politiker, för jag vet att det drabbar politiker i allmänhet ganska hårt. De till synes små frågor som media blåser upp till gigantiska framstår som det enda politiker ägnar sig åt, medan de stora, tunga frågorna inte alls verkar tas upp.

En fråga som för 99,9 procent av befolkningen (även för mig) är ganska liten, är om Daniel Westling, aka Prins Daniel) ska ha sitt namn på en buss i Örebro.

Bakgrunden till idén om namn på bussar är följande:

För flera år sedan skrev dåvarande kommunfullmäktigeledamoten Peter Dahlgren (S) en motion till kommunfullmäktige i Örebro, i vilken han föreslog att det på de då nya lila stadsbussarna (som nu är 4-5 år gamla) skulle stå namnet på en känd örebroare. Det är ju inget unikt – det står på tunnelbanevagnar i Stockholm, tåg som går i länet och lite allt möjligt. Ett roligt, men inte världsavgörande, inslag i en kommun. Lyfter fram kända personer, skapar intresse och i bästa fall en glädje. Kostnaden är obetydlig.

I början var kravet att personen på bussen skulle vara avliden. Men man lyckades inte skrapa fram tillräckligt med personer så man började med ett tjugotal. Sen blev det liggande, fram till nu. Men nu har man ökat på till levande och fått fram nya namn.

En av dem är alltså mannen som är känd för att vara gift med hon som enligt Sveriges grundlag är vår nästa statschef, samt far till hon som enligt samma grundlag är Sveriges nästnästa statschef. Han är nämligen född i Örebro, men familjen flyttade härifrån när Daniel bara var några månader gammal.

När jag såg att Daniel Westling skulle få en buss uppkallad efter sig fick jag frågan utifrån det uppdrag jag fått i Republikanska föreningen som jag är medlem i – att vara talesperson för Örebro – vad jag tyckte om det. Jag skrev då ett mycket kort mail till media där jag tydligt slog fast att vi i Republikanska föreningen vill att Sverige avskaffar monarkin och blir republik, att Daniel symboliserar något annat, att han knappast har uträttat något i Örebro eller överhuvudtaget och att vi därför tycker det är fel att ha hans namn på en buss.

Detta gav medierna blanka fan i och gjorde inget på det alls. Den dagen.

Dagen efter ringde Nerikes Allehanda upp till mig och ställde några ytterligare frågor. De försökte även få mig att framstå som socialdemokrat, vilket jag ju är, men inte när jag är talesperson för Republikanska föreningen. Det är nämligen en partipolitiskt obunden förening där alla – moderater, kristdemokrater, vänsterpartister, höger, vänster eller helt obundna – är välkomna.

När jag sen såg NA:s hemsida fick jag en liten ”chock”, som ju är kvällstidningska för att ha hickat till lite. Enligt NA ”rasade” jag nämligen över Westlingbussen. Jag trodde kanske att det skulle bli en liten bisats i en större artikel. Men nej.

Kommentarerna i kommentatorsfältet blev därefter – aggressiva, oartiga och ganska elaka. Men jag kände att jag kunde ta det, även om det blev lite väl ibland. För ärligt talat – en debatt om monarkin behövs, men hårda ord om ett bussnamn framstår som lätt överdrivet.

Idag skulle ansvariga politiker fatta beslut i namnfrågan. Jag blev förvånad, men väldigt glad, när det blev klart att Republikanska föreningens vilja att inte ha namnet Daniel Westling på en buss vann majoritetens gehör. Men än en gång – som socialdemokrat – när jag ser kommentarerna till bussnamnsdiskussionen blir jag lite beklämd.

Argumenten handlar om att politiker inte borde ägna sig åt sådant här, och det är väl rimligt att tycka så om man tror att politiker ägnar sig åt det jämt. Men det gör politiker inte. Ibland dyker den här typen av ärenden upp och då debatteras det, ofta i väldigt god ton i och med att åsikterna inte nödvändigtvis måste skilja sig åt utefter partigränserna utan kan lika gärna gå tvärs genom dem. Men till absolut största delen ägnar sig politiken åt stora frågor som media inte alls bryr sig om.

Kostnadsargumenten dyker också upp – hur kan ni göra så här när skolan behöver mer resurser. Som sagt – kostnaden för detta är helt obetydlig, och jag tror att när namnen väl är på plats kommer vi tycka om det här.

Ett namn på en buss kan verka som en liten fråga. Det är det också. Men det är helt klart enligt rådande medialogik en fråga som fascinerar. Därför blir också intresset stort. Större frågor är enligt samma medialogik inte alls lika stora. För att ta del av dem finns egentligen bara ett sätt – följ sammanträden (som ju är offentliga), läs handlingar och engagera er i politiska partier. Svårare än så är det egentligen inte.

Annonser