Ångra dig inte den 20 september!

Veckans krönika i Karlskoga Kuriren

Jag träffar i regel tre kategorier människor. Dels de som är arga och ledsna på regeringen. De röstade på Socialdemokraterna i valet 2006 och är nu beredda att inte bara rösta utan även vara med och göra en liten insats: ringa några vänner och prata politik eller vara med och knacka dörr, för att byta regering.

Sen finns det de som är arga på sig själv. De röstade inte på Socialdemokraterna 2006 och inte heller på Vänsterpartiet eller Miljöpartiet. Antingen röstade de inte alls, eller så är de en av dem som trodde på ”de nya” Moderaternas prat om arbetslinjen. De ångrar sig djupt idag och även om steget att vilja aktivera sig för en rödgrön regering är större än att bara gå och rösta är de inte främmande att berätta för andra om deras val.

Den tredje kategorin människor jag träffar är de som säger att de tänker rösta borgerligt, och det är så gott som undantagslöst de som gjorde det inte bara 2006 utan även innan. Jag har respekt för de människorna. De går och röstar och därmed visar de sin syn på hur de vill att Sverige ska utvecklas under kommande fyra år. Jag har respekt för dem, men jag ska göra allt jag kan för att de ska vara färre än de första två kategorierna. Låt mig berätta varför.

När den borgerliga alliansen vann valet 2006 gjorde de det med en uttalad vilja att ”minska utanförskapet”. Man kan säga att det var deras enda mål. De inte bara ville minska utanförskapet, de lovade också att göra det.

Jag tror inte statistiken (som visar att utanförskapet och klyftorna har ökat lavinartat) i sig är ett tillräckligt argument att rösta bort regeringen.

Nej, istället är det värt att titta på hur alternativen ser ut idag. Vad vill högerregeringen och de rödgröna göra idag för att bryta den utveckling som vi sett de senaste fyra åren. Det är trots allt det som valet den 19 september handlar om.

Man skulle kunna tro att en regering med så erkänt smarta personer som Anders Borg och Fredrik Reinfeldt skulle förstå att den politik som inte har fungerat hittills inte kommer att fungera under kommande fyra år heller. För det är exakt samma politik, mer eller mindre utan att ha ändrat ett kommatecken, som de borgerliga partierna nu går till val på. Ingen avskaffad pensionärsskatt, ingen insikt att en vass och aktiv vuxenutbildning krävs när många skiftar jobb. Inga satsingar på välfärd före ytterligare skattesänkningar för rika.

Den rödgröna politiken däremot är jobbskapande, framåtriktad och minskar klyftor. Flera välfärdsmiljarder tillförs vården, äldreomsorgen och skolan.  Tiotusentals platser tillförs i vuxenutbildningen och infrastruktur, framförallt järnväg och tåg, inte bara förbättrar klimatet utan skapar också nya jobb.

Jag träffar i regel tre kategorier människor: de som har stärkts i sin övertygelse, de som ångrar sig och de som vill ha det som idag. Hur vill du känna dig den 20 september, dagen efter valet? Se till att du inte behöver ångra dig!

Är ledare alltid impopulära?

Återkommen från fem veckors semester konstaterar jag följande:

1. Jag har misshandlat bloggen under sommaren.
2. Motivationen för valrörelse är på topp hos mig och hos mina kollegor.
3. Bättre start på valrörelsen hade man inte kunnat önska sig.

Jag arbetar för Örebros populäraste toppolitiker. Sveriges radio har låtit Novus göra en stor undersökning över listettorna i kommunfullmäktigevalet i Örebro. Lena Baastad, Socialdemokraterna, har störst förtroende hos örebroarna, den enda faktiskt av förstanamnen som har fler som har förtroende för henne än tvärtom. Det är roligt och välförtjänt. Även om Lena Baastad är relativt ny som förstanamn har hon snabbt vunnit respekt hos näringslivet i Örebro och hos allmänheten. Hon är ohotad internt i partiet och det är uppenbart att kommunens personal gillar henne skarpt. Mätningen är ett bevis på det och det stärker givetvis Lena lika mycket som det stärker oss som parti.

Näst populärast är Moderaternas Kent Persson. Det blir allt mer uppenbart att han framstår som den givne ledarkandidaten på högersidan, men det kommer inte Staffan Werme, FP, att acceptera, trots att han enligt undersökningen är impopulär i sin hemstad. Splittringen på högerkanten är total. Hade jag tillhört högerns valarbetare hade jag fört fram argumentet att allting tyder på att opinionssiffrorna i Örebro kommer göra Moderaterna till högerns ohotade gigantparti. När dessutom förstanamnet i Moderaterna är populär i Örebro borde det vara han och ingen annan som är vår gemensamma kandidat. Nu tillhör ju inte jag högern och de brukar av tradition inte tycka att det jag har att säga är särskilt vettigt så nu lär de fortsätta sin tirad av underliga utspel om att det är ”jag” som är ledaren och ingen annan.

Det är intressant att lyssna på Staffan Werme på radion. Där argumenterar han ungefär som att det är självklart att den som leder en kommun blir impopulär. Inget kan vara mer felaktigt. Det finns många exempel på där ledarna är mer populära än vad som till och med är rimligt (Reinfeldt) och exempel på där populariteten är välförtjänt (Stig Henriksson, Göran Johansson…). Man kan bli populär som ledare. Werme är inte det.

Minst populär bland örebropolitikerna är Sverigedemokraternas Daniel Spiik. Ett välförtjänt betyg för en politiker som på fyra år inte lyft ett finger för att göra något vettigt. Tvåa ”bakifrån” är centerns Rasmus Persson vilket jag inte tycker är särskilt välförtjänt. Visst, äldreomsorgen har havererat, kostnaderna för försörjningsstöd skjutit i höjden och initiativen inom Nämnden för funktionshindrade har så gott som undantagslöst kommit från oppositionen. Men Rasmus Persson har ändå försökt. Men troligtvis drabbas han av sitt partis svaghet.

Att Lennart Bondeson, KD, inte är populär är mindre konstigt. Slarvigt genomförda skolnedläggningar, sämre resultat i skolan och exempel på arrogans gentemot örebroarna har påverkat omdömet.

Murad Artin, Vänsterpartiet, har under mandatperioden stuckit ut både en och två gånger. Att han hamnar ”i mitten” är ett bevis på att reaktionerna gått åt båda håll. Det är lite Vänsterpartiets ”uppgift” – att väcka reaktion. Och när man gör det kan resultatet givetvis både bli bra och dåligt.

Med tanke på hur starka Miljöpartiet är nationellt är resultatet för Fredrik Persson så klart en besvikelse för Miljöpartiet i Örebro. Troligtvis ett utfall av Miljöpartiets vägval här lokalt.

Valet den 19 september kommer inte att handla om personer, varken i Örebro eller nationellt. Förr eller senare kommer debatten att handla om sakfrågorna, om vägvalen och om utmaningarna som vi står inför. Då blir frågan om person sekundär. Men visst är det viktigt att gå in i valrörelsen stärkt med den här typen av mätningar. Nu kör vi!

Valet vinns verkligen inte på nätet

Idag är det fem månader kvar till valet och det är inte utan att man börjar bli lite nervös. Redan börjar arbetsuppgifterna hopa sig – dagarna blir mer fyllda av valarbete och förberedelser inför vad som komma skall och agitationen trimmas. I fredags presenterade vi socialdemokrater i Örebro den strategi som vår valrörelse bygger på. Det är en öppen och tydlig strategi, och en dödsstöt för alla dem som tror att vi politiker smusslar med hemliga dokument och strategier för att vinna val, att det är ett gäng bunkertänkare som planerar och heltidsanställda som utför. Så ser det visserligen ut, i andra partier är det ogörligt att få folk att ställa upp frivilligt, men hos oss socialdemokrater ökar medlemsantalet, aktivitetsgraden och intresset för att delta.

Det gör att vi kan lansera den största samtalskampanjen i svensk politisk historia. En miljon samtal vill socialdemokraterna föra nationellt fram till den 19 september. Bara i Örebro är målet 40 000 samtal, via bland annat 35 000 knackade dörrar. Det är garanterat fler dörrar än vad de andra politiska partierna förmår knacka tillsammans, men vi klarar det – därför att vi är flera hundra som frivilligt ställer upp, dag ut och dag in, för att vi tror på att ett annat Örebro är möjligt.

Det handlar inte om att låta stöddig, utan bara konstatera att intresset för socialdemokratisk politik är stort. Det gör att vi blir många, under valrörelser men kanske framförallt mellan val. Vi är det enda politiska parti som ordnar organiserade kampanjer med regelbundenhet mellan valen. Det är sådant som ger resultat i medlemssiffror, stöd och aktiviteter inför valet.

Med fem månader kvar börjar nu vår politik konkret att utvecklas, från idéer om Möjligheternas Örebro till en konkret vägplan hur vi ska nå dit. Det är mindre än två veckor kvar till Första maj, arbetarerörelsens internationella högtidsdag, och snart kommer våra besked att komma, med tydlighet, vad vi vill göra mellan 2011 och 2014 om vi får väljarnas förtroende i höstens val. Annonser och material ska produceras, hemsidor uppdateras och inspiration till olika bloggar och sociala nätverk ska ges. Men det är inte den som gör den klatschigaste annonsen som vinner valet. Det är heller inte den som gör den trevligaste radiojingeln. Och det är framförallt inte den som har den mest besökta bloggen som vinner valet i höst.

Jag tror visserligen att Facebook kan vara ett bra hjälpmedel för politiker och det tror jag på, men bloggen tror jag något vi måste försöka tona ned betydelsen av.

Det politiska bloggandet har på kort tid utvecklats från en intressant metod i valrörelsen till ett veritabelt monster. Till mitt eget parti knyts nära nog halva bloggsverige för att vara med och blogga fram Socialdemokraterna till valseger. En del personer anställs, för att så att säga ”blogga på heltid”. Det politiska bloggsveriges självupplåsta bubbla har ännu inte spräckts, men motiverade av varandras ryggdunkande kommer snart en och annan ryggrad att knäckas. I ren desperation om att nå fler och fler besökare, komma högre och högre upp i olika rankingsystem, startar folk till och med bloggar som enbart länkar till sina egna bloggar för att så att säga, generera popularitet. I och med att de tendenserna även finns i mitt eget parti känner jag mig manad att något försöka lugna alla dessa hyperbloggare.

Så Johan Westerholm, Peter Andersson, Åsa och Alexandra Einerstam och Johan Ulvenlöv – jag vet ju att ni inte bara bloggar utan i allra högsta grad deltar i samtalskampanjer, men nu vinner vi detta val. Och motståndaren, Moderaterna, finns inte bara på nätet. Kent Persson är inte bara en bloggare, han är en politisk motståndare som kandiderar till att bli kommunstyrelsens ordförande här i Örebro. Han finns i verkliga livet. Och i det verkliga livet är han inte en bloggare utan en politiker. Nu är visserligen hans politiska parti här i Örebro rätt så sargat, men hans väljare är människor som finns och lever i Örebro. De finns inte och lever inte på nätet, i speciellt hög grad. Troligtvis inte alls.

Skulle man göra någon sorts läsarundersökning på Kent Perssons blogg skulle jag tippa (och detta är alltså inte fakta utan enbart en av mig gissad ”undersökning” att det ser ut så här. Av Kent Perssons läsare är:

• 80 procent övriga ”toppbloggare” i Sverige. Dessa kretsar i huvudsak kring Stockholmsområdet och har till 99-100 procent bestämt sig vad de ska rösta på.
• 15 procent övriga bloggare och ”politiskt insatta/intresserade” som till 90-95 procent har bestämt sig för vad de ska rösta på.
• 4 procent övriga läsare som kanske ärligt surfar runt för att se vad olika politiker tycker. Av dessa kanske 2-2,5 procent kan tänka sig rösta på Moderaterna.
• 1 procent örebroare som tillhör ovanstående kategori.

Denna undersökning baserar jag på att Kent Persson så gott som aldrig skriver något om Örebro, utan mest om två saker: opinionsundersökningar och sociala medier.

Jag tror därför inte att Kent Perssons bloggframgångar (som jag ändå givetvis vill gratulera honom åt i och med att han tycks glädjas åt dem) kommer att spela någon som helst roll i det val där han faktiskt ställer upp – nämligen kommunfullmäktigevalet i Örebro. Jag tror heller inte att hans blogg genererar speciellt mycket stöd åt Moderaterna nationellt.

Och ärligt talat tror jag inte att s-bloggarna genererar speciellt mycket stöd åt Socialdemokraterna heller. Möjligen har de, och här räknar jag i viss utsträckning även in min lilla blogg, ökat intresset för politik mellan valen men knappt ens det.

Det är i dörrar, på arbetsplatser och skolor, som valrörelsen utspelar sig. Det är där vi för våra samtal. Så låt oss snart stänga ner datorerna och gå ut och möta folk. Jag längtar efter att få prata med dig om möjligheternas land.

Ironi i politik

En av Sveriges alla lokalpolitiker, Laxåpartiets Marko Pekkanen har en blogg. Om det är inte så mycket att säga, ty det har jag också. Men till skillnad från min blogg pryds hans blogg av obsceniteter, varav underliga sexbilder på kvinnor, mestadels unga, är ett ofta förekommande inslag.

Dagens intervju i Nerikes Allehanda måste också anses vara något sorts ”all time low” i hur en man om kandiderar för att leda en kommun uttrycker sig (inklusive en och annan sverigedemokrats underliga uttalanden). På reporterns rätt så raka fråga om Pekkanens avslutningsfras ”In `n´ Out (That’s the way I like it…)” betyder ”att ha samlag” skrattar enbart Pekkanen, som vore han fyra. När han avkrävs ett svar, svarar han att han ”tycker att det är skönt att knulla” och frågar sedan reportern om hon inte gör det samma.

Det är inte någon sorts nymoralism som gör att jag reagerar på det. Jag har inget emot att människor till varandra, givet att alla är med på det, pratar på vilket sätt de vill. Jag har heller inget emot att man pratar om sex i politiken – det är ett ämne som i allra högsta grad är politiskt. Och även om jag tycker att de bilder och de texter som Marko Pekkanen lägger ut på sin blogg är vidriga och förnedrande, inte bara för kvinnor utan även för mig som i egenskap av ung man ”förväntas” gilla dem, kan jag inte se att de (jag har visserligen inte sett allt, jag tröttnade rätt så fort) inte ryms inom svensk lagstiftning. Att han väljer att ha sån smörja på sin blogg är alltså hans val. Jag har något emot, däremot, att man som politisk kandidat inte står för vad man gör.

För Marko Pekkanen menar att det inte är han som lägger ut bilderna, utan något sorts finskt ”alias”. Idag skriver Pekkanen med anledning av Nerikes Allehandas skriverier: ”MustaPekka är ingen verklig person, okej!” och längre ner: ”Precis som Bamse gillar dunderhonung tycker MustaPekka om dundertuttar. Sen lägger han ut någon sorts antifeministisk och homofobisk propaganda innan han viker in slutklämmen: ”Nästa gång (om det blir fler gånger?) någon ”uppkäftig reporter” ringer kan ni väl för fan tala om vem ni vill intervjua; MustaPekka eller Marko Pekkanen den likaså uppkäftiga partiledaren för Laxåpartiet!”

Med andra ord, det Marko Pekkanen på fullt allvar verkar tro är att hans alias och han själv är två skilda objekt och vad den ena gör är inte den andre ansvarig för. Detta är han inte den enda som har påstått om sig själv. När den centerpartistiske rubrikjagaren Fredrick Federley bjöds på resa påstod han att det minsann inte var han, riksdagsledamoten, som bjöds, utan hans alibi ”Ursula. Det tycks alltså vara så att en politiker ska ha rätt att skapa sig en dubbelnatur för att kunna agera lite hur han eller hon vill.

Det mest ironiska inslaget i svensk politik just nu, det är dock ”De nya moderaterna”. I snart fyra år har Moderaterna gjort allt vad de har kunnat för att bryta Sverige sönder och samman. Där något rättvist hade kunnat göras, där har Moderaterna gjort orättvist. Där Sverige hade kunnat fått minskade klyftor har Moderaterna istället valt att öka dem. De sjuka och arbetslösa har fått mindre pengar, medan redan välbeställda fått sänkt skatt. Sveriges pensionärer beskattas som de enda pensionärerna i världen högre än de som arbetar. Unga har fått det svårare, och de som redan innan valet 2006 stod längst ut i samhället har nu puttats ännu längre ut. Klyftorna har ökat, rättvisan minskat. Då lanserar Moderaterna en kampanj, så här fem månader innan valet, för rättvisa. Man skriver att ”en rättvis politik skapar lika möjligheter mellan människor och ger alla en chans”.

Men Moderaterna är inte ett rättviseparti. De driver en politik som inte ökar rättvisan, och ärligt talat så vill de heller inte göra det. Det de säger går helt enkelt inte ihop. Alliansfritt Sverige har på ett förtjänstfullt sätt sammanställt hur Moderaterna ser på rättvisa. Eva-Lena Jansson ser ironin, medan Kent Persson är hyperironisk då han menar att den fempartikoalition som idag styr (redan här börjar alltså ironin) drar Örebro åt rätt håll.

Valet den 19 september är ett vägval, inte bara mellan ironi och verklighet utan mellan höger och vänster. Eller mer lättförståeligt, mellan ökade klyftor eller fler jobb. Valet är där. Det är ditt att göra.

Vilken tur att Sverige sade nej till EMU!

Snart har det gått sju år sedan en betydande majoritet av svenska folket röstade nej till Euron. Eller mer rätt: de röstade nej till ett svenskt medlemskap i den ekonomiska och monetära unionen EMU.

Jag tillhörde då den vinnande nej-sidan och jag tillhör samma sida idag. Det har hänt många saker sedan den 14 september 2003, men inget har fått mig att ändra uppfattning om att EMU är ett dåligt konstruerat, mycket osäkert och också ett väldigt högervridet system som hindrar länder från att driva den penningpolitik (räntenivåer och valutanivåer) och också i viss mån den finanspolitik (skatter och utbudspolitik) som just då behöver drivas. Jag trodde aldrig att ett svenskt EMU-medlemskap skulle leda till katastrofala effekter – jag tillhörde inte domedagsnejsägarna som exempelvis nuvarande Maud Olofsson, C, som liknande EMU med Hitlers tredje rike, vilket jag har bloggat om tidigare.

Då och då ploppar ja-sägarna upp ur sina gömmor för att damma av det gamla ”Sverige bör gå med i EMU för det är bättre att vara med än utanför”-argumentet.

Det var, och är, ett mycket dåligt argument. Man behöver nämligen inte vara med i något som är dåligt. Det kan framstå som en tämligen enkel logik men då det var många som hade svårt att förstå det då antar jag att det finns en och annan som har svårt att förstå det idag: är något dåligt ska vi inte vara med. Punkt.

EMU är dåligt. Inte domedagsdåligt som sagt, utan bara dåligt. Och just nu tornar effekterna upp, en efter en, för vad som hade hänt, om det hade hänt så att det svenska folket röstade ja till EMU den där septemberdagen.

I avtalsrörelsen hade, med all sannolikhet i alla fall, det resulterat i extremt låga löneökningar. I Tyskland, där exportmarknaden går på högvarv, har reallönerna knappt höjts de senaste femton åren.

I Tyskland har dock de stora exportnivåerna inte inneburit att investeringarna varit höga. Tvärtom har de varit högre i andra länder i Eurozonen, men då deras valuta är Euron blir det inte deras dåliga exportsiffror som påverkar Eurons styrka utan de stora ekonomiernas resultat. Med andra ord – Tysklands stora export blir norm fast det i många andra länder sker en helt annan utveckling. Detta är grundfelet i EMU och det är lika stort idag som 2003.

Men det främsta landet som visar på det dåliga i att vara medlem är givetvis Grekland. Med Tysklands stora handelsöverskott (som till 80-85 procent beror på export till de övriga EU-länderna) är det mycket som tyder på att det är medelhavsländerna som går med stora handelsunderskott (= exporten är lägre än importen). Greklands dåliga konkurrenskraft är till hög grad orsakad av medlemskapet i EMU och medlemskapet gör också att de åtgärder som idag skulle behöva vidtas (en rejäl devalvering följt av en flytande valuta) görs omöjliga. Istället driver Europeiska Centralbanken en penningpolitik som styrs utifrån Tysklands, helt annorlunda, intressen.

I Sverige driver Folkpartiet på en ny folkomröstning. Det har varit prat om 2011. Moderaterna fegar och säger att de enbart går med på en folkomröstning om Socialdemokraterna säger ja.

Jag hoppas Socialdemokraterna inte säger ja. Jag hoppas att Socialdemokraterna, i samarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, vågar ompröva sin position om EMU och faktiskt inse att vi nog bör stå utanför ett tag till. Jag tror att en sådan vändning har skett i det dolda. Folkpartiet tuggar dock på. Jag tror väljarna vet att belöna rätt.

SD + M = sant!

Hälften av Sverigedemokraternas toppkandidater i riksdagsvalet är före detta moderater. I ett enskilt fall behöver det inte betyda något. Det finns före detta socialdemokrater som också har gått över till Sverigedemokraterna. Men att det är så många moderater, och att Sverigedemokraternas medlemmar lyfter upp dem till toppositioner, betyder åtminstone följande:

1. Sverigedemokraterna är ett parti med högersympatier.
2. Sverigedemokraterna är ett parti som väldigt många moderater uppenbarligen kan känna vissa likheter med.
3. Sverigedemokraterna, som ju är ett rasistiskt, kvinnofientligt och arbetarfientligt parti, står inte för de värderingar som Socialdemokraterna står för, med rättvisa, solidaritet, starka fackliga rättigheter och arbetslinjen såsom den en gång såg ut.
4. Sverigedemokraterna är inte ett parti för dem som vill utveckla välfärden.
5. Sverigedemokraterna har toppar som hellre sänker skatten än förbättrar kvaliteten på vården, skolan och omsorgen.
6. Sverigedemokraterna är ett parti som inte står på de mest utsattas sida.

Med andra ord, Sverigedemokraterna är inte ett parti som ska in i riksdagen.

Det (m)ullrar i Örebro

I en debattartikel i Nerikes Allehanda idag (även publicerad på Kent Perssons blogg) går Kent Persson, Sten Tolgfors och Lotta Olsson, ledande kandidater i Örebro kommun, riksdag och Örebro läns landsting för Moderaterna, till angrepp på den av Moderaterna förda politiken i Örebro kommun. Något annat går debattartikeln inte att tolkas som.

Under den klatschiga, men som vi alla vet felaktiga, rubriken ”Moderaterna förnyar sig”, berättar de tre moderata toppkandidaterna hur de vill att Moderaterna i Örebro ska få samma resultat som de fick i Västerås, Karlstad, Linköping, Norrköping och i Västmanlands, Södermanlands och Östergötlands landsting. Alltså resultat långt över det de lyckades skrapa ihop i Örebro och i Örebro läns landsting 2006. Moderaterna gjorde ett dåligt val i Örebro, i förhållande till hur det gick i riket, men ett briljant val i jämförelse med de övriga borgerliga partierna.

Ändå vet vi hur det gick. De moderata succéerna ledde till absolut ingenting. När Miljöpartiet valde att Örebro skulle få en ny ledning blev det en ledning utan moderat inblandning. Moderaterna fick inte ens någon ordförandepost i någon av de tre programnämnderna, utan enbart i ett påhittat arbetsutskott till kommunstyrelsen utan någon egentlig beslutandemakt, några nämnder och i några bolagsstyrelser. Som väntat mullrades det rejält i de moderata leden när resultatet av maktövertagandet visade sig.

Och mullrat, det har det gjort i över tre år nu. Vilket gjorde att ett moderat provval körde över den moderata valberedningen och placerade Kent Persson på första namn i kommunvalet, istället för på landstingslistan (då väl Kent Persson antagligen insett att det inte blir något maktskifte i Örebro läns landsting i år heller). Hannah Ljung placerades långt ner på listan på grund av ”samarbetssvårigheter”. Och nu går Kent Persson till attack mot ”de gamla Moderaterna” med Inger Högström-Westerling, Erik Johansson, Richard Vappelin, Gunnar Andersson med flera.

Problemet för Moderaterna i Örebro är att de inte är trovärdiga. Min förhoppning är att Miljöpartiets medlemmar i år väljer samma rödgröna väg som man med framgång valt nationellt. Oavsett vad så kommer de fyra borgerliga partierna att försöka se samspelta ut i grupp och då måste Moderaterna, till deras väljare, ge ett tydligt besked. Är de beredda att fälla en borgerlig samling i opposition, om Staffan Werme kräver att få bli kommunstyrelsens andre vice ordförande? Och om beskedet är nej, då måste Staffan Werme ge besked: Är han beredd att kliva åt sidan om Moderaterna kräver det? Här finns en konflikt som kommer växa sig stark. Besked lär inte komma före valet.

Alliansen schabblar bort en eventuell fördel om hushållsnära tjänster med att ljuga

Jag tror säkert att regeringen hade kunnat vinna några röster fler än vad de rödgröna hade lyckats med om de bara hade hållit argumentationen rak angående de hushållsnära tjänsterna. Inte så att de hade vunnit valet, eller ens närmat sig de rödgröna, men några tiondels procentenheter hade kanske kunnat mobiliserats till alliansens fördel.

Men det är något med denna allians och ordet inkompetens som liksom klickar…

Om statistik har mycket sagts. Mark Twain lär ha sagt att det finns tre typer av lögner; lögn, förbannad lögn och statistik. Och så är det säkert. Det har också sagts att det går att bevisa det mesta med statistik, och så är det definitivt. Men oavsett om du är statistikkramare eller ifrågasätter statistik till döddagar går det inte att förneka att om man hittar på fakta för att krydda statistiken dödar det hela statistiken i grunden.

Nu ljuger alliansföreträdare och hittar på fakta om avdragsrätten för hushållsnära tjänster, RUT-avdraget, för att få statistiken att se bättre ut. Maud Olofsson ljög tre gånger på mindre än två minuter på Agenda i söndags.

Svenskt Näringsliv försökte dock snabbt dra sitt strå till stacken och mörka lögnerna. Ljuger gör också Moderaterna som överdriver RUT:s förtjänst ordentigt i en affisch.

Ljuger allra mest, det gör Centerpartiets riksdagsledamot Solveig Zander som helt taget ur luften hittar på siffran 40 000 skapade jobb på grund av RUT.

Att som politiker inte hålla sig till sanningen är farligt. Det gör att förtroendet och trovärdigheten skjuts i sank. Centerpartiet tvingas betala ett högt pris för sina retoriska vurpor.

Låt gärna någon annan städa, men betala honom rejält! Och jag vill inte ge dig pengar för att betala det om du själv har råd!

Debatten om städhjälp, hushållsnära tjänster, ”pigavdrag” – kärt barn har många namn – är i full gång inför valrörelsen. Ska avdraget för hushållsnära tjänster vara kvar, eller ska det bort. På partikongressen i Stockholm för ett par månader sedan slog Socialdemokraterna i sina riktlinjer fast att: ”Ett flertal skatter måste förändras för att säkra välfärden och rättvisan. De med höga inkomster måste bidra mer och avdragsrätten för hushållsnära tjänster avskaffas. Dessutom bör en förmögenhetsskatt införas. Skatt ska betalas efter bärkraft och välfärd ges efter behov.”

Även Vänsterpartiet vill avskaffa avdragsrätten, medan Miljöpartiet är mer positiva till att den ska få vara kvar på grund av ”den höga arbetslösheten”. De borgerliga partierna vill så klart behålla avdragsrätten – varje skattekrona som inte behövs betalas in är en glädje i Danderyd och Täby.

Det finns en del argument som är svårbemötta för den som vill avskaffa rätten till avdrag för hushållsnära tjänster. Argumentet att du har rätt att göra avdrag för den som sätter in fönstret men inte för den som tvättar det är retoriskt, och svårbemött. Det verkar också vara så att avdraget skapat en del jobb, även om intresse- och partsorganisationen Almegas beräkningar definitivt inte kan stämma. För precis som Bengt Silfverstrand skriver så är det ju så att en hel del av de 11 000 sysselsatta enbart arbetar deltid och en hel del av dem på väldigt låga sysselsättningsgrader, och det finns heller inget i Almegas rapport som tydligt visar på att det faktiskt är avdragsrätten som genererat de jobb som kommit. Man kan anta, men antaganden är trots allt bara antaganden.

Så jag har förståelse för Miljöpartiets syn. I ett läge med skyhög arbetslöshet, som främst drabbat unga, kan det vara olägligt att avskaffa avdragsrätten och därmed minska incitamenten att köpa tjänster som sysselsätter folk. Å ena sidan.

Å andra sidan är det ju så att de skattelättnader som blir på grund av avdraget skulle kunna ha genererad skatteintäkter som i sin tur gått till en bättre välfärd som, förutom just kvalitetsökningen för medborgarna, också hade genererat jobb. I hur hög utsträckning detta skulle ha skett är också givetvis enbart spekulativt. Om nu folk köpt städtjänsterna enbart utifrån avdraget hade de rimligtvis inte köpt tjänsterna utan avdraget, och då hade de gjort något annat för de pengarna och därmed genererat skatteintäkter och sysselsättning. I bästa fall. Så pengarna skulle ju spenderats oavsett, om nu inte de hade gått in på sparkontona istället.

Men jag tror ändå att diskussionerna om hushållsnära tjänster är svåra att helt och hållet vinna för den benhårde motståndaren. Därför kan en mellanväg, med riktad avdragsrätt för barnfamiljer och låginkomsttagare, gärna i kombination med lite hårdare regler på vilka företag vars tjänster man kunde få avdrag för, vara ett intressant, socialdemokratiskt, alternativ som även Miljöpartiet och kanske också Vänsterpartiet kunnat acceptera.

Inte bara för att blidka opinionen, utan för att ett sådant förslag faktiskt skulle kunna vara riktigt bra. Då får vi vinsterna med avdragen samtidigt som den idag sjuka snedvridningen försvinner. För idag är det ju faktiskt så att städaren indirekt betalar skattesubventioneringen för den som anställer honom som gör avdraget. Därför är regeringens politik riktigt dålig, orättvis, orättfärdig och måste bort!

Socialdemokraterna i Stockholm kan därför ha en del poäng…

Ursäkta inte Moderaternas fusk med att andra KAN göra det

Jag har hittills inte bloggat om det allt mer spridda fusket inom Moderaterna. Nu gör jag det. Jag antar att ni inte gjort något annat än att vänta på detta, eller nåt!

Jag har med visst intresse iakttagit argumenten mot att skriva om Moderaternas medlemsfusk. Ett argument har jag hört från flera håll, både från vänster och höger. Det är att fusket minsann kan förekomma även i andra partier, även i mitt eget. Så är det givetvis. Det finns personer ur alla läger som är allt möjlig ont och elakt. Men det är ju liksom ingen ursäkt.

När en del moderata toppolitiker 2002 visade sig spy ut rasistiska och främlingsfientliga argument i valstugor när de trodde att de enbart talade med en potentiell väljare och inte Janne Josefssons kamerateam fick säkert sig alla moderater en släng av det. Orättfärdigt, ja visst! Men det var liksom oundvikligt. Om tio ryska tyngdlyftare dopar sig tror man automatiskt att den elfte också gör det, fast hon aldrig rört vid någon otillåten substans. Det är inget bra, när drev drabbar även andra än dem som bör drabbas, men det går inte gärna att låta bli att kritisera dem som faktiskt förtjänar att kritiseras enbart för att den kritiken i viss mån även kan falla på andra personer.

Även jag som är politiker på låg nivå får ibland höra ett och annat om mig, fast jag aldrig (vad jag vet i alla fall) gjort något som ens i förlängningen kan vara fel. Det är också allmänt känt att Socialdemokraterna är det parti som mest förlorar på ett utspritt politikerförakt så stora socialdemokratiska väljargrupper kan vara mindre röstbenägna än andra. En slutsats av det borde givetvis vara att vi socialdemokrater i högre utsträckning skulle låta bli att kritisera när politiker gör fel, alternativt försöka mildra kritiken.

Den utvecklingen menar jag är farlig. Även om politiker måste få göra fel och komma tillbaka (undantaget extremt grova brott dit inte det här moderata fusket räknas) så är politik en förtroendebranch. När unga folkpartister tar sig in i Socialdemokraternas interna datanätverk är det allvarligt, men unga personer måste få komma tillbaka. De moderater som nu fuskat måste få chansen igen i sinom tid. Men att acceptera att deras missgärningar leder till konsekvenser, även om det också faller på andra politiker, är det enda sätt, menar jag, att faktiskt visa på att vi politiker tar saker och ting på allvar.

Det är också intressant att diskutera medias roll i det hela. Ofta när enskilda människor ”hängs ut” blir det en diskussion om huruvida media bör gå ut med namn och bild eller inte. Det finns givetvis undantag och gränsfall även här, men jag tycker att det alltid är media som bör göra den gränsdragningen. Någon sorts medial grundregel, om jag vore någon sorts pressetikgeneral, borde kunna vara att ju högre uppsatt du är, desto mindre ”fel” kan du begå innan media visar det. Vi har fri media och vi politiker har i viss mån accepterat att leva våra liv under en annan lupp än vad andra personer har. Jag vet att jag har mindre möjlighet än andra att göra fel. För politiker högre upp än jag är utrymmet ännu mindre. Oavsett vad man tycker om det så är det så.

Det Moderaterna nu går igenom är allvarligt, jag tycker inte att det är lönt att förneka det. Det minskar legitimiteten för provval i alla partier. Att det kan förekomma i alla partier, även Socialdemokraterna, ursäktar inte det faktum att det nu faktiskt har förekommit. I Moderaterna.