Lär ut varför Första maj firas istället!

Bilden ovanför blev gårdagens och dagens virala nätsnackis. Och visst, svaren är korkade och enfaldiga från att komma från en fyrtioårig ombudsman och högt uppsatt politiker i ett av Sveriges största (nåväl) partier i ett av deras starkaste fästen. Det är inte kreti eller pleti de frågar, utan en heltidspolitiker, som på allvar tror att Första maj firas för att det kommer efter Valborg och att det har något med Skansen att göra.

”Sveriges historia är dess konungars”, skrev Erik Gustav Geijer. Det är sant, så till vida att den historia som lärs ut i skolan är kungalängden och omständigheter rörande den. Det är kungarna som förde Sverige framåt, men lite märkligt nog tar historien liksom slut någon gång vid mitten, slutet av 1800-talet. Om förlusten av Finland 1809 lärs litet ut, men än mindre om unionsupplösningen från Norge. Om den svenska och internationella arbetarrörelsen – inget.

När jag gick i skolan, och det är inte så fasligt längesen, fick jag till alla tjejers stora förtjusning (jag gick i en klass med enbart tjejer och så jag) igenom att vi skulle lära oss lite om Sveriges 1900-talshistoria (vi var ju fortfarande i 1900-talet då, så gammal är jag). Lite utöver läroplanen så att säga. Den undervisningen gick ungefär ut på att vi tittade på Hans Villius tv-serie om 1900-talet. Mycket mer än så var det inte.

Jag tillhör inte experterna på den svenska arbetarrörelsen eller mitt partis historia. Inte på långa vägar. Men jag har läst ganska mycket om det så jag vet nog mer än 99 procent av svenska folket. Jag vågar på stå att de flesta svenskar vet tämligen lite om hur arbetarrörelsen klev fram, genomförde alla de reformer vi idag tar för givna trots motståndet från högern, fänglades, dödades, men med ordet som medel införde demokratin i landet. Inte för att svenskar är korkade, utan för att det helt enkelt inte lärs ut i skolan.

Varför? Beror det på rädslan att ”ta ställning” i någon sorts konflikt mellan höger och vänster? Är det i så fall ett giltigt skäl? För ärligt talat – utan arbetarrörelsen i Sverige vore Sverige ingenting idag. Ett fattigland med enorma klyftor, utan vare sig välfärd eller den hyfsade grad av jämställdhet och jämlikhet som i internationell jämförelse trots allt råder i Sverige, även om allt under nuvarande regering går bakåt.

Kanske är det därför högt uppsatta politiker inte kan historien bakom Första maj. Inte känner till att Moderaterna faktiskt var motståndare till rösträtten. Som inte kan historien om Ådalen.

Det måste bli ändring på det. Svenska skolväsendet måste lära ut svensk 1900-talshistoria, hela kittet. Och vi i arbetarrörelsen måste resa på oss och ta vårt ansvar.

Det handlar inte om att bli nostalgiska. Det handlar inte om att vinna framtidens val på gårdagens meriter. Men det handlar om att vi i Sverige borde visa den tacksamhet och respekt som männen och kvinnorna som gav oss allt det vi har idag är värda. Det bästa sättet är att fortsätta i deras andra, genom att SMS:a in ett S och sitt personnummer (S ÅÅMMDDNNNN) till 72105, betala en hundring, och bli medlem i Sveriges största parti. Det åtminstone anständigaste är att erkänna sin historia. Då kommer kanske kunskapen på köpet.

 

Annonser

Socialdemokraterna valde inte bort Vänsterpartiet. Väljarna gjorde det.

På dagens Första maj-firande levererade tydligen Vänsterpartiet i Örebro en och annan dräpa mot Socialdemokraterna. Det är väl ok, även om jag kan tycka att det finns större utmaningar i världen än att angripa en kommunledning som just nu gör allt för att halvera barnfattigdomen i Örebro till 2020, skapa nya jobb på Väster samt rusta människor starka för att kunna ta de jobb som skapas. Man hade kunnat riktat kritiken mot högerregeringen som gör allt vad de kan för att förstöra i Sverige.

Enligt Nerikes Allehanda sade kommunalrådet Murad Artin (V) följande om oss:

 De valde bort ett rött Örebro, och valde i stället vårdnadsbidrag, privatiseringar och därmed ökade klyftor. Jag undrar vilka arbetare de tycker att de firar en dag som denna.

Det är lögn i flera led. Låt oss börja bakifrån:

Socialdemokraterna uppmärksammade idag på Första maj både de enorma framsteg som den svenska arbetarrörelsen genomfört och förbättringar Socialdemokraterna drivit igenom i riksdagen, men också de idéer och tankar vi har idag för att i framtiden skapa nya jobb i Sverige. Vi är ett arbetareparti, Sveriges enda, och det visade vi idag! Således firade vi alla Sveriges arbetare, både de med och utan jobb, men också de som har jobbat men som nu gått i pension och de som befinner sig i studier och snart ska ut i arbetslivet.

Vi har varken valt vårdnadsbidrag, privatiseringar eller ökade klyftor och kommer heller aldrig att göra det. Vårdnadsbidraget förlängdes i ett par, tre år och när det gäller privatiseringar råder den syn som alla tre partier i kommunledningen har – privata alternativ kan få finnas men den goda offentligt drivna välfärden ska vara toppkvalitativ. Det är den också. Men kan bli bättre. Det kommer den att bli. Och ökade klyftor – ja, det finns plakatpolitik och så finns det plakatpolitik. Det är klart att det parti som dömt ut varje skolnedläggning där folk har protesterat men accepterat dem där folket har varit tysta, och som svarar på barnfattigdomssatsningen som är gigantisk att den är hemsk för att Vänsterpartiet minsann vill halvera barnfattigdomen till 2015, också kan se ökade klyftor i allt vi gör. Men vi ökar inga klyftor i Örebro. Det som sker är att vi har en högerregering som ökar klyftorna, men en kommunledning som försöker mot storm och vågor bekämpa dem. Väljarna har sett det.

Men så till den första meningen i citatet, att Socialdemokraterna valde bort Vänsterpartiet. I ordinarie kommunfullmäktigevalet 2010 låg Vänsterpartiet i praktiken still, men man backade något. Men i omvalet gick man bakåt ännu mer – utslaget på helheten backade Vänsterpartiet med 0,4 procentenheter och i den valkretsen där det var omval med nästan 2 procentenheter.

Detta trots att Vänsterpartiet befunnit sig i opposition, precis som Socialdemokraterna, mot den dåliga kommunledning som fanns innan. Man lyckades inte uppbåda något som helst större stöd för sin politik utan man backade till och med.

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet gick till val på att bilda en kommunledning men Lena Baastad var väldigt tydlig med att det måste ske på ett sätt så att en majoritet bildas. På grund av Vänsterpartiets dåliga valresultat så gick det inte att bilda en kommunledning med bara Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Och inget annat parti ville ingå i en majoritet tillsammans med Vänsterpartiet.

Men hade det varit så att Kristdemokraterna och Centerpartiet hade velat bilda majoritet med Vänsterpartiet, vad hade det då fått för konsekvenser? Hade Vänsterpartiet gått med på vårdnadsbidraget? På Lagen om valfrihet? Nej? Tror de då att partierna hade stött den kommunledningen? Nej? Vad hade hänt då? Jo, då hade rasisterna i Sverigedemokraterna blivit vågmästare i Örebro och med tanke på att de röstar med borgarna i 95 procent av fallen i Örebro hade det knappast blivit bättre än idag.

Nej, Örebro har inte fått en kommunledning som var helt logisk innan valrörelserna. Men Örebro har fått en kommunledning som driver Örebro framåt, i majoritet för fler jobb, mer skattetillväxt och bättre välfärd. Med fokus på att halvera barnfattigdom, bygga bostäder och rusta skolor. Med målet att skapa ett bättre Örebro, för alla – barn och äldre, kvinnor och män.

Kommunledningen har säkert brister, och det är delvis oppositionens roll att granska den, men lite sans kan man nog begära ändå. Åtminstone lite självinsikt.

Inte ens en tempoökning

Nästa vecka presenteras Socialdemokraternas vårbudget som skiljer sig från regeringens på så sätt att vår skapar jobb, deras klyftor; vår budget skapar tillväxt, deras bidragsberoende; vår budget förbättrar välfärden, deras urholkar den. Utbildningskontrakt för unga är en satsning som kommer göra unga anställningsbara på en allt hårdare arbetsmarknad, och så dagens satsning på life science

Utöver detta har Socialdemokraterna sett till att en riksdagsmajoritet gett regeringen i uppdrag att underlätta framväxten av barnomsorg på obekväm arbetstid, något som kanske framförallt blivit möjligt tack vare ett gediget arbete från flera nuvarande och tidigare riksdagsledamöter från Socialdemokraterna i Örebro län.

Runt om i Örebro län genomförs nu aktiviteter för att värva medlemmar. Idag var jag till exempel i Kopparberg, tätorten i Ljusnarsbergs kommun som är nordligast i Örebro län, för att tillsammans med Eva-Lena Jansson besöka Byggeriet, en arbetsmarknadsinsats för dem som står längst från arbetsmarknaden, dela material utanför Ica och Systembolaget, samt knacka dörr. Riktigt trevligt, bra och givande tillsammans med Ljusnarsbergs arbetarekommun. Men vi har aktiviteter i hela länet, med Första maj mitt i veckorna. 

Det roliga är att vi inte ens har höjt tempot. Vi liksom bara är. Ingen direkt tempohöjning utan vi bara är samma folkrörelseparti som alltid, med ständig närvaro i människors vardag och bra, kloka och väl avvägda politiska förslag som vi alltid lägger. 

Var Kent Persson, som idag varit partisekreterare en hel vecka, har tagit vägen, och vad som blev av den där tempohöjningen, det vet jag inte.

Hon styr i Örebro kommun – och du

Staffan Werme frågar sig vem som styr i Örebro. Det gör Lena Baastad, som är kommunstyrelsens ordförande, men hon styr givetvis inte ensam. Socialdemokraterna fick nämligen bara 48,2 procent i omvalet och med tanke på att Lena Baastad är en politiker som håller vad hon lovar, och hon tydligt klargjort att Örebro behöver en stark kommunledning i majoritet som inte är beroende av Sverigedemokraterna, styr hon tillsammans med Lennart Bondeson, KD, och Rasmus Persson, C.

Men dessa tre personer är ju inte allombestämmande. Faktum är att det totalt finns över 300 socialdemokratiska, kristdemokratiska och centerpartistiska politiker i kommunen, samt kanske 2500-3000 medlemmar (1800 sossar) som utgör grunden i vad som bestäms politiskt.

Men dessa par, tre tusen betalande medlemmar avgör inte allt heller. Det är nämligen så att den idag styrande kommunledningen i Örebro förhåller sig öppet till medborgarna, genom en ständig dialog. Just nu pågår exempelvis ett dialogarbete kring en av de största utvecklingsfrågorna för Örebro, sträckningen av järnvägen genom centrum. En annan konkret fråga där örebroarna just nu får ge sina åsikter är Storgatans öppnande för biltrafik.

Så det väldigt enkla svaret på Staffan Wermes fråga är att Lena Baastad styr, tillsammans med Bondeson och Persson, samtliga politiker i majoriteten, samtliga medlemmar i partierna som utgör majoriteten, och med samtliga 137 000 örebroare.

Så nu vet du det, Staffan.

Men givetvis finns det en bakgrund till att Staffan Werme ställer frågan – för innerst inne vet han givetvis detta. Det är måhända så att han fortfarande, snart ett år efter omvalet, är lite bitter över valresultatet. Därför försöker han på olika sätt påskina att det egentligen inte är Lena Baastad som styr, i ett sätt att förminska henne, och istället påstå att den som styr är Björn Sundin.

Björn Sundin är förvisso heltidsanställt kommunalråd och ordförande i en av kommunens tre programnämnder. Där har han en viktig roll för många stora, viktiga frågor. Han är också en av de 300 politikerna, 3000 medlemmarna, och en av de som dessa givit störst förtroende.

Men Lena Baastad är nummer ett. Skälet till att Staffan Werme vill hävda att det är Björn Sundin som styr är att Örebro kommun nu äntligen påbörjat arbetet med Truckstop, ett arbete som den förra kommunledningen (då FP styrde kommunen) helt sonika stoppade. Staffan Werme tycks vara av den uppfattningen att är det en jobb- och klimatsatsning (vilket Truckstop är) som inkluderar tung trafik och lastbilar måste det per definition vara så  att det är det manlige kommunalrådet som driver på, och inte det kvinnliga. Och visst vill Björn Sundin ha ett Truckstop, men det vill även Fisun Yavas som är Socialdemokraternas talesperson i sociala frågor, Thomas Esbjörnsson som är det i skolfrågor, och Lena Baastad som ansvarar för helheten.

För jobb, bättre miljö och tillväxt – det är det som genererar nya skatteintäkter till Örebro vilket på sikt leder till mer av en bättre välfärd. Det är kommunledningens främsta prioritet. Och det åstadkoms av ett gediget styrande.

Och hon som styr, hon heter Lena Baastad. Och du då så klart.

Skillnaden på att styra och att inte styra

Dagen har sina tvära kast… inledde morgonen med att försöka ta del av regeringens vårproposition. Hur skulle våra socialdemokratiska riksdagsledamöter kommentera innehållet? Jag hade tänkt ställa i ordning en PM. Men, visade sig, det kom ingen vårproposition. Det kom något som kallades för en vårproposition, men vad den innehöll – det vet jag fortfarande inte.

Regeringens enda skarpa förslag är det som presenterades i fredags, ett bostadspolitiskt förslag som handlar om att göra det litet lättare att hyra ut sin bostad, eller delar av den, i andra hand. Inga förslag om fler bostäder eller så. Utan bara om att folk ska kunna tjäna lite pengar på andras bostadsbehov.

Mer än så innehöll inte vårbudgeten. Tom, innehållslös, tunn – de passande beskrivningarna på budgeten är fler än förslagen i den.

På kvällen fick jag dock ägna mig åt riktig politik. Då sammanträdde kommunfullmäktigemajoriteten i Örebro – Socialdemokraterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet. Åh, skillnaderna…

Att jämföra kommunledningen i Örebro med regeringen vore att göra kommunledningen en stor otjänst, det är lite patetiskt, men jag gör det ändå. På sammanträdet diskuterades flera enorma och stora framtidsfrågor; vatten från Vättern (Örebro behöver i framtiden nya dricksvattentäkter), Truckstop (en sorts serviceplats för tung trafik som vore bra både för dem, klimatet och Örebro kommun), skolutvecklingsfrågor, framtidens tågtrafik genom centrala Örebro, nytt utvecklingsbolag för de västra stadsdelarna som skapar nya jobb och ser till att fler människor kommer ut i arbete, nyordning för kommunens arbete med mänskliga rättigheter… ja, listan kan göras längre.

Skillnaderna på en kommunledning som styr och en regering som inte styr blir än tydligare när man fokuserar in på vissa områden, som jobbfrågan. Jag sa på senaste kommunfullmäktigesammanträdet att jobbfrågan kan mycket väl vara denna regerings största misslyckande, och efter att ha tagit del av vårbudgeten idag inser man än en gång att de inte ens nu har lösningar på problemet.

Mot det ställs då kommunledningen i Örebro, som med kraft och konkreta förslag agerar både för att skapa nya jobb i Örebro men också för att rusta örebroarna att kunna ta de jobb som skapas.

Det råder stora skillnader i politiken – men idag kanske inte de största politiska skillnaderna enbart handlar om höger och vänster, utan mer om vilka som styr och vilka som bara sitter av tiden…

Kommunledningen låter fler få chansen att få trygg anställning

Offentligt skyddade anställningar, OSA, är en arbetsmarknadsåtgärd som syftar till att ge människor med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga möjlighet till anställning med utvecklande inslag. På sikt ska anställningen kunna leda till ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden.

I veckan har det stått i media om ett antal personer med OSA inom Örebro kommun som på ett bryskt och omänskligt sätt informerats om att deras anställning kommer att upphöra.

Det är med rätta upprörande att det har kunnat ske. Det brev där dessa personer informerades om att anställningen upphör var så korkat formulerat att det är pinsamt. Det är det ena ledet i det hela. Det andra ledet är att själva anställningsformen med OSA upphör.

Kommunledningen har idag gått ut med ett förtydligande vad som gäller. Sättet som informationen gick ut på kritiseras på ett bra och tydligt sätt. Men kommunledningen är också tydlig med vad som är syftet med en OSA. Det är inte en permanent anställningsform, utan syftar till att leda till arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Man ska inte ha en OSA för evigt, och därför kan det finnas skäl för rotation.

Men, ingen ska ju kastas ut i ingenmansland. Och därför är det väldigt bra att kommunledningen så tydligt också beskriver att det inte kommer att ske.

De nu berörda får hjälp och stöd till andra sysselsättningar. Och fler får chansen till trygg anställning.

Gott. Då lugnar vi ner oss. Också du Kent.

Valet 2014 blir ett ödesval – det är nu eller aldrig

Ibland beskylls vi politiker för att svartmåla och måla upp bilder av våra ”motståndare” som är överdrivna. Just nu behövs inte. Allt trillar liksom dit. Bilden av de som idag styr Sverige målas upp, med klara färger, av inga andra än de själva. Och vi behöver inte överdriva – de tar så fint själva.

För tar du Fredrik Reinfeldts förslag, om att vi ska jobba till vi är 75 år, med Folkpartiets förslag om sänkta löner för ungdomar och slår ihop det med dagens förslag från Centerpartiet om sänkta ingångslöner för alla (!) och lite klassiska förslag från borgarna om slopad anställningstrygghet, angrepp på facken och a-kassan, så finns ju bilden tydlig och klar.

Ni som vill arbeta till 75 år men med lägre lön än idag och ingen anställningstrygghet vet vad ni ska rösta på!

Och då är frågan – vill ni det? Vill ni arbeta till 75 år, med längre ingångslöner (vilket kommer leda till sänkta löner för alla), slopad anställningstrygghet vilket gör att vi på lite sikt kan få en arbetsmarknad där du som säger ifrån, du som blir gravid, du som vill vara föräldraledig, du som skadas, du som blir sjuk, du som är deprimerad, du som har det tufft hemma – alla ni, kan få gå först av ingen annan orsak än just de som nyss räknats upp.

För alla som går in på arbetsmarknaden går in med en ingångslön. De flesta som går in i arbetsmarknaden kommer byta arbetsplats, men långt ifrån alla kommer inte byta yrkesbana helt och hållet. Ingångslönerna är viktiga för den fortsatta lönebanan. Går du in med 20 000 och får 3 procents löneökning får du en lägre lön än om du går in i 25 000 och får 3 procents löneökning. Och så förblir det.

Men det finns även ett större samhälleligt perspektiv på det här med löner.

Det finns inget som heter ”arbetsgivare” och ”arbetstagare”. Vissa köper arbete, andra säljer sitt arbete. Lönen är priset på arbetet. Det priset beskattas två gånger, dels av arbetsgivaren när arbetsgivaravgifterna betalas, dels av dig när du betalar din skatt.

Just nu sänks skatten i Sverige, vilket gör att det påstås att du får behålla mer i plånboken. Det leder också till att samhället, det gemensamma, får mindre pengar. Sänks dessutom lönerna innebär det att din skattesänkning, med råge, äts upp av att du faktiskt får mindre pengar över i slutändan. Den enda som då inte förlorar är de som köper arbetskraften, som betalar lönerna.

Dessa arbetsköpare är ofta, inte alltid men ofta, personer med tämligen höga inkomster. Dessa har i sin tur fått de största skattesänkningarna. Med billigare arbetsköpskostnader kan de i bästa fall köpa mer arbetskraft, men det är inte alsl säkert, utan mer troligt är att de behåller mer pengar själva. Som i sin tur beskattas mindre.

Välfärden får mindre pengar, du får mindre pengar, de som hade det gott ställt får mer pengar och möjligheter att köpa sig förbi vårdköer (som växer) införs.

Det blir helt enkelt ett helt nytt Sverige. Och frågan är – vill vi det? Var det inte det som Fredrik Reinfeldt dyrt och heligt lovade 2006 att det inte skulle bli. Men nu, steg för steg, sker systemskiftet.

Och nu ger de sig på lönerna också. Att politiker ägnar sig åt att börja tycka till om lönenivåer är en klar kontrast mot hur det enligt de flesta bör gå till på den svenska arbetsmarknaden. Istället för politiskt fastställda löner bör lönerna förhandlas fram av arbetsmarknadens parter och slås fast i kollektivavtal. Nu skjuter borgarna hej vilt på denna modell.

Valet 2014 blir verkligen ett ödesval. Redan har mycket skett, men får de fyra år till på sig – då kommer besluten att rulla framåt. Då sänks lönerna. Då försämras anställningstryggheten.

Det kanske är ok. Ni kanske vill det? Men fundera åtminstone en stund innan.