Till A, när du är vuxen nog att begripa det ingen annan av oss begrep av 2011…


Så har ytterligare ett år gått in i historieböckerna. Året då världen skakade. Året då diktaturer föll och diktatorer dog. Året då naturkatastrofer avlöste varandra. Året då politikersveriges blickar var vända mot din fader, bland andra.

Året då du föddes – älskade lilla dotter.

Sekunderna när klockan slog tolv och 2010 spårlöst kröp över till 2011 (år gör det, försvinner spårlöst och övergår lika spårlöst till ett annat) tryckte jag mina läppar mot magen där du då befann dig, älskade unge. Du var bara tre månader då, ett foster i mammas mage.

Många visste inte det då. Att du fanns där. Bara dina närmsta släktingar och mammas och pappas arbetskamrater och närmsta vänner.

Den 4 januari fick vi reda på att du var en flicka. Det blev lite skönt att slippa kalla dig ”den/det” även om kön giiiiivetvis inte spelar nåååååågon roll. Men du blev mer verklig, mer faktisk, när vi såg dig sprattla lite och vinka till oss. Det var också då vi berättade för fler. Du var som en liten Jesus för alla blev så glada.

Du kom till jorden när jorden skälvde.

Du förstår A, våren 2011 var en dramatisk vår i världen. I Nordafrika hade händelserna börjat redan 2010 men kulminerade under våren 2011. I januari föll Tunisiens ledare. Tunisien är ett land som vi fick lära oss var det låg förra året. Sen föll Egyptens ledare. Men det landet visste alla var det låg redan. På hösten förlorade en galning som hette Khaddaffi. Eller Quadafi. Eller Gadafi. Eller något liknande – makten i ett land som heter Libyen. Han var skvatt galen, men inte galen på det där ”pappasättet” utan galen på ett elakt sätt.

Han, och två andra galna män, Kim Il Jung och Usama Bin Laden är på elak-farbror-semester nu…

I mars skedde en jättestor jordbävning i Japan. Ett kärnkraftverk blev väldigt skadat där. Du förstår A att för att kunna göra roliga leksaker och sätta på den där stora skärmen som blinkar så spännande behövs el. El kan man bland annat göra genom kärnkraft och i år visade det sig – igen – att den är väldigt, väldigt farlig. Pappa var faktiskt lite rädd för att det skulle hända något men det hände inget jättefarligt. Men det var väldigt många människor som gjorde sig illa.

Men tillbaka till de galna och elaka männen. När du skriker får du mat, blöjbyte eller sömn. Du får det du vill, oftast. Och mamma och pappa får säga saker högt utan att vara rädda att någon gör något dumt mot oss. Det är fint. De där elaka männen lät inte folk i deras länder göra det.

Pappa jobbar med sådant där, när folk säger vad de tycker och vad man kan göra för att folk ska få det bättre. Det har jag gjort i sex och ett halvt år nu. Men kära älskade A, det är inte bara de där elaka tokiga farbröderna som vill hindra folk från att säga vad de vill. När du bara var lite drygt en månad var det en mycket dum och farlig man som sprängde en bomb i Oslo och sköt på en massa fina ungdomar på en paradisö. A, paradiset blev ett helvete den dagen…

Du låg i pappas famn och sov då. Pappa åkte över hela Örebro för att försöka hitta nåt till maten och hörde om det på radion. Dagen efter satt vi i soffan och jag höll dig extra hårt. Det var många som inte fick hem sina barn den dagen…

Kan du förstå varför någon gör något så dumt? Pappa kan det inte. Och det vackraste pappa hörde under sommaren (förutom allt som handlade om dig som jag återkommer till) var den norska tjej som sa: ”Om en man kan visa så mycket hat, tänk då hur mycket kärlek vi alla kan visa tillsammans!”

Dramatisk var våren för pappa även jobbmässigt. Jag sa ju att jag jobbar med sådant där som dumma och snälla tanter och farbröder beslutar om. Då och då bestämmer de vuxna vilka som får vara med och bestämma. Men ibland blir det fel. Då för man göra om! Så hände där vi bor 2011!

Jag kallar ju dig min valbebis, det har du kanske hört? Det beror på att veckan innan det riktiga valet 2010 fick vi beskedet att du var ”skapad” (pappa ska inte riktigt än berätta hur du skapades. Eller, det ska han inte alls – det ska mamma. Sen.) Du hade ju anmält att du skulle komma den 24 maj och det trodde vi på. Då skulle du komma ungefär en vecka efter omvalet. Valbebis. Men du blev ju ”lite” sen.

Pappa jobbade mycket under våren fram till den 15 maj. Vi knackade massor av dörrar och pratade med massor av folk. Vi berättade om vad pappa och en tant som heter Lena Baastad tror på. Hon gillar folk. Folk gillar henne. Hon vann. Pappa vann.

Nästan hälften av alla som röstade röstade på pappas parti! Det var bra! Fyra dagar innan du föddes berättade vi att vi skulle få styra tillsammans med två andra partier som vi tidigare varit mot. Så är det A, att när man bråkar får man bli sams! Och det blev vi!

Under hösten fick vi jobba med att styra Örebro. Det är häftigt ska du veta, men också svårt. Vi har för lite pengar, på grund av en massa konstiga orsaker som jag inte kan förklara men det handlar bland annat om en skallig man i Stockholm och en annan med hästsvans. Nu vet ju du inte vad hästsvans är riktigt, men det kommer du få reda på.

Mitt under hösten fick dock pappa frågan om han skulle byta jobb från årsskiftet. Ett annat jobb. Ja, sa pappa. Ibland måste man byta förstår du, ungefär som du när du bläddrar i Labanboken. Man vänder blad…

Tänk va, på sommaren gifte sig din farbror Per också med sin Julia. I Ungern! Ett helt annat land, ett helt annat språk. Vi var dock inte där för du var för liten men snart får vi ta och åka dit!

Men mitt under allt som hände i Afrika, mitt under allt valarbete, mitt under allt vi gjorde under våren fanns det egentligen bara en sak som fanns i mina tankar… en liten, men växande sak… Pappa hade aldrig hållit i ett barn tidigare i annan position än vettskrämt och obekvämt sittandes. Aldrig lyft ett barn, aldrig gått runt och burit på ett.

Mamma hade det tufft… hela tiden egentligen. Ont och trött, mådde inte alltid bra. Vi pappor slipper sådant men får istället oron över att inte veta hur det är hela tiden… Och vi räknade ner… 24 maj var en tisdag. Men ingen A.

Efter omvalet den 15 maj kunde pappa vara hemma lite mer. Och den sista veckan gjorde vi inget annat än att väntade. Allt var som ett töcken.

På torsdagen den 9 juni åkte vi in tidigt på morgonen för att kolla om allting stod rätt till. Det gjorde det. Allt var så bra så. Alla värden, allting såg så bra ut. Men då sa vi till att nu var det faktiskt inte jätteroligt att vänta längre – sexton dagar över det beräknade. Så då skedde det…

Vi fick komma in på förlossningen men då blev det andra som ville ut tidigare så vi fick vänta några timmar. Vi fick först gå ut i regnet och äta lite. Det ösregnade den dagen. Vi åt sallad på en restaurang nära sjukhuset.

När vi kom tillbaka fick du lite hjälp att komma ut. Men du tog tid på dig trots det.

Framåt tretiden natten den 10 juni 2011 började vi förstå att det var på gång att hända något riktigt riktigt stort… Och i och med att det är fler än du som läser detta vill pappa inte avslöja allt men klockan 04.34 så var jorden en skatt rikare. Då låg du där, hårig, varm, vacker, skrikig, kladdig, storliten, perfekt, underbar, hoppfull, framtidsfull – vår dotter…

Och då kände jag, när jag med darrande fingrar rörde vid din kind för första gången; då jag med darrande händer höll dig för första gången och då jag med darrande läppar kysste din kind för första gången – då kände jag att du var ett mirakel.

Och då förstod jag, när barnmorskan läste upp ditt personnummer och registrerade dig i registret som gör att du finns, och när jag satte nålen på tavlan som visade att du fötts – att du var ett mirakel.

Och då visste jag, när jag ringde morfar, farmor, farfar, skrev till folk och fick alla gratulationer, att du var det bästa som hänt i världen, inte bara 2011 utan i världshistorien.

Du växer och växer… ständigt händer nya saker! Hösten och vintern med dig var ljuvlig. Snart har du funnits i sju månader. Otroliga människa…

Så dör ett år och kommer aldrig åter. Vissa människor fanns inte med in i slutet. Andra fanns inte när året började men när det slutade.

Ett helt vanligt år – men ändå det allra mest ovanliga året någonsin.

Annonser

3 thoughts on “Till A, när du är vuxen nog att begripa det ingen annan av oss begrep av 2011…

  1. Måste hålla med Gunnel väldigt fint och vackert skrivet. Jag var med om samma sak för 30 års sedan men hur jag än skulle ha försökt skulle jag aldrig kunnat få till det som du. Jag var lika stolt över dej då som nu.

    farsan

  2. Vilken härlig krönika!

    Men jag hoppas att pappa inte glömmer att berätta för dig att även om man inte håller med pappa, tant Lena eller den där farbrorn med mustasch som kallas partiledare så är man inte dum, man har bara andra åsikter. Fast det betydet inte att man måste bråka, man kan prata (diskutera/argumentera som det heter på vuxenspråk) med varandra och inse att man inte är överens. Bråkar gör man bara om man tycker att den andra är dum Ungefär som pappas parti gjorde med mitt parti. Faktiskt bråkade de så mycket att de inte ens ville försöka bli sams trots att vi ville!

    Men sånt behöver ju inte du bekymra dig om ännu, det är vuxenbekymmer….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s