Ironi i politik


En av Sveriges alla lokalpolitiker, Laxåpartiets Marko Pekkanen har en blogg. Om det är inte så mycket att säga, ty det har jag också. Men till skillnad från min blogg pryds hans blogg av obsceniteter, varav underliga sexbilder på kvinnor, mestadels unga, är ett ofta förekommande inslag.

Dagens intervju i Nerikes Allehanda måste också anses vara något sorts ”all time low” i hur en man om kandiderar för att leda en kommun uttrycker sig (inklusive en och annan sverigedemokrats underliga uttalanden). På reporterns rätt så raka fråga om Pekkanens avslutningsfras ”In `n´ Out (That’s the way I like it…)” betyder ”att ha samlag” skrattar enbart Pekkanen, som vore han fyra. När han avkrävs ett svar, svarar han att han ”tycker att det är skönt att knulla” och frågar sedan reportern om hon inte gör det samma.

Det är inte någon sorts nymoralism som gör att jag reagerar på det. Jag har inget emot att människor till varandra, givet att alla är med på det, pratar på vilket sätt de vill. Jag har heller inget emot att man pratar om sex i politiken – det är ett ämne som i allra högsta grad är politiskt. Och även om jag tycker att de bilder och de texter som Marko Pekkanen lägger ut på sin blogg är vidriga och förnedrande, inte bara för kvinnor utan även för mig som i egenskap av ung man ”förväntas” gilla dem, kan jag inte se att de (jag har visserligen inte sett allt, jag tröttnade rätt så fort) inte ryms inom svensk lagstiftning. Att han väljer att ha sån smörja på sin blogg är alltså hans val. Jag har något emot, däremot, att man som politisk kandidat inte står för vad man gör.

För Marko Pekkanen menar att det inte är han som lägger ut bilderna, utan något sorts finskt ”alias”. Idag skriver Pekkanen med anledning av Nerikes Allehandas skriverier: ”MustaPekka är ingen verklig person, okej!” och längre ner: ”Precis som Bamse gillar dunderhonung tycker MustaPekka om dundertuttar. Sen lägger han ut någon sorts antifeministisk och homofobisk propaganda innan han viker in slutklämmen: ”Nästa gång (om det blir fler gånger?) någon ”uppkäftig reporter” ringer kan ni väl för fan tala om vem ni vill intervjua; MustaPekka eller Marko Pekkanen den likaså uppkäftiga partiledaren för Laxåpartiet!”

Med andra ord, det Marko Pekkanen på fullt allvar verkar tro är att hans alias och han själv är två skilda objekt och vad den ena gör är inte den andre ansvarig för. Detta är han inte den enda som har påstått om sig själv. När den centerpartistiske rubrikjagaren Fredrick Federley bjöds på resa påstod han att det minsann inte var han, riksdagsledamoten, som bjöds, utan hans alibi ”Ursula. Det tycks alltså vara så att en politiker ska ha rätt att skapa sig en dubbelnatur för att kunna agera lite hur han eller hon vill.

Det mest ironiska inslaget i svensk politik just nu, det är dock ”De nya moderaterna”. I snart fyra år har Moderaterna gjort allt vad de har kunnat för att bryta Sverige sönder och samman. Där något rättvist hade kunnat göras, där har Moderaterna gjort orättvist. Där Sverige hade kunnat fått minskade klyftor har Moderaterna istället valt att öka dem. De sjuka och arbetslösa har fått mindre pengar, medan redan välbeställda fått sänkt skatt. Sveriges pensionärer beskattas som de enda pensionärerna i världen högre än de som arbetar. Unga har fått det svårare, och de som redan innan valet 2006 stod längst ut i samhället har nu puttats ännu längre ut. Klyftorna har ökat, rättvisan minskat. Då lanserar Moderaterna en kampanj, så här fem månader innan valet, för rättvisa. Man skriver att ”en rättvis politik skapar lika möjligheter mellan människor och ger alla en chans”.

Men Moderaterna är inte ett rättviseparti. De driver en politik som inte ökar rättvisan, och ärligt talat så vill de heller inte göra det. Det de säger går helt enkelt inte ihop. Alliansfritt Sverige har på ett förtjänstfullt sätt sammanställt hur Moderaterna ser på rättvisa. Eva-Lena Jansson ser ironin, medan Kent Persson är hyperironisk då han menar att den fempartikoalition som idag styr (redan här börjar alltså ironin) drar Örebro åt rätt håll.

Valet den 19 september är ett vägval, inte bara mellan ironi och verklighet utan mellan höger och vänster. Eller mer lättförståeligt, mellan ökade klyftor eller fler jobb. Valet är där. Det är ditt att göra.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s