Skillnader spelar roll


Förra veckan vann en person 215 miljoner kronor. För den genomsnittlige industriarbetaren i Sverige (och då finns det grupper som tjänar långt lägre) skulle det ta 768 år att tjäna ihop den summan. För Per Löfberg, VD i läkemedelsföretaget Merck, skulle det ta ungefär ett år och två månader. Nu bor han visserligen i USA, men han var den svensk som under 2009 tjänade allra mest enligt tidningen Affärsvärlden.

Jag tror att de flesta svenskar tycker att månadslöner som börjar krypa upp emot 200 000 kronor är riktigt höga, men när de till och med går upp mot 10-15 miljoner svenska kronor, borde folk reagera. Det är ju inte så att all personal på dessa bolag är löneledande. Vinster och goda årsresultat kommer allt för sällan alla anställda till del. Tvärtom! I Sverige har Svenskt Näringsliv i månader kört sin kampanj ”Vad står på spel?”, någon sorts kampanj för lägre löner där de som förespråkar det (bland annat centerns ungdomsförbund) kommer till tals.  Ändå stiger lönerna, för de som har det allra bäst.

Sveriges företagare är inget homogent släkte. Deras inkomster är definitivt inte lika. Det finns en del företagare som har löner som är snuskigt höga – uppe i mångmiljonsklassen. Men för de flesta av Sveriges företagare och företagsledare är inkomsterna långt mer modesta än så.  Att vara företagsledare är också förknippat med en rad risker. Du har inte samma trygghet som du har om du är anställd (eller i varje fall som du hade som anställd innan högern tog makten). Är du egenföretagare har du heller ingen aning om vilken lön du kan ta ut ur företaget. Även om det finns en del personer som lite slentrianmässigt buntar ihop företagaren som kanske har möjlighet att lyfta en lön på 10 000 kronor per månad med Per Löfberg i ”kapitalistfacket” är det många år sedan som den bilden är gängse i Sverige.

Ok, den mest vittspridda bilden är nog kanske att alla företagare har det gott ställt men det beror mer på en dålig koll än på att man rent ideologiskt tycker att de två ovannämnda är lika.

Men dagens höginkomsttagare är inte enbart nutidens version av brukspatronen. Dagens höginkomsttagare är även läkare, jurister, idrottsproffs, konsulter, IT-folk, PR-nissar, bolagschefer, bankchefer, och så vidare, och så vidare. Att det förhåller sig på det sättet brukar oftast förklaras med att personerna ”utbildat sig”, ”tagit chanser” och ”jobbat sig upp”, kort sagt – den lön de får är välförtjänt. Och när man inte förespråkar en likalönsprincip som bygger på att allt arbete ska värderas lika, vilket få av oss gör, så är det svårt att säga att det just är den typen av värden som ska premieras. De flesta av oss brukar tycka att det är ok att vissa tjänar mer än andra. Många av oss har dock åsikter om enskilda gruppers löner – exempelvis tycker de flesta människor att vårdpersonal tjänar alldeles för dåligt och att villkoren inom det just nu löneförhandlande Handels är för dåliga. Men att en chefsläkare på Karolinska sjukhuset har en högre timlön än tjugoettåringen som extraknäcker på ICA har ett stort stöd i samhället.

Det är svårt att säga när skillnader går från att vara ok/skäliga/acceptabla till oskäliga och ”för stora” men någonstans går det en gräns. För ekonomiska skillnader går inte att förminska till bara olika stora plånböcker. Skillnader betyder mer än så.

Från högerhåll kommer ofta argumentet att det spelar ingen roll om folk tjänar väldigt mycket, så länge de som tjänar allra minst klarar sig. Klyftorna är inget problem.

Det är fel. Klyftorna är ett stort problem.

Sverige är inget ”fattigt” land. Det är ett gigantiskt samhällsproblem att det finns personer som tvingas tigga och som är uteliggare i Sverige, men det problemet beror på luckor i Socialtjänstens arbete och i missbruksvården mer än på att Sverige inte har råd att ta hand om dem. Vi har råd att ta hand om alla. Att beskriva klyftorna i termer som katastrofala blir därför ganska konstigt om man jämför med länder där folk dör i svält. Men med ”välfärdslandsmåttet” är ökande klyftor just ett gigantiskt problem.

I boken ”Jämlikhetsanden” av Richard Wilkinson och Kate Pickett visas på ett stundtals nästan övertydligt sätt vilka konsekvenser klyftor i ett samhälle leder till. Även inom rika länder, som Sverige och USA, är det klyftorna i ett samhälle som beskrivs som orsak till ohälsa, brott, dåliga studieresultat etc – inte isolerat ekonomin för de sämst ställda. Även om de sämst ställda skulle få det rejält mycket bättre samtidigt som de rika får det ännu bättre leder de ökade klyftorna som en sådan utveckling skulle innebära till en rad problem. Med andra ord är det ingen lösning på några problem att bara förbättra för de sämst ställda – de måste också få det bättre i relation till andra grupper.

Så när Moderaterna går ut och pratar om sina skattesänkningar för lågavlönade (som dock inte ens innebär att de får mer pengar, en rad avgifter höjs och andra trygghetssystem har försämrats samtidigt som grupperna ovanför har fått ännu större skattelättnader. Klyftorna har ökat. Wilkinsson är väldigt tydlig med vilka effekter detta kan få i ett land som Sverige:

Jag vet inte hur lång tid det tar innan ni märker det. Det finns två steg, det första är när ungdomarna inte får jobb, det blir mer våld och mer problem. Det andra är att de vuxnas statustävling förs över på barnen, inte helt medvetet utan oftast genom konflikter hemma eller genom att man helt enkelt inte har tid för sina barn. Människor anpassar sig till den sociala omgivningen, om barn växer upp som antisociala varelser, eller om de blir empatiska, beror på hur de vuxna lever.

Det är ju precis det vi ser idag. Vi lever i ett Sverige där klyftorna ökar. Och vi har en regering som inte bara låter detta ske, de gillar också att det sker. Med andra ord är valet den 19 september ett rent ödesval för vilket Sverige vi vill leva i. Vill vi leva i ett rödgrönt Sverige, med fler gröna jobb, eller i ett blått Sverige där klyftorna fortsätter att öka. Ska Sverige fortsätta vara ett jämställt land, eller bli ett land bland alla andra?

Annonser

6 thoughts on “Skillnader spelar roll

  1. Men hur kan det anses vara ett politiskt mål med minskad rikedom för dem rika?
    Låt säga att den med låga inkomster får 10kr mer i timmen medan den med höga inkomster får 30kr mer i timmen så är ju det betydligt bättre än om den med låga inkomster får 5kr mer i timmen och den med höga inkomster inte får någon höjning alls. Du resonerar som om det är skillnaden som är relevant, förespråkar du då det andra alternativet?

  2. Joel, om du läst vad jag skrev så finns det alltså mycket fakta som talar för att det faktiskt är just skillnaderna som är problemet. Ett mer jämlikt samhälle är därför bättre.

  3. Så du föredrar en mindre ökning för den med låga inkomster om det innebär minskade klyftor, dvs att ökningen för den med höga inkomster får en ännu mindre ökning eller rentav en sänkning?

  4. Joel, det finns mycket empiri och fakta som säger att samhället mår bättre av minskade klyftor. Jag är ingen förespråkare av att alla ska ha det lika, och tycker att vi ska ha olika löner, men ja – det är klyftorna som är problemet i samhället när det gäller hälsa, trygghet, skolresultat etc.

  5. Ping: Bättre förutsättningar för alla istället för klasskamp | C#SEX – Joel Falk

  6. Ping: Om ekonomiska skillnader « Frihet är inte gratis.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s