När tågen inte går som på räls


 

Kuriren-krönika vecka 8

I skrivande stund står tågtrafiken i Sverige så gott som stilla. Stockholms central är mer ett övernattningsläger än ett centralt nav för Sveriges resande. Banverket har helt eller delvis förbjudit SJ och andra bolag från att köra sina tåg.

Det svenska järnvägslinjenätet omfattar drygt 12 000 kilometer järnväg. Lägger man all svensk järnväg på en rak linje blir den väldigt, väldigt lång promenad. Men just nu blir det en väldigt, väldigt mycket kortare tågresa. För tågen går just inte alls, på grund av snö och kyla. Det är en ursäkt, men frågan är om vi tycker att det är en acceptabel förklaring.

Bara mellan Uppsala och Stockholm pendlar smått ofattbara 20 000 personer – varje dag. Många åker bil och buss, men pendeltågen sväljer stora delar av dessa personer. Med andra ord: för varje dag som tågen inte går blir konsekvenserna ofattbara. Många pendlare kan jobba hemifrån, eller har yrken där en utebliven arbetsdag inte behöver innebära mer än att det blir mer att göra dagen efter, men för många yrkesgrupper, exempelvis inom vården, leder frånvaron till kännbara följder för hela samhället.

Att det snöar, det är ingens fel. Någonstans har vi människor också att göra ett val – ska vi organisera samhället utifrån att det värsta tänkbara scenariot på alla områden hela tiden kan inträffa i extrem omfattning – eller ska vi ta att vi då och då kommer tvingas uppleva störningar. Vi kan inte ha en läkare anträffbar utifall den millinanohaltiga risken att alla svenskar blir dödssjuka samtidigt inträffar (dessutom lär det ju i så fall även drabba läkarna). Och vi är knappast beredda att betala för fyrspåriga, upphettningsbara järnvägslinjer över hela Sverige.

Men vi borde kunna göra mer än vad som görs nu. Enligt SJ:s VD Jan Forsberg är Sverige näst sämst i Europa på att underhålla våra järnvägsspår. För ett land med så skiftande väder och årstider, för att inte tala om de långa avstånden, som Sverige har är det en oacceptabelt låg placering. Vi borde ligga i framkant, vara loket så att säga – inte sitta i vagnen längst bak.

Sverige har under lång tid, längre tid än vad den borgerliga regeringen har haft makten, misskött underhållet av järnvägen. Problemet är att när den borgerliga regeringen tillträdde så har planerna varit att gynna vanliga bilvägar istället för att investera i bättre järnvägar. Det är ju nämligen inte bara mer järnväg Sverige behöver, utan den järnväg vi redan idag har måste bli ännu bättre. Regeringen har dock inte prioriterat detta. Det får de ta ansvar för.

I en tid då tågen ”inte går som på räls” och folk känner av konsekvenserna av det uteblivna svenska järnvägsunderhållet kan det öppna upp för en diskussion om en ny stor, infrastruktursatsning som kommer alla till gagn. En satsning bättre än citytunnlar och fjärde generationens mobilnät.

En rejäl satsning på den tågburna trafiken, med fler men också bättre järnvägar, snabbtåg, nya linjer som Nobelbanan, och högre krav på SJ att satsa på ökad komfort och ett mer förutsägbart biljettsystem är en nödvändighet. Annars spårar Sverige ur.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s