Igår, klockan 12.40, ställde jag mig i kön ute vid Mässan på Aspholmen. I en timme och tjugo minuter stod jag i ren ”dödtid”, dörrarna öppnade inte förrän klockan 14.00. Men jag åkte ut så tidigt för att dels vara säker på att få vaccin, men också för att jag ville stå ute medan det var ljust och lite varmare.
Sådan lyx har inte alla, det vet jag. Jag vet att det för många är direkt omöjligt att ens köa i tre timmar på arbetstid, speciellt om man dessutom har barnen med sig som ska hämtas från förskola eller skola.
Det hade inte jag, och hade heller inte speciellt mycket att göra på jobbet just igår så för mig var det inga problem att ställa mig i kön klockan 12.40 en tisdag och vänta på min tur.
I kön var det trevligt. Det var fint och varmt, solen sken till och med. Det var ganska trevligt. Jag pratade med tre tanter som stod framför mig (från början var de två men sen förökades de till tre på något underligt sätt) och tittade på barnen som klättrade i träden. Jag lyssnade på radio på mobilen och trampade lite för att hålla värmen om fötterna (som det trots allt blev kallt om efter ett par timmar).
När dörrarna öppnade vid två blev kön raskt mindre när ett hundratal släpptes in. Sen gick det lite långsammare men ändå hyfsat fort. Jag kom in till mässan lite innan klockan 16.00.
Där fick jag fylla i en hälsodeklaration med frågor om en massa sjukdomar som jag inte hade hört talas om och därför förhoppningsvis inte hade. Det var en fråga om huruvida jag hade något ”annat” och det hade jag inte.
Sen fick jag min dosering – en vaccindos då jag inte tillhörde någon riskgrupp. Jag ställde mig i kön till ett bås och fick efter bara någon minut komma in till en ung tjej som gav mig en spruta. Efter lite om och men – jag kom knappt upp ur skjortan så jag fick nästan klä av mig där inför alla till allas enorma glädje.
Sprutan kändes som ett piss i havet. För en blodgivare som är van med att få enorma sprutor i armvecket var detta just ingenting. Så på femton sekunder var det över, det som det tog tre timmar att köa till.
Jag tyckte organisationen var i stort sett fläckfri, men jag förstår att man hade tyckt annorlunda om man efter tre timmars köande kom fram till beskedet att vaccinet var slut. Jag förstår också att man tyckt annorlunda om vädret varit sämre, men det å andra sidan kan ju ingen göra något åt.
Men jag har några synpunkter på hur det hade kunnat varit lite bättre.
För det första borde det ha funnits toaletter längs med kön, åtminstone på några ställen.
För det andra borde skolbarnen, för barnens och föräldrarnas skull, ha vaccinerats på skolorna, av skolhälsovården och därmed ha sluppit köa.
För det tredje borde det funnits någon form av underhållning längs med kön, speciellt för barnen, om nu barnen ändå ska vaccineras på mässan.
Så visst finns förbättringspotential. Den som kommer förlora på hela vaccineringsfrågan är den borgerliga regeringen som skött frågan om tillgången på vaccin uselt. Den förbättringen sker nästa år, i september.
Slutligen… Idag kan jag bara gå baklänges! Nej, skämt åsido – jag har lite ont i huvudet och är lite öm i armen, men jag lever och mår bättre än många.
John Johansson(s) blogg 