Internationalen – en liten betraktelse om en sång


Jag gillar inte att sjunga.

Trots att jag alltid, vid de tillfällen jag gör det, möts av ett ohejdat jubel och trots att jag har ett utseende som platsar på affischer i varje fjortonårings tonårsrum, gillar jag helt enkelt inte att dra till mig uppmärksamhet när jag väl sjunger. Ödmjukt låter jag bli, för att inte ni andra stackare ska känna er underlägsna.

Idag sjöng jag och drog på mig en viss uppmärksamhet under tiden.

Jag var nämligen sekreterare på Socialdemokraterna i Örebro läns förtroenderåd i Degerfors. Då sitter man i presidiet längst fram på scen och blir betraktad av alla. Med det scenljus som finns i Degerfors Folkets hus blev jag också rejält betraktad. Att sitta på scen i Degerfors Folkets hus är ungefär som att bada i en tusenterawattslampa.

Och när man sitter längst fram förväntas man också stå längs fram när mötet avslutas och när ett socialdemokratiskt möte avslutas, om det så bara är att du går förbi en socialdemokratisk kamrat på stan, skall det brytas ut i Internationalen.

Internationalen skrevs med fransk originaltext 1871. Det är snart 140 år sedan. Den svenska texten, den vi sjunger idag, skrevs 1902, alltså för cirka 110 år sedan.

Det är en lång tid sedan. På 102 år, för att inte tala om 140 år, händer det saker. Men ändå sjunger vi Internationalen.

Det tycker jag är lite småroligt och när den sjungs har jag ofta svårt att låta bli att dra på smilbanden, även om jag alltid också sjunger med. Där står LO-ombudsmannen hand i hand med kommunalrådet och det före detta landstingsrådet och sjunger om trälar, slavar och hur vi ska slå oss fria. Fast Socialdemokraterna ägnade betydligt mer tid på Jobbkongressen åt att diskutera småföretagarnas villkor än slavarnas. Tror inte ens slavhandeln var uppe på dagordningen.

Min favoritrad i Internationalen är ”när fast vi knyta brodersbandet” som vi inte längre sjunger. Nu är tanken att vi ska sjunga ”syskonsbandet”. Det gör inte jag. Jag tar i extra mycket och sjunger brodersbandet. Ska vi sjunga låtar från 110 eller 140 år, då ska vi väl sjunga dem som de är också!? Vi sjunger ju för bövelen bara patriarkala, gubbarbetarlåtar och då måste vi väl stå för det. Eller ska vi döva vårt dåliga samvete över 120 år av ojämställdhet genom att byta ut ett ord? Nej tack!

Jag skulle tycka det var roligt om Socialdemokraterna började sjunga lite nyare sånger, typ kanske… ”Inatt jag drömde”. Men ska vi sjunga gamla låtar, vilket jag nog tror majoriteten vill, då ska vi sjunga dem som de är. Allt annat är självbedrägeri.

Annonser

3 thoughts on “Internationalen – en liten betraktelse om en sång

  1. Jag tror inte att man måste sjunga ”syskonsbandet”. Faktum är att de flesta inte alls gör det och jag antar att det är därför som några av oss gör det. När jag var engagerad i SSU (vi talar om tiden strax efter svartvit TV inte var det normala) så blev jag uppfostrad i ett SSU-distrikt som av någon anledning sedan länge (vi talar om tiden då det bara fanns en tv-kanal) bytt ut just det ordet. Det är en tradition som jag har med mig. Vet inte varför det känns viktigt men jag gör det lika fullt…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s