Eller – nä… Göran Hägglund fick hålla sitt tal inför sina förtrogna. Ingen var där. Alla var på Fotografiska där Socialdemokraterna fick en ny partiledare. I praktiken inför ingen alls förutom Mats Odell stod Göran Hägglund, fast förankrad i talet som medarbetaren Ove Tove skrivit, och läste innantill.

Så Mats Knutsson, Nicklas Svensson och alla ni andra – här är talet ni inte hörde…

Käre Mats, Maria och ni andra.

Bla bla bla, familjen. Bla bla bla, värden. Bla bla bla, etik.

Vi är Sveriges viktigaste parti. Ingen kan som vi lova saker vi sen släpper. Ingen kan som vi stå fast förankrade i 1800-talets homofobi. Ingen kan som vi värna det gamla, det människor gått vidare ifrån, det ingen längre vill ha.

Bla bla bla, äldre. Bla bla bla, fastighetsskatt. Bla bla bla, moral. Bla bla bla, Jönköping.

Vänta, var ska ni, jag är inte färdig.

Vi säger att vi värnar om de äldre. Sen skär vi ner i välfärden. Vi säger att vi värnar barnen. Sen skär vi ner i välfärden. Vi säger att vi värnar familjen. Men bara de som består av en man och en kvinna. Och helst fem barn.

Nu måste vi enas kring den som bäst har förutsättningar att dubbla vårt väljarstöd så vi har en chans att komma in i riksdagen.

Vänta, jag är fortfarande inte klar…

Bla bla bla, något om miljön. Bla bla bla, något om familjen igen. Bla bla bla…

Så, nu kan du gå. Tack för att du har lyssnat.

Konstigt är det inte. Sunt är det. Så tänker nog de flesta av oss – det är schysst mot folk i ens närhet att få reda på saker personligen och inte via media.

Så resonerade också Stefan Löfven, IF Metalls förbundsordförande som idag presenterades som verkställande utskottets förslag till ny partiordförande för Socialdemokraterna. Mina tankar om honom (som är uteslutande positiva) tänker jag vänta med att skriva om till i morgon (åh, hur ska ni kunna sova…) men däremot kan jag inte låta bli att i vredesmod beröra det som av många beskrivs som ”all time low” den senaste veckan – mammornas ingång i politiken.

Jag känner varken Håkan Juholts eller Stefan Löfvens mammor. Min gissning är att de är två åldrande, icke-mediatränade personer som inte har vana av att prata med DN- och Aftonbladetjournalister varje dag. Det ska de inte behöva ha.

Oskicket att ringa upp gamla mammor och terrorisera barn till politiker är något som måste ändras i framtiden, om vi ska kunna se dugliga människor som ställer upp och söker och får politiska uppdrag. Det räcker med att hela ens liv ska vändas upp och ner, varje liten groda och varje litet snedsteg ska blåsas upp till fruktansvärda proportioner… men föräldrarna och barnen måste fredas! Aftonbladet, Expressen, DN har alla idag haft kontakt med Stefan Löfvens mamma och där fått bekräftat, efter att han informerat henne, om att han skulle bli VU:s förslag till ny partiledare.

Det ville säkert inte Stefan Löfven att hon skulle ha sagt. Men hur skulle hon ha kunnat låta bli, när journalist på journalist förmodligen barrikaderar hennes hem för frågor. När barn till toppolitiker tvingas svara på frågor – hur ska de kunna undvika det?

Helst ska de slippa undvika, genom att journalister helt enkelt skärper till sig. Det kan inte vara journalistiskt relevant att få varje vinkel från varje möjligt håll i alla frågor.

Som politiker får jag finna mig i att bli hårt granskad. Även om jag personligen enbart är ersättare i kommunfullmäktige i Örebro får jag acceptera att det medföljer en viss skyldighet att tåla granskning. Men ställ frågorna om mig, till mig. Inte till min mamma, inte till mina barn, inte till någon annan anhörig. Låt dem vara anhöriga och anhöriga brukar behandlas väl…

Senast 2014 behöver Sverige en ny regering. Det blir allt mer uppenbart. Ungdomsarbetslösheten skenar, klyftorna ökar, barnfattigdomen är fortsatt hög i Sverige, tillstånd att undervisa våra barn säljs på Blocket, läkarmottagningar säljs för 600 tusen kronor för att sedan kunna säljas vidare för 20 miljoner kronor, människor vanvårdas i privata vårdboenden som snart har fri etableringsrätt i Sverige, skatten sänks med 100 miljarder – bara restaurangmomsen innebär en sänkning på 5 miljarder som varken leder till speciellt många jobb eller billigare matpriser överallt – samtidigt som svenska gymnasieskolan tvingas skära ner med just samma belopp, 90 procent av vuxenutbildningsplatserna försvinner… etc. etc.

Listan kan göras lång, och det förtjänar den sannerligen att göras. Skälen att byta regering och politik senast 2014 är många och goda.

Med en sådan här politik borde givetvis vi Socialdemokrater ha opinionssiffror väl över 50 procent. Vi borde vara ute och träffa folk och prata om vår alternativa politik. Men det har vi inte. Och det gör vi inte.

Utan under en allt för lång tid har diskussionerna handlat om annat. Som en yttersta konsekvens av detta har vår partiordförande Håkan Juholt idag aviserat att han lämnar sin post med omedelbar verkan. Som han själv uttryckte det på presskonferensen idag: ”Nystarten kom av sig”.

Om detta tänker jag inte orda något. Håkan Juholt har själv kommit till denna ståndpunkt och jag tror att det var nödvändigt. Det är givetvis inget roligt att så behövde ske men nu när han själv drog den slutsatsen så finns det bara en väg framåt för Socialdemokraterna – framåt!

På 966 dagar går det att göra mycket. Jag tycker att partiledningen bör lära av oss i Örebro hur vi jobbar. Det handlar inte enbart om antalet knackade dörrar eller genomförda samtal, utan om ett lyssnande och undrande förhållningssätt gentemot väljarna och medborgarna. Vi borde kunna bli Sveriges mest lyssnande parti, och i Örebro har vi verksamma metoder för hur man kan arbeta.

Politiskt håller jag med partisekreteraren Carin Jämtin. Arbetet mot barnfattigdom, som Håkan Juholt initierade, måste fortsätta. Idéerna om en kunskapsbaserad ekonomi är värda att utvecklas. Att formulera tydliga alternativ mot skräckexemplen från den borgerliga regeringen som jag skrev här ovan är också nödvändigt. Att tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet börja bedriva en trovärdig opposition är livsviktigt.

Nu börjar en ny tid för Socialdemokraterna. Låt det också bli en ny tid för Sverige. Det handlar inte så mycket om vem som är partiledare för Socialdemokraterna som att antalet barn som behöver leva i fattigdom i Sverige minskar. Det viktiga är inte vem som företräder oss, utan att vi som parti företräder de människor i Sverige som behöver ett starkt socialdemokratiskt parti.

Då har vi fått var sitt liv att leva. I genomsnitt varar livet ungefär 30 000 dagar. Det motsvarar 720 000 timmar. Av dessa sover vi bort cirka 240 000. Återstår gör då 480 000 timmar. Dessa är ”livet” som vi gör saker. De ska blandas mellan bergsklättring och att skita, att läsa busstidtabeller och att älska, att titta på Idol och föda barn, att gråta och skratta… att leva.

Men så klart också – att arbeta.

De flesta av oss har en begränsad ekonomi. Vi måste arbeta för att ha råd med hus, mat, kläder. Vi klarar oss inte annars. Några föds rika och dör rikare. De måste inte arbeta. Men vi andra måste det.

Om detta kan man tycka vad man vill. Vissa tycker att vi borde dela på allt – leva utifrån principen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Jag gillar den principen, och tycker att den devisen nästan borde skrivas in i Sveriges grundlag som själva fundamentet till vår skattefinansierade välfärd. Men inte som ryggrad i hur vi organiserar vår ekonomi.

Att arbeta handlar om att sälja några av dessa 480 000 timmar du har. I och med att du de facto aldrig kan veta att du kommer att ha 480 000 timmar så är ju varje såld timme faktiskt otroligt värdefull. Därför borde den kosta ohemult mycket pengar. Nu gör den ju inte det – en nyanställd ungdom i restaurangbranchen kan få cirka 87 kronor per timme i lön vilket Svenskt näringslivs ordförande tycker är allt för mycket. Även om det är i lägsta laget i Sverige så finns det ”vuxna” med årtionden i arbetslivserfarenhet som knappt kommer upp över 17 000 kronor och som dessutom inte ens får ut 100 procent av lönen i och med att man måste arbeta ofrivillig deltid.

Men det handlar inte bara om lönen. Om vi antar att vi sover 8 timmar, arbetar 8 timmar har vi 8 timmar fritid. Fritiden och sömnen äger vi. Men arbetet äger andra. Det gör att de 8 timmarna kan vara hårda, slitsamma, stressade och jobbiga. Ofta innebär det att de 8 timmarna fritid vi har inte kan användas fullt ut därför att vi måste ta igen oss. Har vi mycket på jobbet som oroar kan även de 8 sömntimmarna förstöras. Det är alltså inte bara 8 jobbtimmar det innebär att ha en åttatimmars arbetsdag, de 8 timmarna påverkar även de andra 16.

Sverige har gjort enorma framsteg när det gäller arbetstid. Vi har fem veckors lagstadgad semester, vi har världens bästa föräldraledighet, bra sjukregler (även om Regeringen gör allt vad de kan för att djävlas med sjuka), rätt att vara tjänstledig och ledig utan betalt om vi vill och kan prioritera det. Vi har gått från långa arbetsdagar till en norm på 8 timmar.

Men är det slut nu? Måste vi vara nöjda?

På Vänsterpartiets nyligen genomförda kongress restes krav på ökad aktivitet att lagstifta om 6 timmars arbetsdag. Just diskussionen om normalarbetsdagens längd är en ständigt förekommande följetång i svensk politik. Även om det var längesen som det fanns konkreta och kraftfulla förslag om en arbetstidsförkortning har det länge pyrt under ytan.

Och debatten har varit hård. ”Nej, vi har inte råd”, ”Nej, vi måste arbeta mer – inte mindre”, ”Omöjligt”, ”Inte nu” är ofta förekommande nej-argument. Men varför pratas det enbart om en arbetstidsförkortning av arbetsdagen?

Det finns flera skäl att göra det möjligt för fler att arbeta lite mindre. Ett allt slitigare arbetsliv är kanske det främsta. Men även att det finns fler som skulle vilja jobba de där timmarna du skulle kunna slippa. Och det finns flera metoder att nå dit. En kan vara en till semestervecka. En annan förlängd föräldraledighet.

Jag tror att vi socialdemokrater på riktigt måste fundera i banorna på var nästa djärva arbetsförkortningsinsats blir. Kanske är inte en arbetsdag på 6 timmar rätt väg att gå – just nu – men att kunna öka ledigheten borde vara guld värt för de flesta! Och framförallt – en stridsfråga där högern alltid, alltid, varit mot.

Det är ett komplext problem, hemlöshet. Det finns ingen enkel lösning, inga ”quick fixes”. Visst handlar det om brist på bostäder, men också om stöd till och vård av personer med ofta kombinerad psykisk sjukdom och missbruksproblematik. Här kan samhället bara bli bättre.

Men samhället kan också bli sämre. Ett av de mest kontraproduktiva beslut som regeringen Reinfeldt har tagit är det slopade investeringsstödet för hyresrätter som har lett till att bostadsbygget i Sverige inte alls följt med i den takt som krävts.

Ansvarigt statsråd, barn- och äldreministern Maria Larsson, KD, skyller på kommunerna och uppmanar dem att vidta åtgärder. Men något eget ansvar och någon egen skuld i det uppkomna tänker hon minsann inte ta.

Socialdemokratiska riksdagsledamoten Veronica Palm skriver klokt här. Det handlar om att som regering ta ansvar och vidta nödvändiga åtgärder. Och medge när man har gjort fel. Det fungerar inte att skylla ifrån sig när man själv sitter vid ratten.

Året då du föddes – älskade lilla dotter.

Sekunderna när klockan slog tolv och 2010 spårlöst kröp över till 2011 (år gör det, försvinner spårlöst och övergår lika spårlöst till ett annat) tryckte jag mina läppar mot magen där du då befann dig, älskade unge. Du var bara tre månader då, ett foster i mammas mage.

Många visste inte det då. Att du fanns där. Bara dina närmsta släktingar och mammas och pappas arbetskamrater och närmsta vänner.

Den 4 januari fick vi reda på att du var en flicka. Det blev lite skönt att slippa kalla dig ”den/det” även om kön giiiiivetvis inte spelar nåååååågon roll. Men du blev mer verklig, mer faktisk, när vi såg dig sprattla lite och vinka till oss. Det var också då vi berättade för fler. Du var som en liten Jesus för alla blev så glada.

Du kom till jorden när jorden skälvde.

Du förstår A, våren 2011 var en dramatisk vår i världen. I Nordafrika hade händelserna börjat redan 2010 men kulminerade under våren 2011. I januari föll Tunisiens ledare. Tunisien är ett land som vi fick lära oss var det låg förra året. Sen föll Egyptens ledare. Men det landet visste alla var det låg redan. På hösten förlorade en galning som hette Khaddaffi. Eller Quadafi. Eller Gadafi. Eller något liknande – makten i ett land som heter Libyen. Han var skvatt galen, men inte galen på det där ”pappasättet” utan galen på ett elakt sätt.

Han, och två andra galna män, Kim Il Jung och Usama Bin Laden är på elak-farbror-semester nu…

I mars skedde en jättestor jordbävning i Japan. Ett kärnkraftverk blev väldigt skadat där. Du förstår A att för att kunna göra roliga leksaker och sätta på den där stora skärmen som blinkar så spännande behövs el. El kan man bland annat göra genom kärnkraft och i år visade det sig – igen – att den är väldigt, väldigt farlig. Pappa var faktiskt lite rädd för att det skulle hända något men det hände inget jättefarligt. Men det var väldigt många människor som gjorde sig illa.

Men tillbaka till de galna och elaka männen. När du skriker får du mat, blöjbyte eller sömn. Du får det du vill, oftast. Och mamma och pappa får säga saker högt utan att vara rädda att någon gör något dumt mot oss. Det är fint. De där elaka männen lät inte folk i deras länder göra det.

Pappa jobbar med sådant där, när folk säger vad de tycker och vad man kan göra för att folk ska få det bättre. Det har jag gjort i sex och ett halvt år nu. Men kära älskade A, det är inte bara de där elaka tokiga farbröderna som vill hindra folk från att säga vad de vill. När du bara var lite drygt en månad var det en mycket dum och farlig man som sprängde en bomb i Oslo och sköt på en massa fina ungdomar på en paradisö. A, paradiset blev ett helvete den dagen…

Du låg i pappas famn och sov då. Pappa åkte över hela Örebro för att försöka hitta nåt till maten och hörde om det på radion. Dagen efter satt vi i soffan och jag höll dig extra hårt. Det var många som inte fick hem sina barn den dagen…

Kan du förstå varför någon gör något så dumt? Pappa kan det inte. Och det vackraste pappa hörde under sommaren (förutom allt som handlade om dig som jag återkommer till) var den norska tjej som sa: ”Om en man kan visa så mycket hat, tänk då hur mycket kärlek vi alla kan visa tillsammans!”

Dramatisk var våren för pappa även jobbmässigt. Jag sa ju att jag jobbar med sådant där som dumma och snälla tanter och farbröder beslutar om. Då och då bestämmer de vuxna vilka som får vara med och bestämma. Men ibland blir det fel. Då för man göra om! Så hände där vi bor 2011!

Jag kallar ju dig min valbebis, det har du kanske hört? Det beror på att veckan innan det riktiga valet 2010 fick vi beskedet att du var ”skapad” (pappa ska inte riktigt än berätta hur du skapades. Eller, det ska han inte alls – det ska mamma. Sen.) Du hade ju anmält att du skulle komma den 24 maj och det trodde vi på. Då skulle du komma ungefär en vecka efter omvalet. Valbebis. Men du blev ju ”lite” sen.

Pappa jobbade mycket under våren fram till den 15 maj. Vi knackade massor av dörrar och pratade med massor av folk. Vi berättade om vad pappa och en tant som heter Lena Baastad tror på. Hon gillar folk. Folk gillar henne. Hon vann. Pappa vann.

Nästan hälften av alla som röstade röstade på pappas parti! Det var bra! Fyra dagar innan du föddes berättade vi att vi skulle få styra tillsammans med två andra partier som vi tidigare varit mot. Så är det A, att när man bråkar får man bli sams! Och det blev vi!

Under hösten fick vi jobba med att styra Örebro. Det är häftigt ska du veta, men också svårt. Vi har för lite pengar, på grund av en massa konstiga orsaker som jag inte kan förklara men det handlar bland annat om en skallig man i Stockholm och en annan med hästsvans. Nu vet ju du inte vad hästsvans är riktigt, men det kommer du få reda på.

Mitt under hösten fick dock pappa frågan om han skulle byta jobb från årsskiftet. Ett annat jobb. Ja, sa pappa. Ibland måste man byta förstår du, ungefär som du när du bläddrar i Labanboken. Man vänder blad…

Tänk va, på sommaren gifte sig din farbror Per också med sin Julia. I Ungern! Ett helt annat land, ett helt annat språk. Vi var dock inte där för du var för liten men snart får vi ta och åka dit!

Men mitt under allt som hände i Afrika, mitt under allt valarbete, mitt under allt vi gjorde under våren fanns det egentligen bara en sak som fanns i mina tankar… en liten, men växande sak… Pappa hade aldrig hållit i ett barn tidigare i annan position än vettskrämt och obekvämt sittandes. Aldrig lyft ett barn, aldrig gått runt och burit på ett.

Mamma hade det tufft… hela tiden egentligen. Ont och trött, mådde inte alltid bra. Vi pappor slipper sådant men får istället oron över att inte veta hur det är hela tiden… Och vi räknade ner… 24 maj var en tisdag. Men ingen A.

Efter omvalet den 15 maj kunde pappa vara hemma lite mer. Och den sista veckan gjorde vi inget annat än att väntade. Allt var som ett töcken.

På torsdagen den 9 juni åkte vi in tidigt på morgonen för att kolla om allting stod rätt till. Det gjorde det. Allt var så bra så. Alla värden, allting såg så bra ut. Men då sa vi till att nu var det faktiskt inte jätteroligt att vänta längre – sexton dagar över det beräknade. Så då skedde det…

Vi fick komma in på förlossningen men då blev det andra som ville ut tidigare så vi fick vänta några timmar. Vi fick först gå ut i regnet och äta lite. Det ösregnade den dagen. Vi åt sallad på en restaurang nära sjukhuset.

När vi kom tillbaka fick du lite hjälp att komma ut. Men du tog tid på dig trots det.

Framåt tretiden natten den 10 juni 2011 började vi förstå att det var på gång att hända något riktigt riktigt stort… Och i och med att det är fler än du som läser detta vill pappa inte avslöja allt men klockan 04.34 så var jorden en skatt rikare. Då låg du där, hårig, varm, vacker, skrikig, kladdig, storliten, perfekt, underbar, hoppfull, framtidsfull – vår dotter…

Och då kände jag, när jag med darrande fingrar rörde vid din kind för första gången; då jag med darrande händer höll dig för första gången och då jag med darrande läppar kysste din kind för första gången – då kände jag att du var ett mirakel.

Och då förstod jag, när barnmorskan läste upp ditt personnummer och registrerade dig i registret som gör att du finns, och när jag satte nålen på tavlan som visade att du fötts – att du var ett mirakel.

Och då visste jag, när jag ringde morfar, farmor, farfar, skrev till folk och fick alla gratulationer, att du var det bästa som hänt i världen, inte bara 2011 utan i världshistorien.

Du växer och växer… ständigt händer nya saker! Hösten och vintern med dig var ljuvlig. Snart har du funnits i sju månader. Otroliga människa…

Så dör ett år och kommer aldrig åter. Vissa människor fanns inte med in i slutet. Andra fanns inte när året började men när det slutade.

Ett helt vanligt år – men ändå det allra mest ovanliga året någonsin.

Det är egentligen helt sjukt. Jag. 30 år. Jag som nyss lyssnade på sagor, sittande i farfars knä medan farmor gjorde fika. Farfar är död sedan snart 25 år och farmor fyller 82 till sommaren. Jag som när jag ser trettioåringar på TV tänker att så gammal ser jag inte ut att vara. Fast jag ofta får höra att jag förmodligen gör just det. Jag som är ung och ball. Är inte det. Jag som är ung och snygg och fit. Är inte det.

Var tog tiden vägen?

Har jorden verkligen passerat runt solen 30 gånger nu, och jag har hängt med i svängarna?

Nu sitter jag här och värmer barnmatsburkar och vaggar dottern på lördagskvällar. Flickor har kommit och gått (mest gått även om en inte blir av med mig!) sedan jag träffade min första flickvän för sjuka 13 år sedan, men kärlek är viktigt i livet. Kärleken gav mig det vackraste i världen. Som 29,5 åring blev jag, precis som min pappa och min farfar, pappa. Kärleken till A är onekligen, det är så (!), den häftigaste kärlek jag känt i hela mitt liv. Då blev jag vuxen. Men 29,5 är ingen ålder. 30 är det.

Som 30-åring har jag erhållit visheten att  jag kan konstatera följande: valen du gör som ung följer dig som något mer vuxen. Valen du gör som ung går inte att göra ogjorda. Det finns ingen rewindknapp på livet. Det fanns rewindknappar när jag var liten, men det var på kassettband och videofilmer. Sådana finns inte längre. Min dotter kommer aldrig fatta ”spola tillbaka”.

Vad du gör får följder. Och allt handlar om öl.

När andra var ute och drack langad starköl satt jag inne och tittade på minnesprogram om Olof Palme. Nu har jag arbetar i 6,5 år på Socialdemokraternas kanske intressantaste arbetsplats, kommunalrådskansliet i Örebro, och går från årsskiftet till vårt partidistrikt och Sveriges riksdag. Ölen har jag fått i mig – för mycket av stundtals – trots det.

När jag tog en öl för mycket, den där gången när jag var 19 år, som köpingskillarna så gärna påminner mig om när jag är där, och blev vänligt men bestämt placerad i baksätet på en polisbil med tillhörande attiraljer och fick sitta några timmar på en nedkissad gummimadrass en natt på Köpings polishus var jag inte så tuff. Eller jo, det var jag – jag var stöddig och kaxig – vilket gjorde det hela något mindre njutningsfullt. Men lik förbannat, där satt jag och kunde inte ta mig någonstans. I efterhand framstår det som ett livsavgörande beslut. Den präktige elevrådsordförandens och ordningsmannens fyra timmar långa bana som värsting var inget han skulle fortsätta. Han återgick till att vara skötsam. Det var lika bra så.

På 30 år händer det mycket. En barndom. En tonårstid. På myndighetsdagen vaknade jag upp i Bakersfield, USA, där jag även spenderade millennienatten. Med min dåvarande flickvän besökte jag Dublin. På väg ut på ”Det stora äventyret” hamnade jag i Göteborg under den värsta stenkastningen och gick runt och tittade på demonstranter och poliser. Sen satte jag mig ensam på tåget från Göteborg och tågluffade jag genom Europa. Jag åkte så långt jag orkade och stannade i Köpenhamn efter fyra timmar. Sen fortsatte jag och tog då rådet lite för allvarligt att ”gå och titta” istället för att åka tunnelbana. Vid Seine satt jag mig en eftermiddag och grät när jag tog av mig tofflorna och såg mina söndertrasade fötter. Jag gick nog ett par tre mil per dag, drack Coca Cola och åt det billigaste jag kunde hitta. Kom hem och vi gjorde slut.

Med det tog ungdomen slut. Jag gick inte längre på gymnasiet, alla flyttade, och jag flyttade till Nässjö. Varför i helvete flyttar man till Nässjö? Jag gjorde det. Av alla jäkla orter flyttade jag dit. Sen blev jag student och levde ungefär på Coca Cola och det billigaste jag kunde äta i fyra år. Inte konstruktivt. Men jag lärde mig ett och annat om livet – och blev vuxen därtill.

För nu är jag på riktigt vuxen. Pappa, riksdag, många minnen från långt tillbaka i tiden.

Jag tänker på J. Han blev bara 16-17 år. Jag har snart levt dubbelt så länge som han. Han fick inte växa upp, kliva ut på balkongen på Ullvigymnasiet som vi andra och ta emot allt välförtjänt jubel. Han förtjänade det också. Hans livsresa tog slut när vi andra tog de första kliven ut i den vilsna vuxenvärlden. Till J ger jag ”It’s so hard to get old without a cause. I don’t want to perish like a fading rose. Youth is like diamonds in the sun and diamonds are forever”. Hur mycket gick inte han miste om på grund av sin jävla sjukdom? Så många minnen han aldrig hann få. Livet är för jäkla orättvist.

Nu är jag 30 år. En tredjedel av mitt liv om jag ska se positivt på det hela. Fyra tiondelar om man ska vara realistisk.

Idag gör jag min sista arbetsdag på rådhuset. Sen firar jag första julen med dottern. Sen börjar jag ett nytt jobb. Livet går vidare.

It’s been a blast, and the best is yet to come!

Dialogen är verkligen A och O i sådana här frågor. Alla elever och personal som av förståeliga skäl är oroliga för förändringar och för vad framtiden innebär för dem måste få svar och kunna föra fram sin oro.

Vi lyssnar! Det är självklart för oss och vi kommer att vara tillgängliga på alla fronter.

Tillgängliga är tydligen också oppositionspolitikerna Kent Persson och Staffan Werme, som idag besökte WUC. Det är lustigt, för när de ville (vilket de fortfarande vill) lägga ner Rudbecksskolan dök ingen av dem upp.

Vi var inte inbjudna till dagens möte i och med att det ordnades av oppositionen. Däremot har vi redan besökt både WUC och Virginska och kommer att återkomma. Vi har berättat för eleverna att de kan höra av sig. Vi får just nu många mail, vi svarar på alla. Det är demokrati när den fungerar som bäst…

Men tyvärr beter sig oppositionen fortfarande som om vi inte gör detta och ljuger medvetet i kör. Det är synd, men vi fortsätter envist med dialogen och samtalet. Så bygger vi Örebro starkt!

Antalet elever i gymnasieskolan minskar snabbt och det finns inte pengar att  behålla den verksamhet som finns idag. Neddragningar måste göras och det är långt mycket bättre att lämna lokaler än att säga upp lärare. Målet är att lämna lokaler som kostar gymnasieförvaltningen totalt cirka 20 miljoner kronor per år.

När det gäller lokaler handlar det om att göra en strategisk och långsiktig bedömning av olika programs behov av lokaler och på vilken gymnasieskola de i framtiden ska finnas. I första hand handlar det om att gå ur lokaler man hyr utanför kommunen och minska den totala lokalytan. Men det handlar även om att titta på att vissa program hamnar på en annan skola.

Från Wadköpings Utbildningscenter, WUC, föreslår majoriteten i kommunen (S), (KD) och (C) att samtliga program utom Vård- och omsorgsprogrammet flyttas till andra gymnasieskolor.

Utredningen ska även belysa om lokaler från Virginska skolan lämnas. Totalt skulle det innebära en besparing på 10 miljoner på lokalkostnader på WUC, 8 miljoner på Virginska skolan och 2 miljoner på övriga lokaler, totalt cirka 20 miljoner kronor.

WUC är en bra gymnasieskola med fina lokaler men vi ser i framtiden att lokalerna kan rymma andra kommunala verksamheter. Söktrycket på WUC, som är en skola med stor andel yrkesförberedande utbildning, gör att vi vill utreda om de programmen i stället ska ligga på andra skolor.

Personalen, elever och oppositionen har informerats om utredningsuppdraget under fredagen den 9 december.

I utredningsarbetet är dialogen och samtalet med samtliga oerhört viktig. Fram till beslut i februari kommer en utredning att göras och fler möten kommer också hållas där alla inblandade kommer att  få möjlighet att lämna synpunkter och göra sin röst hörd. När processen är färdig kommer ett väl genomarbetat underlag för beslut om flytt av olika gymnasieprogram och deras nya hemvist att finnas.

Det får stå för sig själv.

Att lämna skollokaler är stora och svåra frågor. Frågorna berör. I grund och botten är detta positivt i och med att det är ett gott tecken att skolorna i Örebro är bra och att elever och personal trivs där. Man gillar ”sin” skola.

Därför måste processen hanteras respektfullt och ordentligt från alla parter. Framförallt vi politiker som är valda av folket att representera dem och fatta beslut i deras ställe. Olika åsikter ska givetvis stötas och blötas men att göra det till ett slagfält är faktiskt ovärdigt elevernas och anställdas uppriktiga oro.

Jag blir uppriktigt beklämd när jag ser hur den politiska oppositionen väljer att agera i frågan, från vänster till höger. De har all rätt i världen att föra fram en annan åsikt, eller tycka vårt agerande är felaktigt, men kritiken måste ju bygga på sanna omständigheter – inte lögner och påhittade sagor. Annars handlar det bara om ett politiskt spel, och det är inte vad eleverna och personalen på WUC vill ha!

Vi är väldigt tydliga med att det handlar om en utredning och att vi ska föra en ordentlig och gedigen dialog under utredningen. Ändå hävdar oppositionen att vi inte för dialog. Vidare handlar det om en flytt av vissa program (inte alla), skolan kommer således att finnas kvar. Ändå påstår oppositionen att det är fråga om nedläggning (i varierande grad av osaklighet: Kent, Staffan, Fredrik, Maria).

Det är inte bara larvigt och ovärdigt, det är att göra WUC en otjänst då debatten bara blir hårdare och hårdare. Bättre att vara saklig istället.

Var ska oppositionen hämta hem de minst 15 000 kvadratmeter gymnasieskola vi måste minska? Var ska de hämta de 50 miljoner kronor vi måste spara på gymnasiet (bland annat på grund av deras regering som skär ner statsstödet till gymnasieskolan)? Vad är felet med att föra dialog med elever och lärare – jag vet ju att DE inte gjorde det i nedläggningen av Rudbeck, Varbergaskolan, Vasaskolan, Karlslundsskolan, men vad är felet i att vi nu gör det? Är de bara arga för att de misslyckades?

Frågorna är många – svaren få… men en seriös ton från oppositionen verkar dess värre omöjlig att få.

Det är viktiga frågor. Det handlar inte om att HBTQ-personer ska få det ”bättre” än någon annan utan egentligen bara att de ska få samma vilkor, samma möjligheter, som heterosexuella. Att bli bemötta på ett schysst sätt, att kunskapen om villkoren för HBTQ-personer förbättras bland kommunens anställda etc.

Frågan debatterades bland annat på ett kommunfullmäktigesammanträde för ett par månader sedan efter en interpellation från Miljöpartiet.

På det kommunfullmäktigesammanträdet twittrade jag med en stockholmssosse som tipsade om att Stockholms stad har en hemsida med aktiviteter för HBTQ-personer. Den gick jag in på men när jag via den skulle gå in på ytterligare en sida som länkades därifrån tog det stopp (Travelguide Stockholm).

Sidan klassificerades nämligen som ”adult and pornography”, alltså att sidan var pornografisk.

Det samma har hänt mig tidigare, när jag sökte efter utbud och sortiment av sexhjälpmedel för människor med fysiska funktionsnedsättningar för en motion som jag skrev till Socialdemokraternas partikongress. En motion som partikongressen för övrigt biföll.

Anledningen till blockeringen är att Örebro kommun, likt de flesta stora företag/myndigheter har en automatiserad spärr på vilka sidor man inte får gå in på via kommunens hemsida. Det är alltså inte så att det har suttit människor och automatiskt blockerat vissa sidor, utan det sker per automatik.

Om detta har jag blivit intervjuad av Sveriges Radio och också Sveriges Television (ännu ej utlagt på nätet).

Jag har redan fått ett antal kommentarer. Därför vill jag vara tydlig.

Örebro kommuns IT-enhet är INTE HBT-fientliga på grund av detta. Det är INTE de som har förbjudit denna sida, utan det automatiska skyddsnätet. Jag har ingenting emot deras arbete och vill också uttrycka min uppriktiga ursäkt om någon där känner sig utpekad som HBT-fientlig efter dagens rapportering. Så är inte fallet.

När jag är i ursäktar- och förtydligandesvängen vill jag också klargöra att den tipsande personens från Stockholm sexuella läggning är helt och hållet oväsentlig i sammanhanget. Jag vidrörde den inte ens utan konstaterade bara att hon är engagerad i frågor som rör HBT-personer. Att radion väljer att beskriva henne som ”en lesbisk person” är förvånande. Min sexuella läggning nämns inte i inslaget fast jag uppenbart också är engagerad i dessa frågor (om än inte så mycket som jag borde).

Jag tycker ärligt att det är bekymmersamt att den här sidan är blockerad, även om det bara rör sig om ett misstag. Det är ett tecken på en syn att allt som rör HBT-personer handlar om sex eller pornografi, om så i detta bara i detta automatiserade skyddsnätet.

På Örebro kommun ska man inte surfa porr. Man ska sköta sitt jobb. Men man får enligt våra riktlinjer surfa på Internet om man inte stör ordinarie arbetsuppgifter (här vill jag säga att HBT-vänlig kommun är en del av mina arbetsuppgifter, så detta handlar om arbete). Privatsurfande är alltså inte helt otillåtet när man är anställd. Men porrsurfande är givetvis det, av flera skäl varav ett handlar om IT-säkerhet.

Jag har ringt och anmält att denna sida inte bör vara blockerad. Jag har också klargjort för IT-enheten att jag inte tror att det är de som ligger bakom detta.