John Johansson(s) blogg

För fem år sedan, under natten, stod jag och Thomas vid ett elskåp och pratade. Jag var på väg hem till mamma för att sova, det var mitt i natten, och vi var berusade. Det var juldagsfirande, den årliga hemvändardagen, och det hade varit en rolig kväll. Jag hade träffat Sofia och frågat om Arvid. I Thailand var han – vad roligt sa jag – och gick vidare bland minglet. Vid elskåpet kom en man som såg ut som Bengt Alsterlind. ”Tjillevipp”, sa vi lite coolt.

Några timmar senare väckte min mamma mig och berättade om tsunamin.

Sedan blev det timmar av bevakning framför tv och internet. Känner jag någon som är i Thailand? Känner jag någon som är på Sri Lanka? Var är den personen och var är den? Och var var det Arvid egentligen skulle vara?

När sedan bilderna på saknade svenskar kom upp på olika sidor stod det klart att jag inte kände någon som saknades. Det stod också klart att Örebro var en av de kommunerna som drabbats hårt, även om det givetvis i förstone var hela Sverige som drabbades (givetvis drabbades de sydostasiatiska ländernas befolkningar ännu mer). Bland annat en liten flicka kom att för mig bli symbolen för hela det fruktansvärda – hennes styvpappa var bekant med min dåvarande flickväns mamma. Ett litet barn, fyra fem år,en tragedi vilken dag som helst. Nu dog 543 svenskar av smått ofattbara 225 000 människor.

Det är fortfarande så oerhört svårt att förstå krafterna i naturen. Tsunamin kom att bli en av de värsta händelserna under detta decennium, och under våra levda liv.

Jag får mycket skäll för att jag på sistone blivit så dålig på att uppdatera bloggen! Det skäms jag för.

Jag ska bli bättre på att uppdatera bloggen, främst efter årsskiftet! 2010 ska bli ett bloggår, men jag ska börja redan nu, jag lovar!

Rapporterna om hur det går till i svensk svinindustri har de senaste dagarna duggat tätt. Bilder, som jag knappt har tålt att se, har jag ändå tvingats att se. Grisarna äter upp varandra.

Enligt den kinesiska zodiaken är 2009 oxens år, men i media har 2009 onekligen varit grisens år. Detta stackars djur, som fått en hel sjukdom uppkallad efter sig, vanvårdas nu av oss människor. Vi förfasas och äcklas.

Men vad blir konsekvenserna? Låter vi bli att köpa skinka på våra smörgåsar? Låter vi bli julskinkan om någon månad? Eller lever vi vidare, glada och fryntliga?

Som medvetna konsumenter har vi ett val. Men valet är inte alldeles enkelt. Ska vi tänka på klimatet och miljön borde vi äta vegetariskt i första hand, och i andra hand kyckling och i tredje hand – just det, svin. Nu är ju kanske inte kycklingindustrin heller helt fri från synd, men i medialogikens konsekvens kanske kycklingen får ett uppsving nu innan julens skinkätande.

Några tycker att vi alla borde äta mer vegetariskt, och det är ju faktiskt sant. Vi är många som borde kunna äta mer vegetariskt, även jag. Visst skulle jag kunna skära ner min egentligen redan nu lilla köttkonsumtion, ännu mer. Visst borde jag oftare kunna välja kyckling eller fisk eller skaldjur. Jag skulle kunna lägga om helt och hållet. Men jag gör det inte, mest för att jag gillar kött men också av bekvämlighet. Men mer vegetariskt, det lovar jag härmed att jag ska äta framöver!

Lena var på Örebrogala ikväll. Själv fick jag inte gå på någon gala. Jag satt i min ensamhet och kollade på en tyskturkisk film (som i och för sig var bra). Men jag fick i alla fall se henne – det var bra!

Idag har jag och Lena varit ihop ett år. Bara en sån sak. Ett år har gått fort, trots att året innehållit en hel del rätt så revolutionerande händelser i båda våra respektive liv. Och snart inträffar en ny revolutionerande händelse i vårt gemensamma liv – nämligen en gemensam bostad. Bara en sån sak Det var inte det lättaste att hitta en sådan, men nu är det fixat och klart – inflytt i början av 2010 (ett år som jag därmed fått ytterligare en anledning att vänta på och längta till).

Det är säkert inte alldeles enkelt att vara ihop med en politiker som stundtals jobbar många kvällar (och då är jag ändå inte en av dem som jobbar mest och längst och är borta oftast). Lena klarar det galant. Det är en bedrift i sig!

Let the party continue

Krönika i Karlskoga-Kuriren vecka 36

Vad äger du om några år?

Fundera en stund på begreppet ”att äga” och gå sedan igenom ”dina ägodelar”. Vad är det du äger egentligen?

Få människor äger sin bostad. Speciellt i större städer är det nästintill en omöjlighet om du inte är vrålrik. Antingen hyr du en bostad, eller så äger ett bolåneinstitut din bostad. Många människor betalar också av på stora utgiftsposter som bil, mobiltelefon eller möbler. Allt för många tar små lån på de flesta utgifter för att ”det är så smidigt att slippa betala allt på en gång, och jag har ändå bra koll”. Ägande har blivit lite av en klassfråga igen, där många lånar för att få en status man egentligen inte har råd med.

Ett bostadslån är säkert en allt som oftast klok affär. Med den prisutveckling som varit får man igen pengarna och mer därtill. Att köpa en bil på avbetalning är givetvis det sämsta man kan göra, men för de allra flesta är det omöjligt att ens tänka på något annat.

Men låt oss titta lite grann på dina ”mindre ägodelar”.

För många av oss är musiksamlingen eller boksamlingen en liten värdemätare på framgång. Eller lycka. Det materialistiska i oss gör att många tycker att tusen böcker är bra att ha trots att de flesta böcker enbart läses en gång. Och vem har inte någon gång jämfört innehållet i CD- eller LP-hyllorna med andra?

Visst, många tänker annorlunda och har alltid gjort det. Vissa mår dåligt av att ha en massa saker som bara ligger, hur välorganiserat och sorterat det än må vara. Jag tror att framtiden är anpassad för dem.

Om någon månad är det premiär för en ny Internetbaserad tjänst som kommer att ”streama” film direkt till dig. Har du ett snabbt bredband kommer kvaliteten att vara mycket bättre än på en vanlig DVD.

”Streaming” innebär att filmen sänds till dig över Internet, men att du aldrig får den vare sig fysiskt som en skiva eller att den sparas ner på din hårddisk. Youtube är en populär sida på Internet som använder sig av streamingteknik.

Varianten där musik streamas har funnits länge och allt fler människor upptäcker det svenska superprogrammet som gjort ett par IT-nördar till miljardärer.

Vad blir konsekvenserna av denna utveckling? En mycket markant sådan är att klasskillnader suddas ut. När allt fler produkter distribueras gratis över nätet, eller mot en mycket låg kostnad, får fler råd med dem. En annan konsekvens blir att utbudet ökar explosionsartat för den som kan följa med i teknikutvecklingen medan sortimentet smalnar för den som inte kan det. Klassklyftorna minskar, men klyftorna mellan teknikens insatta och utsatta växer.

Ändå är utvecklingen ostoppbar. Vi kommer aldrig igen att gå tillbaka till en tid då musiken, filmerna och böckerna existerade i fysisk form enbart. De kommer att leva kvar parallellt med det digitala i många år framöver, men framtiden ser mörk ut för de possessionsgiriga ha-människorna.

Ok. Nu har jag hört den bästa låten som någonsin gjorts.

Gå in här och lyssna på låten ”Eva”. Speciellt du älskling. SPOTIFYLÄNK

För den som läser denna blogg kommer det inte som en överraskning att jag har en blogg.

Jag bloggar främst av tre anledningar.

1. Mitt jobb gör att jag skriver väldigt mycket åt andra. Jag känner att jag behöver en ”pysventil”, en arena där jag kan vara mig själv.
2. Jag tycker att det är roligt att skriva
3. Jag tror att jag ibland kan använda min blogg till att gynna det och de jag jobbar för och åt – Socialdemokraterna (i Örebro) och en ocialdemokratisk valseger 2010.

Förutom punkt tre så är det alltså främst för mig själv jag bloggar. Lite grann som att skriva en ”åsiktsdagbok” publikt, men jag skulle bloggat om det så bara var 2, 200 eller 2000 som läste min blogg varje dag (även om ett högre besökstal givetvis förpliktigar lite).

När jag började blogga, och det var för en sex-sju år sedan på en annan blogg än denna, så hade jag ingen tanke på att få speciellt många läsare. Jag vill ju inte på något sätt påstå att min blogg är den mest lästa bloggen i Sverige, för det är den ju inte, men drygt 114 000 läsare senare kan jag ju konstatera att det trots allt funnits ett par människor som av någon anledning velat läsa vad jag har att säga.

Om det förändrat någon eller något vet jag inte. Några har blivit arga. Några har blivit roade. Några har väl lämnat sidan indignerat och likgiltigt och gått vidare. Några debatter har uppstått och jag vet att åtminstone ett par journalister har fått upplägg till artiklar tack vare inlägg på min blogg.

Jag vet inte vad ni tycker, men jag tycker faktiskt att det är lite häftigt.

Min relationer till bloggar i övrigt är lite tudelad. Jag följer främst örebropolitikers bloggar, främst för att ”det” är viktigt i mitt jobb. Skriver Staffan Werme något på sin blogg är det ju faktiskt kommunstyrelsens ordförande i Örebro som skriver något och det måste jag förhålla mig till i mitt jobb. Likaså om Kent Persson eller Rasmus Persson skriver något. Och det är också extra roligt förstås att följa mina socialdemokratiska partivänners bloggar när de kommenterar aktuella händelser, eller bara ger allmänna betraktelser.

Speciellt många andra bloggar följer inte jag, och jag kan inte riktigt se att mitt liv blir så mycket fattigare av att inte läsa allt vad alla skriver.

Erik Laakso, s-bloggare, har skrivit idag om ”meningslösheten med bloggandet”. Han skriver: ”Kanske är vi bara tusen apor som håller på och skriver om allt mellan himmel och jord och så får vi ett dussin länkar på något inlägg och några tusen unika besökare och så kan vi gå vidare till nästa inlägg och nästa inlägg och nästa inlägg men under tiden sätter andra personer agendan, odlar idéerna som får genomslagskraft och skapar framtidens samhälle.”

Jag vet att jag inte sätter någon agenda, annat än vid ett par tillfällen. Jag vet att jag inte ”odlar” några idéer. Jag vet att jag inte skapar något framtidssamhälle. Eller får någon större genomslagskraft. Men vad tusan, duger jag inte ändå?

Måste alla vi som tycker att det är lite roligt att skriva och tydligen också får folk att läsa oss ”vara bäst”? Måste vi bli de stora, revolutionerande tankarnas fäder och mödrar? Att lyckas är väl rimligtvis att glädjas en smula, och jag känner mig tillfreds med att ha min lilla pysventil.

Därför tycker jag inte att det är speciellt intressant att förhålla mig till om bloggarna är flugor eller inte – JAG gillar att skriva, om så bara för mig själv.

Att Ihpone är svindyr är en sanning med modifikation. Visst, hade jag laddat ner alla applikationer utanför mitt Wifi-nät, toksurfat och använt alla webbapplikationer jag har, så hade det ju kostat en hacka. Hade jag därtill ringt som en galning, skickat en massa sms och mms så hade det blivit snordyrt.

Som att jag inte förstod det själv har nu Dagens Industri kommit fram till det.

Idag klockan 12.34.56 inträffar 123456789 (kl 12.34 och 56) 7/8 (200)9.

Det känns nästan lika stort som… ja, som vilken annan sekund som helst.