Archive for the ‘Örebropolitik’ Category
Jippie, ett Bert- och Suneland!
Det blir ett Bert- och Suneland!!! Äntligen!!! Det ska ligga i… ehh… Götene? Varför inte i Örebro, där Anders och Sören bor? Jo, för vi har *trumvirvel* … högerkoalitionen som till och med lyckades skrämma bort Anders och Sören som örebroambassadörer!
Lena Baastads lag är presenterat – Vilket gäng!
Idag presenterade Lena Baastad sitt lag med de politiker som ska jobba allra närmast henne i valrörelsen. Laget består av:
Lena Baastad, kandidat till kommunstyrelsens ordförande i Örebro
Lena Baastad har av valberedningen föreslagit att toppa listan inför kommunvalet i Örebro 2010. Hon är idag andre vice ordförande i kommunstyrelsen och i programnämnd Barn och utbildning. Lena Baastad är en sann ledare, men goda egenskaper för att leda Örebro kommun inför de utmaningar som kommunen står inför de kommande decennierna. Hon kommer bli en lysande kommunstyrelseordförande och dessutom Örebros första kvinnliga. Hon är 35 år, småbarnsförälder och har många goda erfarenheter i bagaget. Lena Baastad är därtill en lyssnande politiker, en samtalspolitiker och en konsensussökare!
Lars-Erik Soting, arbetsmarknadsfrågor
Lars-Erik Soting är idag fackligt aktiv inom LO och i IF Metall. Han har ett starkt stöd både i facket och i partiet och bland örebroarna. I vårens Europaparlamentsval fick han både numeriskt och procentuellt ett betydligt starkare stöd än vad exempelvis Staffan Werme fick. Han har givetvis både kvalifikationerna och engagemanget som krävs för att arbeta med att skapa fler jobb i Örebro!
Lena Beime, näringslivsfrågor
Precis som Lena Baastad sa på pressträffen idag är Lena Beime ”ny” i politiken, fast hon varit politiskt aktiv i en hel del år nu. Men som egen företagare, med kontakter med några av Sveriges mest folkkära artister som Per Gessle, Björn Skiffs och Peter Flack, för hon definitivt in flera nya perspektiv i politiken.
Björn Sundin, samhällsbyggnadsfrågor
En av Örebros mest erfarna politiker, trots att han relativt sett är relativt ung. Kommer klara samhällsbyggnadsfrågorna galant tillsammans med de övriga där.
Fisun Yavas, äldrefrågor
Fisun Yavas arbetar idag som äldreombud på Länsstyrelsen och har bra kompetens inom det området. Hon har sett vad som behöver göras och har förmågan att göra det.
Thomas Esbjörnsson, barn och utbildning
Med erfarenheter från Lindesberg och landstinget, men också sedan tidigare från Örebro, är Thomas Esbjörnsson en nygammal örebropolitiker. Jag känner Thomas mest från arbetet med ESP-föreningen i Örebro (Socialdemokratiska europaföreningen) och vet att han kommer att göra stor nytta i kommunpolitiken i Örebro framöver.
Alaa Idris, integration och demokrati
Yngst i laget, men rikspolitiskt definitivt mest erfaren. Många år inom SSU har gett henne ett kontaktnät som hon kommer att få nytta av i riksdagen, där hon förhoppningsvis hamnar efter valet. Men i kommunpolitiken fram till valet kommer hon arbeta med integrations- och demokratifrågor, riktiga hjärteområden för henne!
Peter Dahlgren, miljö och klimat
Och det går inte att prata om hjärta utan att i samma mening prata om Peter Dahlgren. Större hjärta och engagemang för miljöfrågor går nog inte att hitta hos en person som därtill har ett stort engagemang för många andra frågor. En breddpolitiker som lever som han lär!
Jag är stolt över att jobba med dessa människor. Vid sidan om dem kommer det givetvis finnas många andra som arbetar i valrörelsen, framförallt alla hundratals medlemmar och engagerade som lägger ner timmar och dagar för att vinna valet i Örebro 2010. Valet 2010 vinns inte av Lena Baastad eller hennes lag – det vinns av alla socialdemokrater som gör en insats! Så låt oss göra det – vi har ett val att vinna!
Kul med nya metoder att arbeta politiskt!
Socialdemokraterna säger sig vilja vara ett lyssnande parti. Det kanske alla säger sig vilja vara, men frågan är om alla är det. Visst kan säkert också Socialdemokraterna i Örebro göra mer för att bli än mer lyssnande, men jag tror nog att vi åtminstone gör en hel del för att göra skäl åt det epitetet.
Idag lanserade vi Socialdemokrater en ”ny metod” för att arbeta med att ta in synpunkter på vårt valprogram.
Valprogrammet kommer att slås fast av våra medlemmar, precis som det ska gå till, men synpunkter på det vill vi få in från alla håll och kanter!
Vår förhoppning är att så många som möjligt vill lämna synpunkter på detta för oss centrala område i vårt valprogram. På det sättet tror vi också att vårt valprogram blir ännu bättre. På det sättet visar vi också att vi är ett lyssnande parti.
Det gör vi visst!
”Gör inte det!”, säger Göteborgstidningens ledarskribent myndigt till oss politiker idag.
Det vi inte ska göra är att knacka dörr för att på så sätt prata med människor. Möjligen kan Fredrick Federley få göra det. Och Thomas Bodström. Och Sveriges ministrar (förutom då de stackare som är totalt okända ens där. Var fan tog han högskoleministern vägen egentligen? Krantz? Krans? Cratz?)
För de är nämligen kända. Det är inte vi andra. Inte ens våra duktiga parlamentsledamöter går tydligen att känna igen för kreti och pleti. Tvärtom – de är anonyma förutom då med undantag för någon.
Och därför ska vi andra inte knacka dörr – därför att vi inte är kända. Det resonemanget bygger på en undersökning som Svenska Dagbladet skrev om igår. Den undersökningen spinner alltså GT:s ledarskribent vidare på idag, och tyvärr går han alldeles, alldeles vilse.
Jimmy Fredriksson skriver att det inte går att knacka dörr i Sverige därför att politikerna inte är kända och dels så bygger det svenska systemet på ”partiunderkastelse”. Tydligen har han aldrig varit med på någon dörrknackning arrangerat av något parti (jag har i alla fall inte sett honom när Socialdemokraterna i Örebro knackar dörr) för det går visst att knacka dörr, det går alldeles utmärkt faktiskt, trots att vi är så underkastade. Vi knackar dörr som socialdemokrater, punkt slut. Givetvis presenterar vi oss vid namn, men det är ju inte för att man ska kryssa just den som knackar utan därför att vi Socialdemokrater vill ha ett personligt samtal med den vi lyssnar på så att vi får reda på hur hon eller han tänker.
Vi kommer att knacka dörr under 2010 och vi kommer göra det mycket. Faktum är att vi har knackat dörr mer eller mindre kontinuerligt sedan 2005, givetvis i högre utsträckning 2006 och våren 2009 men vi är ute även mellan valåren och pratar och lyssnar på folk. Det kommer vi fortsätta med. Kända eller okända.
Orimligt att barn och föräldrar tvingas köa
Att ha målet att hela tiden på olika sätt försöka underlätta i människors vardag tycker jag är en bra målsättning för en politiker. I den mån det inte går borde det sekundära målet rimligtvis vara att i möjligaste mån försöka undvika att göra vardagen jobbigare för människor.
Massvaccineringen har på många sätt inneburit påfrestningar som för de allra flesta har framstått som uthärdliga. Att behöva köa i ett par timmar har för de flesta av oss fungerat. Lite jobbigt har det varit, men det har fungerat.
För gruppen barn och unga i skolan har det dock inte varit lika lätt. Många barn och unga kan inte ta sig ut till mässan själv – det är en rätt lång bit ut från stan och dessutom inte speciellt enkel att ta sig till med cykel. För små barn är vägen läskig och inte alls speciellt rolig. Dessutom har eleverna på många skolor inte fått ledigt från skolan för att vaccineras utan måste göra det efter skolans slut, då kön är som längst och då har eleven dessutom riskerat att bli utan vaccin.
Socialdemokraten Lena Baastad ställer nu en interpellation till Lennart Bondeson varför eleverna inte vaccineras på skolorna, på skoltid, vilket rimligtvis hade varit mycket lättare för barnen och för deras föräldrar. Jag är säker på att det finns många lärdomar att dra av detta.
Talar de inte med varandra i majoriteten?
Idag har Nerikes Allehanda en artikel om ett förslag från Moderaterna i Örebro om någonting man kallar ”Örebropolarna”. Det är testat i Nacka kommun (där det givetvis då heter Nackapolarna (om man är elak mot sina vänner kan man säga ”nacka polarna” men det är man ju inte) och är någon form av projekt mot ungdomsbrottslighet. Jag kan för lite om själva projektet för att uttala mig om huruvida det är ett bra projekt eller inte. Dessutom är det svårt att ta ställning till en artikel – bättre att ta ställning till saken när Moderaterna presenterar förslaget formellt, närhelst man nu gör det.
Det intressanta med artikeln i tidningen idag är att den genererar ett svar från Rasmus Persson, ansvarigt kommunalråd i Örebro för sociala frågor – bland annat just det brottsförebyggande arbetet.
På sin blogg skriver Rasmus Persson:
”Jag sitter på morgonen i godan ro och läser tidningen när jag ser ett något märkligt utspel från moderaterna i Örebro.”
Vidare:
Under ca. ett års tid har jag arbetat inom ramen för vår majoritet (som moderaterna sitter i) med denna fråga. Under ett års tid har jag haft möten och studiebesök för att kunna driva genom frågan denna mandatperiod. Under ett års tid har jag pratat med polisen, civila samhället och BRÅ för att skapa samverkan kring frågan. Det tar tid, mycket längre tid än att skriva ett pressmeddelande. Under denna tid har inte Inger Högström-Westering (moderat kommunalråd) hört av sig till mig i frågan.
och längre ner:
Min stilla önskan är bara att moderaterna kanske skulle kunnat gjort lite research innan sitt utspel och haft bättre koll på vad som var på gång i kommunen. Man är ändå en del av en majoritet.
Rasmus Persson får dock inte vara oemotsagd på bloggen, utan till Moderaternas försvar går den politiske sekreteraren Christopher Buchholz med följande dräpa:
Men Rasmus, varför så upprörd? Du skriver att du i ett års tid har arbetat med den här frågan ”inom ramen för vår majoritet”. Vid vår presskonferens igår deltog, förutom Inger, också Lars Elamson, som ju är din vice ordförande i programnämnden Social välfärd. Han har inte hört någonting om detta från dig, inte heller har Ronnie Palmén gjort det.
Inte någon gång har du alltså under detta år informerat vår del av majoriteten om detta, så det har ju som du förstår inte varit så lätt för oss att känna till ditt engagemang i den här frågan.
Inger är Inger Högström-Westerling, Moderaternas kommunalråd och Ronnie Palmén är moderatpolitiker i programnämnd Social välfärd.
Det är sällan som sprickorna i majoriteten i Örebro syns så här tydligt. Det talas om dem ibland, men sällan visas de upp så här på bordet. Att Rasmus Persson inte kommunicerar sin politik med de andra ledamöterna, ens sin förste vice ordförande, är minst sagt anmärkningsvärt.
Jag pratar hellre med människor!
Har på förmiddagen lyssnat på en intressant föreläsning av framtidsanalytikern Troed Troedsson. Det var en lysande föreläsning som väckte både en och annan tanke hos mig. Troedssons slutsats var bland annat att vi har lämnat kunskapssamhället (som vi för övrigt gick in i redan på 1850-talet) till förståelsesamhället.
Det handlar om kompetens. För två hundra år sedan, innan kunskapssamhället, mättes kompetens i armstyrka. Kunde du hugga en lite högre vedhög eller jobba lite hårdare i gruvan var du helt enkelt mer kompetent än en vekling. Sedan blev kompetens ren kunskap. I flera årtioenden var högre utbildning det yppersta tecknet på kompetens. Ju mer kompetent du var, desto högre utbildning hade du. Och ju mer högre utbildning du hade, desto mer kompetent var du.
Någon gång på slutet av 1900-talet gick vi över från kunskapssamhället till förståelsesamhället, där vi blir mer kortsiktigar och mer värderingsstyrda.
Hur detta påverkar Örebro som kommun är oklart, och där hann Troedsson inte riktigt diskutera. Jag blev mer nyfiken på hur detta påverkar oss som politiska partier – där jag tror att det kan påverka oss i vårt arbetssätt.
Troed Troedsson medverkade på en omvärldsdag som Örebro kommun ordnar. I min hand har jag också en tjock omvärldsanalys som på något sätt ska vara ett sammanfattande dokument över hur Örebro kommun ser på vår omvärld. Jag har inte hunnit läsa den än, men den är säkert intressant. Men har jag på ett sätt också en viss avogsamhet mot dessa analyser. Det finns inte en bild av världen och det finns inte ett synsätt på hur världen utvecklas. Ett exempel är stycket i texten som handlar om trender. Där slås det fast att individualisering är en social ”megatrend”, att kommunen blir mer ”medborgarorienterad” vilket innebär tjänstegarantier och fler verksamheter upphandlas och drivs i alternativa former.
Det är ju ingen trend – det är ju ett medvetet beslut som är orsakat av borgarnas vilja att det ska vara så.
Ordet ”trend” är ett intressant ord som inte direkt betyder något, ändå används det frekvent av borgarna och tjänstemännen i Örebro kommun. När kommunen nyligen utredde om hela den personliga assistansen skulle läggas ut på entreprenad stod det i utredningen att detta skulle kunna vara en begynnande trend – trots att det bara är två av landets tvåhundranittio kommuner som gjort detta – alltså 0,6 procent av det svenska kommunväsendet. Ordet ”trend” är med andra ord rätt så flexibelt.
Rapporten innehåller också en rad slutsatser som det är oklart vem det är som författat. Ett exempel är slutsatsen på sidan 24 att Örebro kommun måste marknadsföras som en attraktiv arbetsgivare. Säger vem? Vore det inte bättre att göra Örebro kommun till en attraktiv arbetsgivare istället, med rätt till heltider som ett nödvändigt första steg. Givetvis räcker det inte att marknadsföra en kommun, det måste ju även ske handling.
Denna typ av dokument är intressanta att läsa, men ärligt talat – man skriver inte en budget utifrån detta. En budget skrivs utifrån politiska värderingar och insikt om hur människor i Örebro har det. Det går inte att läsa sig till, det tar man reda på genom att prata med folk. Jag gör hellre det än att deltar på mossiga omvärldsdagar.
De dyra torgen är redan förstörda
Cykelställ
Torgen i Örebro kommun rustas just nu för miljontals kronor, samtidigt som under hela mandatperioden inte en enda krona har lagts på upprustning av våra skollokaler. Om det kan man tycka mycket. Men oavsett vad man tycker om det, om man tycker att det är bra eller dåligt, borde man nog åtminstone tycka att man, om man lägger 50-70 miljoner kronor på att renovera torg, borde göra det rejält.
Jag vill dock vara väldigt tydlig med att denna inte är uppdragen av mig och att vi inte lyckades få fast den i marken igen. Men det verkar inte speciellt svårt att rycka upp dem, varje en sitter löst och frågan är ju vad det kommer att kosta kommunen i längden. För även om det är för jäkligt och dumt så är det ju bara larvigt att ens förneka att risken är överhängande att det varje helgnatt kommer ske någon form av förstörelse. Det är idioti, men tyvärr ett faktum.
Visst finns förbättringspotential på ”vaccineringsmässan”
Igår, klockan 12.40, ställde jag mig i kön ute vid Mässan på Aspholmen. I en timme och tjugo minuter stod jag i ren ”dödtid”, dörrarna öppnade inte förrän klockan 14.00. Men jag åkte ut så tidigt för att dels vara säker på att få vaccin, men också för att jag ville stå ute medan det var ljust och lite varmare.
Sådan lyx har inte alla, det vet jag. Jag vet att det för många är direkt omöjligt att ens köa i tre timmar på arbetstid, speciellt om man dessutom har barnen med sig som ska hämtas från förskola eller skola.
Det hade inte jag, och hade heller inte speciellt mycket att göra på jobbet just igår så för mig var det inga problem att ställa mig i kön klockan 12.40 en tisdag och vänta på min tur.
I kön var det trevligt. Det var fint och varmt, solen sken till och med. Det var ganska trevligt. Jag pratade med tre tanter som stod framför mig (från början var de två men sen förökades de till tre på något underligt sätt) och tittade på barnen som klättrade i träden. Jag lyssnade på radio på mobilen och trampade lite för att hålla värmen om fötterna (som det trots allt blev kallt om efter ett par timmar).
När dörrarna öppnade vid två blev kön raskt mindre när ett hundratal släpptes in. Sen gick det lite långsammare men ändå hyfsat fort. Jag kom in till mässan lite innan klockan 16.00.
Där fick jag fylla i en hälsodeklaration med frågor om en massa sjukdomar som jag inte hade hört talas om och därför förhoppningsvis inte hade. Det var en fråga om huruvida jag hade något ”annat” och det hade jag inte.
Sen fick jag min dosering – en vaccindos då jag inte tillhörde någon riskgrupp. Jag ställde mig i kön till ett bås och fick efter bara någon minut komma in till en ung tjej som gav mig en spruta. Efter lite om och men – jag kom knappt upp ur skjortan så jag fick nästan klä av mig där inför alla till allas enorma glädje.
Sprutan kändes som ett piss i havet. För en blodgivare som är van med att få enorma sprutor i armvecket var detta just ingenting. Så på femton sekunder var det över, det som det tog tre timmar att köa till.
Jag tyckte organisationen var i stort sett fläckfri, men jag förstår att man hade tyckt annorlunda om man efter tre timmars köande kom fram till beskedet att vaccinet var slut. Jag förstår också att man tyckt annorlunda om vädret varit sämre, men det å andra sidan kan ju ingen göra något åt.
Men jag har några synpunkter på hur det hade kunnat varit lite bättre.
För det första borde det ha funnits toaletter längs med kön, åtminstone på några ställen.
För det andra borde skolbarnen, för barnens och föräldrarnas skull, ha vaccinerats på skolorna, av skolhälsovården och därmed ha sluppit köa.
För det tredje borde det funnits någon form av underhållning längs med kön, speciellt för barnen, om nu barnen ändå ska vaccineras på mässan.
Så visst finns förbättringspotential. Den som kommer förlora på hela vaccineringsfrågan är den borgerliga regeringen som skött frågan om tillgången på vaccin uselt. Den förbättringen sker nästa år, i september.
Slutligen… Idag kan jag bara gå baklänges! Nej, skämt åsido – jag har lite ont i huvudet och är lite öm i armen, men jag lever och mår bättre än många.
Jag på Tvärsnytt
Jag fick med det jag ville säga, men självklart är det klippt (har ingen synpunkt på klippningen, jag framställs såsom jag är). Dock vill jag här på bloggen tillägga att jag dessutom sa:
Jag är förvånad över att Lennart Bondeson säger det här – det är inte den Lennart Bondeson jag känner igen.
Lennart Bondeson säger också att beteendet är ynkligt och svagt – en hårfin skillnad, men ändock.
Det är ju också så, vilket man kanske inte som tittare inser, att intervjuerna görs vid två skilda tillfällen (intervjun med mig gjordes tre timmar för intervjun med Lennart) och det jag ”kommenterar” i inslaget är inte det Lennart Bondeson säger där, utan det han skriver på sin blogg.
