Archive for the ‘Litteratur’ Category
Alexandr Solzjenitsyn lärde mig mycket
Alexandr Solzjenitsyn är död. Den första boken jag läste av honom var ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” och jag har även läst en del ur hans berömda svit ”Gulagarkipelagen”.
Hans enastående verk innebar ett par rejäla uppvakningar för mig. Jag har läst flera romaner som utspelar sig under den nazistiska förintelsen och då har jag alltid känt: ”Hur kunde detta få fortgå?”.
När jag läste Solzjenitsyn kände jag samma sak, men också: ”Hur kunde ingen veta?”. För inte visste väl väst om detta? Inte visste väl dåtidens ”snälla svenska kommunister”, VPK exempelvis, om detta?
Problemet är givetvis att människor visste. Boken om Ivan Denisovitj kom 1962 och sviten Gulagarkipelagen kom ut mellan 1973 och 1978. Nobelpriset i litteratur vann han 1970.
Hans verk är därför betydande inte bara ur ett litterärt perspektiv, utan även ur ett historiskt. För alla som inte läst honom är rekommendationen: läs!
Men vari ligger felen Sanna Rayman?
Jag läser just nu Naomi Kleins bok ”Chockdoktrinen”. Liksom alla böcker jag läser tar jag slutsatserna i den med en viss nypa salt och inser att detta är en bild av verkligheten – aldrig hela verkligheten. Boken är ett subjektivt inlägg i flera infekterade debatter, bland annat den inte helt småttiga om världskapitalismens intåg i Latinamerika och Milton Friedmans verkningar över världen.
Boken handlar om hur Milton Friedmans idé om ”chock” anammats på olika ställen när en kris inträffat eller ”genomförts”. Genomförts, som i Chile och Argentina, genom USA-understödda militärkupper. Inträffat, som i USA, när stormen Katrina visade på klyftorna i ett presumerat välfärdssamhälle där rika flydde till andra städer medan fattiga flydde på flottar flytandes genom spillror och bråte. När väl krisen finns där finns ett gyllene läge, enligt Friedman, att helt göra om samhället enligt de idéer som han och den så kallade Chicagoskolan tagit fram om privatiseringar, nedmontering av välfärdssamhället och avregleringar.
Föga förvånande är det inte en trevlig bild av kapitalismen som presenteras. Att Naomi Kleins bok inte accepteras i alla läger är därför inte speciellt konstigt.
Idag sågas boken, och Naomi Klein, i en krönika av Svenska Dagbladets Sanna Rayman. Tydligen har Johan Norberg, ”den trevlige kapitalisten”, bemödat sig hitta alla felaktigheter i Kleins bok. Jag tvivlar inte på att de är många – boken är extremt detaljrik och detaljer brukar kunna bli fel. Till skillnad från Timbromaffians alla böcker som mest innehåller svepande teorier utan belägg försöker faktiskt Klein att understödja sina teorier med fakta.
Sanna Rayman menar att ”det är belagt att Klein förvanskar citat och organiserar om skeenden och årtal för att de ska passa hennes tes”.
Så är det säkert – i en viss utsträckning. Men det är ju inte gärna så att Klein uppfinner Pinochets grymma brott i Chile på 70-talet. De är ju allmänt kända, även om de på ett revisionistiskt sätt förnekas av en del högerfolk (utom Köpingsmoderaten Peter Kvist som ju på en rak fråga på vilka invandrare som bor i Köping svarade: ”De som inte Pinochet hann med”). Thatchers stöd till Pinochet är ju väldokumenterat. Och att USA inte direkt diggade Allende är väl heller knappast någon nyhet?
Visst finns det säkert felaktigheter i Kleins bok – men det vore ju kanske trevligt om Sanna Rayman, om hon nu ska hänvisa till sanningen själv, Johan Norberg, åtminstone kunde berätta om någon felaktighet av vikt.
Varför hyllas Liza Marklund?
För några år sedan skrev Liza Marklund några böcker som sålde lite bra. De blev också filmer av Colin Nutley med Helena Bergström som huvudrollsinnehavare – för övrigt de enda Colin Nutley-filmer med Helena Bergström i huvudrollen, eller nåt. Jag läste en bok, den första, och visst – den var lite underhållande. Lite spännande. En godkänd deckare helt enkelt, men inte alls värd alla de hyllningar som boken fått.
Men jag hade ingen direkt uppfattning om Liza Marklund. Nu har jag börjat få det. Jag har vid ett par tillfällen fått kritik här på bloggen för att jag skriver onyanserat, enkelt och osakligt. Det är ok. Detta är min blogg. Jag ansvarar för vad som står här, och ingen annan. Inte min arbetsgivare, inte min mamma, inte min katt – jag själv gör det. Jag skriver också regelbundet krönikor i Karlskoga-Kuriren. Där ansvarar den ansvarige utgivaren för vad jag skriver. Det gör att jag försöker skriva lite mer nyanserat och sakligt där. Jag kanske inte alltid lyckas, vad vet jag – men så är jag inte heller en prisad lyxskribent.
Det är däremot Liza Marklund. Därför tycker jag att man kan förvänta sig något mer av henne, speciellt när hon skriver i den kvalitativa tidningen Expressen. Här är en text som helt slår hål i tanken på att Liza Marklund är vettig.
Givetvis finns anledning att kritisera facket och LO. Jag har inget emot människor som gör det. Men då bör man hitta lite mer grund än det tramsborgerliga: ”Men det största problemet med den svenska fackföreningsrörelsen är inte att de driver sina medlemmars särintressen, utan att den har styrt hela den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken under många årtionden.”
Idag får dessutom Liza Marklund hård kritik i SVD för ett annat Expressenreportage hon gjort för sexton år sedan.
”När jag var liten…” – Slas med de fina teckningarna är död
Barndomen – för varje dag som går försvinner den allt längre ifrån mig. De blå halksockornas tid. Monchichins tid.
Och så alla barnprogrammens tid. Joelbitar, med den ständigt i huvudet existerande titelmelodin som börjar med det obegripliga: ”Kuckis, kuckis, kucks, ädädä?” ”Lite trasiga och knasiga, är vårt trasdocksgäng” är också en catchig fras som minner om tiden då läsk var neonblå, dagstidningarna stora som tältdukar och glasögonen stora som parabolantenner. Och Dallas gick på TV…
Och så alla barnprogrammens tid. Jag minns med glädje inslaget i, jag tror det var Björnes magasin, där Stig ”Slas” Claesson läste upp berättelser till sina teckningar. Alla inslag började med ”När jag var liten…” med mörk, allvarlig röst. Inslaget var då… inte speciellt uppskattat, men nu i efterhand ingår det i min åttiotalsnostalgi.
Det var min första encounter med Slas. Barndoms-Slas. Min andra kom att dröja cirka 13 år, till jag var 20-21 och läste statsvetenskap vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping. I den ingick ett rätt så digert lässchema med litterära verk, varav Slas ”Det lyckliga Europa” blev en favorit, Vuxen-Slas. En helt fantastisk bok om Europa som gjorde mig passionerad också. Slas skrev själv om sin bok:
”Jag talar i denna text som den pensionerade europé jag är. Jag försöker berätta om vår kontinent som jag upplevde den efter Andra världskriget. Ett Europa vi kanske glömt eller glömt bort att komma ihåg. Kriget är slut. Den fred som råder är instabil och man ger den inte många år. Min syn på Efterkrigseuropa kan verka endimensionell och den är endimensionell. Jag såg och jag såg inte. Nu finns det naturligtvis facit, tyvärr flera facit som ömsesidigt upphäver varandras trovärdighet. Jag har förlitat mig på mig själv och det jag minns. I gengäld begär jag att ni inte helt ska lita på det jag har att säga.”
Nu finns Slas inte mer. Det är sorgligt.
Bodström blir deckarförfattare: ”Hälften är sant och hälften är påhittat.”
Thomas Bodström ska börja skriva deckare. Det ska ju bli spännande att läsa dem…kanske.
”Hälften är sant och hälften är påhittat.” säger han om sina böcker. Det låter som någonting från Thomas Bodström det!
”Den svenska nationen är en obegåvad, högfärdig, trälsinnad, avundsam, småsint och rå nation”
I sann nationalistisk anda sitter jag på min balkong, denna den andra röda nationaldagen i Svea, Götes och Vendes historia, och dricker svenskt kranvatten och läser Sveriges första moderna roman; Strindbergs ”Röda rummet”. Framemotser Sverige-Island ikväll, en kamp mellan två nordiska folkslag, Sverige vann som bekant den första nordiska kampen mot danskarna efter dansk brutalitet.
Jag vill deklamera för eder ett stycke ur det tjugofjärde kapitlet ”Om Sverige” ur Röda Rummet:
”- Ornamentsbildhuggar-gesällen Olof Montanus har anmält sig hålla föredrag om Sverige, började ordföranden; ämnet är väl stort, förefaller det mig och något allmänt hållet, men om han lovar göra undan det på en halv timme så ska vi väl höra på; eller vad säger herrarne?
- Ja!
- Herr Montanus; var så god och stig fram.
Olle ruskade på sig som en hund innan han skall ta språng och gick fram genom hopen, som mönstrade honom med sina blickar.
Ordföranden öppnade ett litet samtal med första bänken och sekreteraren gäspade innan han tog upp en tidning för att visa huru litet han ämnade höra på föredraget.
Men Olle steg upp på estraden, fällde ner sina stora ögonlock, tuggade några gånger för att narra åhörarne att han började och när det blev riktigt tyst, så tyst att man kunde höra vad ordföranden sade åt ryttmästarn, började han.
- Om Sverige. – Några synpunkter.
Det blev en paus.
- Mina Herrar! Det torde väl få anses som mera än ett obestyrkt antagande att våra dagars mest fruktbara idé och kraftigaste strävan är att upphäva den trångsynta nationalitetskänslan, vilken skiljer folken och ställer dem som fiender emot varandra; vi hava sett de medel som härvid användas – världsexpositionerna och dessas verkningar – hedersdiplomen!
[Man såg på varandra frågande. - »Vad var det där för en gliring?» sade Eriksson! »Den kom litet tvärt, annars var den bra!»]
- Svenska Nationen går, såsom alltid, härvidlag i spetsen för civilisationen och har i högre grad än någon annan bildad nation vetat göra den kosmopilitanska idén fruktbärande, och, om man får döma efter vad siffror giva vid handen, redan hunnit mycket långt. Härtill hava ovanligt gynnsamma omständigheter bidragit och det är dem jag nu på en kort stund vill betrakta för att sedan övergå till något lättsmältare, såsom styrelseformen, skattehemmanen och dylikt.
[»Det blir långt det här», sade Eriksson och knuffade Falk i sidan; »men han är rolig!»]
- Sverige är, som var man vet, ursprungligen en tysk koloni och språket vilket bibehållit sig tämligen rent ända in på våra dagar är plattyskan i tolv dialekter. Denna omständighet, nämligen svårigheten provinserna emellan att meddela sig med varandra, har varit en mäktig hävstång för motverkandet av det osunda nationalitetsbegreppets utveckling. Andra lyckliga omständigheter hava dock motverkat ett ensidigt tyskt inflytande, vilket en gång gick så långt att Sverige var en inkorporerad tysk provins såsom under Albrekt av Mecklenburg. Hit räknar jag först de danska provinsernas erövring. Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän och Dalsland, Sveriges rikaste provinser bebos av danskar, vilka ännu tala sitt lands språk och vägra att erkänna svenska väldet.
[»Vart i Jesu namn ska det här ta vägen? Är han galen?»]
- Skåningen, till exempel, räknar ännu i dag Köpenhamn som huvudstad och skåningarne utgöra vid Riksdagen det Regeringsfientliga partiet. Så är även förhållandet med det danska Göteborg, som icke erkänner Stockholm såsom rikets huvudstad; där ha dock engelsmännen numera tagit försteget och anlagt en koloni. Denna nation, den engelska, fiskar utanför kusten och driver inne i staden nästan all storhandel under vintern; om sommarn resa de tillbaka och njuta av de samlade skatterna i sina hem på skotska höglanden. Ett mycket präktigt folk förövrigt! Engelsmännen hålla sig också en stor tidning där de berömma sina egna handlingar utan att precis klandra andras.
Så hava vi att fästa oss vid de täta invandringarna, som då och då ägt rum. Vi ha finnar på Finnskogarna, men vi ha dem också i huvudstaden, dit de invandrat under svåra politiska förhållanden hemma.
Vid våra större järnbruk finnes en myckenhet valloner inkomna på 1600-talet och vilka än i dag tala sin brutna franska. Det är som bekant en vallon som infört i Sverige den nya statsförfattningen vilken är tagen från Vallonien. Styvt folk och ganska hederligt!
[»Nej vad in i - är det här för slag!»]
- Under Gustav Adolfs tid hitkom en mängd skotskt frat och hyrde ut sig som soldater varför de också kommo in på riddarhuset!
På östra kusten finnas många familjer som bära traditioner om en invandring från Livland och de andra slaviska provinserna, varför man här ofta träffar rent tartariska typer.
Jag framkastade det påståendet att svenska folket var på den allra bästa väg att denationaliseras! Slå upp Svenska Adelns Vapenbok och räkna de svenska namn ni träffar. Om de gå över 25 procent så ska ni få skära näsan av mig mina herrar!
Slå upp Adresskalendern, på en höft; jag har själv räknat efter på bokstaven G och av fyrahundra namn voro två hundra utländska. Vad är orsaken? Många äro de, men de förnämsta äro: De Utländska Dynastierna och erövringskrigen. Om man tänker efter huru mycket fusel som suttit på svenska tronen så förvånas man över att nationen än i dag kan vara så konungsk. En grundlagsbestämmelse sådan som att svenske konungen alltid skall vara en utlänning måste ovillkorligen leda rakt på målet=denationalisering; och den har också gjort det! Att landet skall komma att vinna på anslutning till främmande nationer är min övertygelse, ty att förlora något – det kan det icke, ty man kan icke förlora vad man icke har. Nationen saknar helt enkelt nationalitet och det var det Tegnér upptäckte 1811 och som han så trångsynt beklagar i Svea, men då var det för sent, ty rasen var redan förstörd genom utskrivningarne under de dumma erövringskrigen. Av den enda million innevånare som på Gustav II Adolfs tid funnos i landet utskrevos och fördärvades 70.000 fullmåliga karlar. Hur många Karl X och XI och XII förstörde kan jag icke säga, men man kan förstå vilken avel de hemmavarande skulle ge då de alla voro kasserade kronvrak!
Jag återvänder till mitt yttrande att vi sakna nationalitet. Kan någon säga mig något svenskt i Sverige annat än våra tallar, granar och järngruvor, vilka snart icke behövas mer i marknaden! Vad äro våra folkvisor? Franska, engelska och tyska romanser, i dåliga översättningar! Vad äro folkdräkterna, vilkas försvinnande vi sörja? Gamla slarvor från medeltidens herredräkter! Redan på Gustav I:s tid begärde dalkarlarne, att man skulle straffa dem som buro hackade och brokiga kläder. Troligen hade icke de brokiga hovkläderna, den Burgundiska dräkten, ännu kommit ned till dalkullorna! Och säkert ha de haft många modeförändringar sedan dess!
Säg mig något svenskt skaldestycke, konstverk, musikstycke, som är specifikt svenskt, varigenom det skiljer sig från alla icke-svenska! Visa mig en svensk byggnad! Det finns icke, och finns det så är det antingen dåligt eller är det bildat efter utländskt mönster.
Jag tror icke jag säger för mycket om jag påstår att svenska nationen är en obegåvad, högfärdig, trälsinnad, avundsam, småsint och rå nation! Och därför går den sin undergång till mötes och det med stora steg!
[Nu uppstod larm i salen! Spridda rop på Karl XII läto dock förnimma sig över bullret.]
- Mina Herrar, Karl XII är död, och låt nu honom sova till nästa jubelfest! Det är honom vi ha mest att tacka för vår denationalisering och det är därför jag ber att herrarne instämma med mig i ett fyrfaldigt hurra! – Mina herrar! Leve Karl den tolfte!
[»Jag skall be att få kalla sällskapet till ordning!» skrek ordföranden!]
- Kan man tänka sig någon större fäaktighet hos en nation, som skall lära sig utifrån att bli skalder! Tänk sådana oxar som kunde gå bakom plogen i ett tusen sex hundra år och inte komma på den idén att göra visor! Men så kom det en kurre från Karl XI:s hov och förstörde hela denationaliseringsverket! Förr skrev man på tyska, men nu skulle det skrivas på svenska! Jag får därför be herrarne instämma med mig när jag ropar så här: Ner med den dumma hunden Georg Stiernhielm!
[»Vad hette han?» - »Edvard Stjernström!» Ordföranden slår klubban i bordet! Uppståndelse! »Det är nog! Ned med den förrädaren! Han driver med oss!»]
- Svenska nationen kan bara skrika och slåss, det hör jag! Och efter som jag icke får fortsätta och komma till styrelsen och kronoskattehemmanen så vill jag bara säga, att sådana här servila lymlar som jag hört på i kväll äro mogna för enväldet när som helst! Och ni får’t! Lita på det! Ni får envälde!
[En puff bakifrån kastade upp orden ur halsen på talaren som nu tog fatt i talmansbordet för att hålla sig kvar.]
- Och ett otacksamt släkte som inte vill höra sanningen…
[»Kör ut honom! Riv sönder honom!» Olle kastades ner från estraden men ännu i sista ögonblicket skrek han som en vansinnig och under mottagande av hugg och slag: »Leve Karl den tolfte! Ner med Georg Stiernhielm!»] ”
