John Johansson(s) blogg

Ordföranden i centerns ungdomsförbund Magnus Andersson tycker att det är viktigt att människor med funktionsnedsättningar får en bostad. De ska också gärna få välja en bostad. Till och med kan han sträcka sig så långt att ge människor med funktionsnedsättning förtur till en lägenhet.

Det låter väl ”snällt” och välmenande mot människor med funktionsnedsättningar.

Ett sånt samhälle vill inte jag ha. Jag vill inte vara snäll och välmenande mot människor med funktionsnedsättning. Jag tycker att människor med funktionsnedsättning ska behandlas som vi normalstörda.

Det finns saker som alla människor inte klarar av. Jag kommer aldrig klara av att ta världsrekord i 100 meter. Det är inte en mänsklig rättighet, så jag kan inte kräva av Usain Bolt att springa tre gånger så sakta bara för att jag ska ha en teoretisk chans att hänga med. Jag kommer heller aldrig att klara av att sjunga som Luciano Pavarotti, vilket heller inte är en mänsklig rättighet.

Däremot är ju rätten till en bostad en mänsklig rättighet (eller borde åtminstone vara det). Och i ett välfärdsamhälle borde lägenheterna och bostäderna vara anpassade så att de är inkluderande för alla.

Det tycker inte Centerns ungdomsförbund, som tycker att det blir för dyrt att vara inkluderande och likabehandlande (däremot vill de ju vara snälla vilket är en sak). De tycker inte att en funktionsnedsatt ska få bo i en studentlägenhet därför att toaletten blir för stor. Det blir för dyrt för den som inte är funktionsnedsatt (och som enligt konstens alla regler heller aldrig blir det) och i valet mellan att låta den funktionsnedsatta gå på toaletten eller sänka hyrorna några tior för den icke-funktionsnedsatta är valet enkelt för CUF.

För problemet med Magnus Anderssons logik är ju att människor med funktionsnedsättning bara ska få hålla sig ”på sin plats”. Och till den kategorin kan ju även ställas den gamla mormorn eller farfarn på besök. De får inte hälsa på helt enkelt, om de inte kan gå på den ”normala” toaletten.

Detta problem upplever människor med funktionsnedsättning varje dag. Det går tyvärr inte att göra någonting åt det i en handvändning. Däremot går det att göra något när man bygger nya lägenheter. Att bygga lägenheter idag 2009 som är diskriminerande och uteslutande är just diskriminering. Att ge sig rätt att diskriminera bara för att det blir billigare så är inte bra.

Låt oss leka med ett tankeexempel:

Hade färre åkt taxi hade det troligtvis blivit billigare för att locka fler kunder.
Om alla Sveriges ”invandrare” (definiera själv) förbjuds åka taxi blir det billigare för oss födda i Sverige.
Då kan de få åka taxi var fjärde gång, bara för att…

Inte någon bra idé? Jag kan inte riktigt se varför CUF:s skulle vara bättre…

Funktionsnedsatta ungdomar ska inte ha sex. Det liksom… ska de bara inte… Den mentaliteten finns nog dessvärre hos en och annan i samhället och tyvärr tycks den också finnas hos skolor, även särskolor och skolor som har många funktionsnedsatta. Tydligen är det nämligen så att funktionsnedsatta ungdomar inte får någon sexualundervisning, ja – de stängs till och med ute från den! Trots att det kanske är dem som behöver den allra mest.

För mig som politiskt engagerad i frågor som rör funktionsnedsättningar (det som människan har) och funktionshinder (det som samhället har) är detta upprörande! Ja, det borde det givetvis vara för alla – ingen människa kan rimligtvis tolerera en syn på sex att det bara är för dem som fungerar helt fullt och väl. Ingen människa har rätt till sex, men en människa har ändå rätt att få en möjlighet till sex om han eller hon har någon att ha sex med – det borde vara en självklarhet! Jag tycker dessutom att hela fältet bör utvecklas rejält – bättre hjälpmedel för människor med fysiska funktionshinder bör tas fram och det bör vara ett offentligt ansvar att så sker!

Friskolor är bra – det liksom rabblar de flesta borgare som vore det lika självklart som att solen går upp i … ehh… som att solen går upp i det väderstreck den nu går upp.

Och visst – friskolor är i många fall bra! Bra pedagogik, bra lärare och resultaten blir goda. För de barn som är fullt friska och funktionsdugliga vill säga.

De andra är nämligen inte lika välkomna! En av tio friskolor i en undersökning som Utbildningsradion har gjort säger nej till att ta emot barn med funktionsnedsättningar och 40 procent har en negativ attityd till att anpassa lokalerna fysiskt för barnens tillgänglighet.

Jag är inte motståndare till friskolor, men jag är heller inte dess främste tillskyndare. Detta gjorde mig inte mer imponerad.

Jag sitter som socialdemokratisk ledamot i Nämnden för funktionshindrade i Örebro. Det är den nämnd som ansvarar för stöd och service till de personer med fysiska och psykiska funktionshinder som bedöms vara i behov av stöd och service. Ansvaret regleras enligt Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) och Socialtjänstlagen (SoL). Det låter kanske krångligt, men kort sagt är det vi som utformar den hjälp och det stöd funktionshindrade får.

Det värsta man kan göra som politiker är att glömma bort varför verksamheten finns. Börjar en politiker tro att det stöd och den service som funktionshindrade får, eller för den delen förskoleverksamheten och äldreomsorgen, enbart är en budgetteknisk fråga eller en fråga enbart för politisk debatt, är det en katastrof.

Nu är detta som tur var inte speciellt vanligt – men visst finns det politiker som enbart vill förvalta, organisera och systematisera. Dess värre tycker jag att den politiska debatten kring just frågor om funktionshindrade blir väldigt mycket förvaltning, och inte så mycket förändring.

Självklart har det hänt mycket under 1900-talet. Medicinalstyrelsen gjorde 1905 en inventering över svenskarna och fann över 13 000 ”sinnesslöa vuxna” eller ”idioter” som de då kallades, varav 5 000 bedömdes behöva vård. Siffran växte, men så sent som på 1920-talet fanns det ännu bara lite drygt ett tusen platser på vårdhem i Sverige.

Sedan kom rasbiologin som ett mörkt kapitel i svensk 1900-talshistoria. Frågan var då inte hur samhället skulle ge stöd och service åt människor med funktionshinder, utan hur samhället skulle skydda sig mot ”de sinnesslöa och andra mindervärdiga individer”. Tron på ärftligheten gjorde att kraven på att inte ”försämra befolkningsmaterialet” skulle försämras genom att ”raser och människogrupper” med dåliga arvsanlag förökade sig. Enligt statistiken steriliserades sammanlagt 16 000 personer med utvecklingsstörning i Sverige.

Men när ”Välfärdssverige” växte fram i mitten av förra seklet ökade också välfärden för personer med funktionshinder. På 40- och 50-talet började det byggas ett stort antal vårdhem, sedan kom sär- och specialskolorna. Utvecklingen gick stadigt framåt och när den socialdemokratiska biträdande socialministern Bengt Lindqvist tillsatte utredningen som ledde fram till LSS var det kronan på verket. Lagen infördes sedan under den borgerliga regeringen Bildt.

LSS har inneburit mycket för människor med funktionshinder, men tyvärr har den blivit extremt svårhanterlig för kommuner. Nu utreds lagen för att kommunerna bättre ska kunna få grepp om verksamheten. Det är bra. Samtidigt är jag rädd att utredningen enbart kommer leda till ”tekniska förändringar” och inte så mycket kvalitetsökande åtgärder. Debatten om att förbättra för människor med funktionshinder handlar mer om volymanpassningar än riktiga kvalitetsförbättringar.

Jag hoppas att en diskussion om förbättringar för funktionshindrade kan starta inför valet 2010. Kanske kan TV-serien ”I en annan del av Köping” väcka uppmärksamhet och därmed opinionen. Det känns som det behövs.

Människor med funktionsnedsättningar blir ofta bemötta på ett sätt som kan vara kränkande och i värsta fall är diskriminerande. Utöver att samhällsmiljöerna är funktionshindrande bemöts de dessutom på ett sätt som vi utan funktionsnedsättningar knappast skulle våga erkänna existerar. När det sker i det privata livet är det dumt, ignorant och kränkande. När det sker i mötet med det offentliga (i skolan, på badplatser och bibliotek) kan det handla om diskriminering.

För att ändra på detta och för att förbättra kommunens bemötande av människor med funktionsnedsättningar har Socialdemokraterna i Örebro idag lagt en motion om att ta fram en bemötandeguide som ska gälla för all personal i kommunen. En sådan finns redan vid Karlskoga lasarett, och vi vill att kommunen ska ta fram en för all personal.

Carina Dahl kommenterar här.
Sveriges radio rapporterar här.
Nerikes Allehanda rapporterar här.

För en herrans lång tid sedan skrev jag ett inlägg om att jag inte tycker att någon person har rätt att köpa sex.

Det var på min gamla blogg, som jag inte kollat av på en väldigt lång tid. När jag nu av någon underlig orsak gjorde det ser jag att jag hade fått en kommentar ifrån Sören Olsson, författaren, som jag därför väljer att publicera här:

Hej på dig.

Må så gott
/Sören

Mitt svar till Sören nu

Hej Sören,

Tack för ditt svar på min blogg, och jag ber om ursäkt att det gått sju månader innan jag läste det . Jag antar att du börjar bli van med att politiker schabblar när det gäller att höra av sig till dig, och jag ber om ursäkt för att jag inte är bättre, men jag känner ändå att min brist på beredskap är av en annan art än kommunledningens. Nog om det.

Dina argument som du använder, menar jag, är de vanliga som brukar användas i sexköpsdebatten. Visst kan man argumentera att vi är vana att köpa folks händer, folks hjärna, folks munnar, folks fötter… och så vidare, och så vidare.

Men det finns en anledning till varför köp av sexuella tjänster faktiskt är förbjudet. Visst, en del handlar väl om en gammal moralsyn som jag inte delar, nämligen att sex enbart är något man ska ha med den man delar sitt liv med för all evig framtid. Det är en förlegad syn. Men en del är faktiskt att sexsäljare har en extremt mycket mer utsatt situation än de yrkeskategorier du räknar upp.

Jag tycker helt enkelt att argumenten bakom den svenska sexköpslagstiftningen är så uttömmande och bra att debatten inte blir så himla komplicerad. Visst finns det alltid undantag, och visst hade det säkert kunnat funnits sexsäljare som levt gott under skyddade och trygga omständigheter, men det är ändå så att för de allra flesta så lever man i en extremt utsatt situation. Jag är därför rädd att om man öppnar ”luckan” så är det dessa människor (kvinnor) man sviker.

Sen vad gäller den sexuella stimulansen för människor med exempelvis funktionshinder så tror jag på att istället arbeta för bättre hjälpmedel och sådant. Jag inser att det inte tillfredsställer behovet av närhet, men närhet är ju inget som enbart vissa människor med funktionshinder saknar. Ensamma människor finns det gott om i det svenska samhället.

Tyvärr (om jag nu kan säga så, men du förstår säkert vad jag menar), så är det ju inte dem som sexköp är ett alternativ för, alla gånger.

Återigen, jag ber om ursäkt för mitt sena svar! Jag önskar dig allt gott och att 2008 blir ett fantastiskt år! Tack för alla trevliga stunder jag fått av dina böcker

//John

Jag blev politiskt aktiv för åtta, nio år sedan och på riktigt för en si så där sex år sedan. Alltid har europafrågan, skolfrågan och internationella frågor legat mig varmt om hjärtat. Jag engagerade mig inte för någon sorts allmänpolitisk övertygelse, utan ett intresse i vissa frågor samt en stor beundran för Olof Palme. Det var mer eller mindre han allena som fick mig att välja socialdemokraterna istället för något annat parti.

En fråga som dock blivit lite grann av min hjärtefråga under de senaste åren är frågan om tillgänglighet för människor med funktionshinder, eller kort och gott; tillgänglighet för alla människor (för det är ju faktiskt vad det handlar om).

På dagens kommunfullmäktigesammanträde debatterades en interpellation (fråga) från Marie Wirde, v, om just tillgängligheten i Örebro kommun. Jag sitter inte i kommunfullmäktige, vilket kan vara frustrerande ibland när man skulle vilja gå upp och säga något, men jag får väl skriva här istället (kan för övrigt säga att jag ständigt förvånas, men gläds, över skaran som tycks läsa min blogg på en någorlunda jämn basis)

Jag hade börjat med att harkla mig: *Harkel*

Sen hade jag fortsatt:

Åhörare, kommunfullmäktigeledamöter, ordförande

Frågan om tillgänglighet handlar inte bara om att ta bort trappor och trösklar. Det handlar inte om att såga, spika och fila. Det handlar inte bara om miljoner hit eller miljoner dit. Givetvis är pengar nödvändiga. Åtgärder måste ske, och de kostar pengar. Men frågan om tillgänglighet får inte reduceras till en kostnadsfråga. Det är en fråga om alla människors lika värde.

Låt mig ta ett fullt påhittat och fiktivt exempel. Antag att Hagabadet, här på Väster i Örebro, hade satt upp en skylt vid entrén på vilken det stod:

”Färgade äga här icke tillträde!”

Vi hade protesterat! Vi hade skrikit oss hesa, demonstrerat, stämt för hets mot folkgrupp och diskriminering, vi hade bojkottat och försökt ta bort skylten. Frågan hade toppat den politiska agendan, liksom tidningarnas löpsedlar. Med rätta givetvis. En sådan diskriminering hör inte hemma i vårt samhälle, eller i något annat samhälle för övrigt.

Ponera nu istället att samma Hagabad hade satt upp två stycken trappsteg och smalnat en gång. På så sätt hade inte rullstolsburna haft möjlighet till tillträde.

Hade någon protesterat? Möjligen om det hade kommit till vår kännedom, men det hade det säkert inte. Och även om det hade det, hade vi skrikit oss hesa, demonstrerat? Hade vi stämt någon för diskriminering? Hade vi bojkottat? Hade det stått på någon löpsedel?

Knappast va?

Och låt mig då säga det, så att ingen tvivlar, exemplet om Hagabadet och trappstegen och smalningen av gången är sant.

Varför tillåter vi samhället diskriminera människor med funktionshinder? I fallet Hagabadet, som alltså skett i verkligheten, nu i år för övrigt, byggs full tillgänglighet bort till förmån för otillgänglighet!

Hur kan det vara tillåtet? Hur kan det vara möjligt? Och varför hörs inte våra röster? Vad är skillnaden på att utestänga människor med utländsk bakgrund med en skylt och människor med funktionshinder med ett trappsteg? Är den ena mer tillåten? Bättre än den andra?

Jag förstår det inte… Problemet här är ju att vi alla är lika goda kålsupare. Visst, Jonas Karlsson tog upp det faktum att vi socialdemokrater satsar flera miljoner kronor mer än ni i kommunledningen på tillgänglighetsökande åtgärder, men om sanningen ska fram är ju dessa miljoner inte nog. Och även om vi tiodubblar satsningen så saknas ju just den insikten jag nyss försökte delge er, nämligen att det faktiskt handlar om diskriminering att stänga ute människor på grund av funktionshinder.

Så hade jag nog sagt…

Nerikes Allehanda har under hösten visat på brister i hur den personliga assistansen i Sverige sköts och hur tillsynen efterlevs. Även om allt inte är svart eller vitt finns det på flera ställen uppenbara problem som aldrig hade accepterats inom exempelvis skolan eller äldreomsorgen. Just nu pågår ett arbete med att ändra lagen så att skattemedlen verkligen används till kostnader för den personliga assistansen, och inte till något annat.

Utredningsuppdraget har vidgats till att bli en översyn över hela LSS, alltså den lag som bland annat reglerar personlig assistans. Jag hoppas att det innebär att frågan om tillsynen över den personliga assistans åter kommer att komma upp på dagordningen.

Socialstyrelsen har tidigare haft uppe frågan om behovet av ett tillsynsansvar över den personliga assistansen. Då fann man att ett det hade inneburit ”en risk för att en utökad tillsyn skulle komma i konflikt med LSS:s intentioner om inflytande och självbestämmande för den enskilde assistansberättigade.”

Det är nämligen så att en människa som enligt lagen har rätt till personlig assistans har full frihet att anställa vem hon eller han vill att utföra denna assistans – utan att assistanssamordnaren överhuvudtaget granskats eller godkänts av någon myndighet.

Den senaste tidens rapportering av missförhållanden inom den privata assistansen visar med all önskvärd tydlighet att det behövs tillsyn mot personlig assistans – både kommunalt och privat utförd.

Alla privata assistansbolag är inte skumraskföretag. All privat utförd assistans är inte dålig. Jag vill inte på något sätt påstå detta, och vill heller inte peka finger mot någon särskild privat assistansutövare. Och det finns säkerligen även goda och dåliga exempel från kommunalt utförd personlig assistans.

Med brukarnas bästa i förgrunden vill jag att all utförd personlig assistans, kommunal eller privat, ska vara bra! Det får inte finnas missförhållanden, vare sig inom den kommunalt utförda eller den privat utförda personliga assistansen. För att motverka detta måste länsstyrelsernas möjligheter till tillsyn bli bättre, och tillsynsskyldigheten måste omfatta all personlig assistans, oavsett vem som utför den.

Brukarnas valfrihet och inflytande över personlig assistans är en självklar rättighet. Jag är en varm anhängare av att brukarna i så stor utsträckning som möjligt ska få välja vem som ska utföra den personliga assistansen. Men jag vill också att personliga assistenter, även de som arbetar för privata bolag ska ha goda arbetsvillkor. Likaså måste det säkerställas att skattemedlen verkligen används till att utföra assistansen och inte till andra saker. Det skulle också kunna innebära bättre villkor för personalen. Jag vill dessutom se en tillsyn över all personlig assistans, att ge länsstyrelsen uppdraget att helt enkelt ser till att kommunerna och assistansbolagen sköter sig!

Läser nu hur NA beskriver ett fall med en assistansberättigad person som avled i somras på Öland. Mannen, från Örebro, var berättigad till personlig assistans enligt LSS, och hade valt att välja Assistansia AB som sin utövare.

Enligt Assistansia uppkom i somras någon form av händelse som gjorde ett det slet sig mellan den personliga assistenten och mannen. Mannen, som alltså hade en lagstadgad rätt till personlig assistent, blev då utan assistans då Assistansia inte valde att skicka ner någon ny assistent. Kort därefter hittades mannen död.

Jag vet inte varför mannen dog, det framgår inte av artikeln. Jag vet inte vems fel det är. Jag dömer ingen.

Däremot kritiserar socialnämnden i Borgholm nu Assistansia för beslutet. Den kritiken måste tas på allvar. Inte så att Assistansia bara därför att kritik riktas mot dem bevisligen har gjort fel. Men kritiken riktas mot dem att de inte skickade ner någon ny assistent, och det tycks vara obegripligt varför så inte skedde.

Jag tycker också det är obegripligt varför inte Assistansia anmäler sig själva till Socialstyrelsen, vilket är brukligt när något sådant här sker.

På onsdag har jag sammanträde med Nämnden för funktionshindrade. Då kommer jag ställa frågor till förvaltningen om detta, framförallt det principiella i att ett privat assistansbolag kan försätta en person i denna situation, när de faktiskt har lagstadgad rätt till assistans.

Nerikes Allehanda har de senaste tre dagarna granskat assistansbranchen (här kan du läsa på webben). På onsdag och torsdag fortsätter granskningen. Men redan nu målas en uppenbart negativ bild upp av LSS-lagstiftningen, den personliga assistansen, och än mer tydligt: de privata assistansbolagen.

Ett privat assistansbolag i Örebro har på fem år kunnat plocka ut 200 miljoner kronor till två ägare (alltså 100 miljoner kronor var). Inkomsterna baseras på följande logik:

Person X är i behov av personlig assistans och får efter beslut av kommunens LSS-handledare (eller rättare sagt: försäkringskassan i och med att det grundläggande behovet överstiger 20 timmar per vecka) sådan. Beslutet beskriver även hur många timmar i veckan X har behov av personlig assistans. Låt oss ta exemplet som NA har i söndagens tidning att X får assistans 104 timmar per vecka (cirka 15 timmar per dag). Bidraget är 228 kronor per timme. Det ger ett årligt bidrag på 1,1 miljon kronor, till X. Lyckas man då hålla nere kostnaderna, vilket är rätt lätt att göra, framförallt om X:s vårdbehov vad gäller bostadsanpassning och liknande är låg, blir överskottet (= 1,1 miljoner – faktiska kostnader) oerhört stort. Detta överskott blir alltså en ren vinst för assistansbolaget. Skattepengar, tänkt gå till personlig assistans, rakt ner i fickan på företagare.

I NA framgår också hur en del bolag (inte alla) gör allt vad de kan för att tjäna pengar. Vissa tillvägagångssätt är lagliga, men tveksamma av moraliska och etiska skäl (undvika kollektivavtal, i praktiken muta brukare att välja dem genom att ge brukarna icke-redovisningsskyldiga pengar rakt ner i fickan) medan andra verkligen tangerar vad som är tillåtet skattetekniskt. Vissa smiter från skatten. Skattesmitning = stöld.

Jag blir beklämd.

Hela LSS-lagen, som kom till av den borgerliga regeringen, bygger på flera feltänk, och även här läser jag ur NA:s söndagstidning. Reformen om personlig assistans skulle enligt beräkningar kosta staten 1 miljard kronor 1994. I år kostar den statskassan nästan 18 miljarder, och kurvan kommer inte att minska.

Samtidigt är givetvis lagens intentioner bra – principen att de människor som är i behov av assistans även ska få det är självklart god. Jag delar den fullt ut! Och precis som Gun Carlestam-Lewin (v) säger i tidningen så är privata assistansbolag bra för brukarna – de kan erbjuda saker kommunerna aldrig kommer kunna erbjuda. En av de intervjuade i dagens tidning beskriver kommunen som assistansutövare som oflexibel. Det är tyvärr en rätt så sanningsenlig bild.

Men kommunen är inte sämre än någon annan, jag vägrar acceptera den bilden! Jag vägrar acceptera att ett krasst vinstkrav är en förutsättning för att kunna bedriva en kvalitativ verksamhet! Problemet är bara att kommunen är skyldig att ordna personlig assistans åt alla brukare, och i och med att de privata bolagen inte vill ha brukarna med mest kostnadskrävande behov (de genererar ju ingen vinst) får kommunen i stort sett ta hand om ”bara” de brukare som har stora och kostnadskrävande behov. Det gör givetvis att utlandsresor och liknande blir en betydligt mer ickeprioriterad del av den kommunala assistansverksamheten än av den privat utförda.

Två av de privata assistansbolagen har inte kollektivavtal. Och precis som Vivan Svensson på Kommunal här i Örebro säger: hur ska Kommunal kunna kräva kollektivavtal med hjälp av stridsåtgärder som hindrar funktionshindrade från att få sin assistans – hur stort skulle stödet då vara för facket? Konsekvenserna för personalen blir dock: lägre löner, inget anställningsskydd, ingen lön om brukaren är utomlands utan att assistenten är med… Flera av dem kräver inte kvitton för omkostnader, vilket gör att skattepengar som är avsedda att gå till personlig assistans i praktiken kan gå till föräldrar som själva tar hand om sina barn för privata nöjeskostnader (såna exempel beskrivs i tidningen). Är det rätt? Är det bra?

Dessa är inga nyheter, precis som Lars Bjurström påpekar i sin blogg. Liksom han undrar jag varför ingen reagerat (jag kan ju slå från mig personligen med att jag är relativt ny i politiken, och framförallt väldigt ny i Nämnden för funktionshindrade). Å andra sidan, till försvar för mina kommunalpolitiker, så är det här i stort en statlig fråga. Det kommunen kan göra är i stort sett bara att försöka skapa en ”attraktiv” personlig assistans, och det är jag övertygad om att vi kan göra (Peter Sjerling (fp), som är ordförande i Nämnden för funktionshindrade, brukar ju läsa denna blogg, och självklart har han och jag och de andra i nämnden viktiga arbetsår framför oss). Men varför har då regeringen och riksdagen inte ändrat LSS?

För det första pågår en statlig översyn av LSS just nu. Den bör kunna titta på, och lösa, de främsta avarterna.
För det andra delar jag även här Lars Bjurströms och även Björn Sundins åsikt. Det är klart att det är svårt/omöjligt politiskt att ändra en lag som är så positiv för brukarna! Men: Ändra är inte samma sak som ta bort. Och ingen vill ta bort rätten till personlig assistans. Jag hoppas dock att det politiska modet kan finnas för att inse att det privata inte alltid är det bästa, och att lagen måste kunna reglera möjligheterna för privata bolag att ta ut vinst. Jag är inte lika kritisk som Lars vad gäller privata alternativ – tvärtom tror jag att de kan vara bra, men det får inte bli en vild marknad med ett totalt och kallt kaos.

Jag är rådvill till vad som kan och bör göras. Men något måste göras. Kommunens och statens kostnader och underskott för personlig assistans skenar, samtidigt som vinsterna i bolagen blir allt större. Det kan inte vara ett pris som vi måste tvingas betala bara för den borgerliga ivern för valfrihet! Någonstans måste gränsen sättas.