John Johansson(s) blogg

(Krönika i Karlskoga-Kuriren)

Sverige spelar inte i fotbolls-VM 2010. Givetvis beror det på att de sportsliga resultaten blev för dåliga. Säkert gläds en del svenskar åt det. Nu blir sommaren 2010 en sommar där inte alla alltid pratar fotboll. Semesterplanerna styrs inte av ett svenskt spelschema och grillkvällarna kan handla om någonting annat än Zlatans målskytte och Lars Lagerbäcks taktikval.

Varför Sverige inte gick till VM kommer analyseras grundligt av landets idrottsjournalister. Likaså hur Sverige ska resa sig som fotbollsnation och komma igen till EM 2012. Men jag menar att det finns anledning att analysera Sveriges fiasko även för oss som inte tillhör den bespottade sportjournalistkåren.

När Sverige spelar fotbolls-VM är det en händelse som angår hela folket. Ett VM fångar intresset i alla medier och inte bara sportsidornas. Och lika lite som en person som avskyr schlagerspektaklet kan undvika matsalen när det sätter igång kan någon undvika Fotbolls-VM.

Ett fotbolls-VM är en nationell angelägenhet som för med sig massor av positiva effekter Sverige och inte främst i vårt lands ekonomi. För restaurang- och krognäringarna är en VM-sommar inte bara rolig och stämningshöjande, den leder också till en kundtillströmning utan dess like. Likaså för svenska sportaffärer som vid varje internationellt mästerskap säljer souvenirer till svenska, hungrande fans. För resenäringen hade ett svenskt deltagande i VM inneburit tusentals svenska resenärer ner till Sydafrika.

Även Svenska Fotbollförbundet besömer att svensk fotboll går miste om många tiotals miljoner kronor på grund av att vi inte går till VM.

Det är alltså lätt att ta den uteblivna kvalframgången på allvar, även för dem som inte bryr sig ett dyft om fotboll. Ett svenskt VM-deltagande hade synts i den ekonomiska tillväxten.

Ett svenskt VM-deltagande hade också höjt stämningen i landet. I en tid då vi har en regering som för en politik som för ut människor i hopplöshet och förtvivlan kan det vara magstarkt att tro att en fotbollsmatch ändrar någonting. Det gör den givetvis inte. Men den kan åtminstone höja lite på mungiporna hos väldigt många människor i en tid då mungiporna behöver höjas. Fotboll är ett intresse som både är klassövergripande och könsneutralt. Även den glädjespridaren går vi nu miste om, även om några av oss fotbollsintresserade självklart kommer att följa matcherna ändå.

När Jakob Paulsen sköt 1-0 till Danmark i den 79:e matchminuten på Parken i Köpenhamn sänkte han inte bara ett svenskt lag, han sänkte en nation. Norge, världens bästa land att leva i enligt en nypublicerad undersökning, vann schlagern. Danskarna slår Sverige både hemma och borta och vinner över oss i gruppen. Hade det inte varit för Islands ekonomiska totalkrash hade Sverige fått skämmas som det av de fyra nordiska länderna som har ett språk. Inte speciellt glädjande ens det, för en bitter fotbollsälskare.

Sällan har jag känt en större spänning för att fotbollssäsongerna ska dra igång runt om i Europa. Det ska bli riktigt roligt att följa alla ligor i år – min favoritliga blir även i år Premier League där jag hoppas att mitt Arsenal kan få ett par värvningar till för att stå helt redo att kämpa om ligaguldet med, tippar jag, främst Manchester City, Liverpool och Manchester United. Även divisionen under, The Championship, lär bli vrålhet av de matcher jag redan nu sett. Igår ögnade jag lite grann på Middlesbrough-Sheffield United och idag fastnade jag framför West Bromwich-Newcastle. Utöver det finns Derby, Coventry och Reading bland andra.

La Liga kommer också, med Zlatan Ibrahimovic, Messi, Henry och Daniel Alves i Barcelona och Ronaldo, Benzema, Kaka, Alonso och alla de andra i Real Madrid, givetvis att stå i centrum.

Jag brukar gilla holländska och tyska ligorna så lite matcher därifrån blir det också givetvis.

Serie A känns i år ovanligt ointressant. Jag kan inte påstå att jag inte kommer titta på Milanoderbyt men i övrigt blir det knappast speciellt mycket matcher därifrån.

Kort sagt – tack gode gud för inspelningsbar dekoder.

I övrigt angående fotbollssäsongen noterar jag att ett nytt tragiskt dödsfall har drabbat fotbollen. Lagkaptenen i Barcelonalaget Espanyol, Daniel Jarque, avled idag i en hjärtattack, bara 26 år. Givetvis är det alltid tragiskt när unga människor dör av till synes helt obegripliga orsaker, men en extra tragedi i det hela är att Jarque utsågs till lagkapten bara för någon vecka sedan.

Att spekulera kring orsakerna till hjärtinfarkten känns barnsligt, men det torde finnas någon form av orsak till att det trots allt sker så pass många liknande dödsfall inom toppfotbollen.

Egentligen var det väl bara en tidsfråga, och nu skedde det. Ett svenskt damfotbollslag klädde av sig, mangrant (eller kvinngrant) för att locka publik.

Att kvinnor tvingar klä av sig för att locka publik är tråkigt, men tyvärr en enkel utväg för sponsorkåta idrottschefer. Jag tror inte att det är en lösning för den massiva kris som svensk damfotboll befinner sig i. Fortfarande är intresset för damfotboll totalt obefintligt. Det som krävs är regelförändringar, att göra fotbollen som idrott mer attraktiv. Då måste någon faktiskt erkänna det alla vet men ingen står för – damfotbollen är skitkass och tråkig såsom den ser ut idag. Det erkännandet gör ingen, utan istället kommer diskrimineringen och strukturerna upp som förklaringsmodell varje gång någon påpekar att herrfotbollsallsvenskan följs av hundratusentals på plats varje vecka medan damfotbollen följs av kanske 5000-6000 varje vecka.

Det är tråkigt för oss som gillar idrott, och det är tråkigt för dem som håller på med damfotboll.

Eva-Lena Jansson går i dagens tidning återigen bland annat till angrepp mot media som inte ger damfotbollen den uppmärksamhet den förtjänar. Jag skriver bland annat, därför att artikeln, som är väldigt bra, innehåller en rad andra saker där jag håller med Eva-Lena till punkt och pricka, min ”kritik” gäller just Eva-Lenas och andras inställning att damfotbollen inte får tillräckligt stort utrymme i medier.

Jag tycker helt enkelt att Eva-Lena har fel. Men jag ska samtidigt passa på att ge henne lite rätt. Jag tycker nämligen att man måste skilja på medier typ Nerikes Allehanda och public service-medier som Sveriges Television.

Nerikes Allehanda är inte ett public service-företag. De säljer en journalistisk produkt på marknadsmässig grund och har dels ett intresse av att skildra en verklighet på ett något så när objektivt vis samtidigt som de vill tjäna pengar på prenumerationer och annonsintäkter. Med andra ord, sälja en produkt som innehåller intressanta artiklar.

Av allt att döma är damfotboll inte intressant. Jag har tidigare redogjort vad jag tror detta beror på, till någras förtret men med det stora flertalets medhåll. Jag tror matcherna borde kortas, bollen och planen göras mindre eller någon annan drastisk regelförändring för att snabba upp det hela. Damfotboll idag är slarvig, tråkig och ointressant.

Kanske kan någon tycka att jag är hård i mitt omdöme och säga att jag har fel. Det tar jag, men jag står för vad jag tycker. Och jag har svårt att tro att jag är så ensam om det. Damallsvenskan, som stolt slår sig för bröstet och kallar sig för ”Världens bästa damliga” har ett sjukt lågt publiksnitt. KIF Örebro hade säsongen 2008 ett publiksnitt på lite drygt 1100 åskådare per match. Det är en statistik som typ matchar den tredje högsta herrdivisionen i fotboll. Umeå Södra hade samma säsong ett snitt på under 190 åskådare per match. Det är en statistik som typ matchar den sjunde högsta herrdivisionen i fotboll. Umeå IK hade det högsta snittet på drygt 2000 åskådare, vilket är ungefär vad ÖSK har på betydelselösa träningsmatcher mitt i vintern.

Och när jag förra våren var på Sverige-Italien, en landskamp i fotboll i Örebro (!) var läktarna visserligen fyllda, men av barn och sponsorer som fått gratisbiljetter. Det hade varit intressant att se hur många som annars dykt upp.

Någon kan skylla detta på media, men det blir bara sorgligt. För det handlar inte om damidrott generellt. När Charlotte Kalla åker skidor, Carolina Klüft hoppar längd, Susanna Kallur springer, Annika Sörenstam spelar golf, Helena Jonsson stakar sig fram i skidskyttespåret flockar sig svenska folket i långt större skaror än när deras manliga ekvivalenter i samma idrott syns i TV.

Damfotbollen har en chans, och det är att ändra sig! Jag pratar INTE om att de ska spela i ”sexigare kläder” och jag tar avstånd från allt sådant. Jag tror heller inte på att tvinga svenska folket att bli intresserade av damfotboll. Jag tror helt enkelt att det räcker med regeländringar, visserligen av det större slaget, men där tror jag att damfotbollens framtid ligger. Om de nu vill ha en sådan…

ÖSK slutade sjua – en helt sjuk bedrift! Jag är sjukt glad. Sju tusan vad glad jag är!

Vi kom före Hammarby, Djurgården och Halmstad. Vi slutade två poäng efter Malmö och tre poäng efter AIK på femte plats.

Det helt wonderful! Grattis ÖSK!

Klockan 16.00 på lördagar är en höjdpunkt i veckan nu under höstsäsongen. Då sänder alltid Canal+ en het fotbollsmatch från Premier League. Utom idag – då är det nämligen VM-kval. Då sänder Canal+ den glödheta matchen Wales-Asserbaddjan/ Azerbadchan/ Azerbadjan/ Azerbajdzjan/ Azerbaijan/ Azərbaycan (eller som Canal+ själva skriver: Azerbaidzhan) eller kort och gott: ”Den där jäkla sovjetstaten som ingen kan stava till)

Mitt tips: 0-0.

Så kom då den dag då jag ånyo besökte en damfotbollsmatch.

Jag är en person som gärna erkänner när jag har fel. Jag kan därför nu erkänna att jag en gång haft fel – jag tror det var 1988 och jag gick i andra klass. Jag räknade fel på ett mattetal, men såg på Jens papper vad som var rätt svar och ändrade därför rätt.

Jag hade inte fel när det gällde min dom om svensk damfotboll. Dock känner jag ändå att jag med lite mer kött på benen kan modifiera min dom något.

Jag vill kraftigt vidhålla det faktum att reglerna och förutsättningarna måste ändras. Spelet är helt enkelt inte tillräckligt roligt idag. Det skedde alldeles för ofta att två tjejer springer på samma boll. Det skedde alldeles för ofta att passar slogs fel. Och innan någon arg påminner mig om att detta även sker i herrfotboll vill jag påminna om att detta faktiskt var seriefinalen i en EM-kvalgrupp mellan två av Europas bästa lag, och inte en allsvensk match med ett bottenlag inblandat.

Visst skedde många bra, rent utav lysande saker. Målskytten Jessica Landströms nedtagning var fenomenal, Hedvig Lindahls räddning på slutet höll hög klass och Josefin Öqvist var riktigt vass. Stina Segerström gjorde också ett par bra brytningar. För att inte tala om Italiens nummer 8 (tyvärr misskötte Svenska Fotbollförbundet sig så kapitalt att matchprogrammet för 20 kronor inte innehöll spelarnumrena, vilket gjorde det stört omöjligt för oss att veta vad hon heter. Här kan jag i sammanhanget erkänna att jag inte kände igen alla svenska spelare heller, vilket inte är så lätt när alla i praktiken såg likadana ut från där vi satt! Ej heller de var ”numrerade” i matchprogrammet. Dåligt Svenska Fotbollförbundet!).

Jag tror på något/båda av följande:

1. Mindre plan, mindre boll och 7 kvinnor på plan. Damfotbollen är ”kvick”, rolig och teknisk. Men planen är för stor och det springs för mycket två och två. Tryck på kvickheten och gör spelet snabbare!

2. Kortare matcher. Kanske 3 perioder a 20 minuter skulle kunna funka. Om nu planerna görs mindre.

Jag inser att kvinnliga damfotbollsspelare inte har samma villkor som herrar. Träningstiderna är sämre och tillgången på hallar sämre. Så är det generellt för kvinnliga idrottsutövare. Som politiskt aktiv skäms jag över det. Men samtidigt kan det inte vara hela förklaringen till varför publiken och allmänheten är så ointresserad av damfotboll.

För inse faktum – trots att det var drygt 7000 i publiken på Behrn Arena så bestod publiken till allra största delen av sponsorbiljetter och barn- och juniorlag. Det var mer publik på ÖSK-Trelleborg. Och när KIF Örebro i helgen möter Linköping kommer publiksiffrorna förmodligen vara låga tusentalet igen.

Media har givetvis också en roll i det hela – osynliggörandet av damfotbollen är dålig. Jag var tvungen att googla för att få fram lite information om matchen när jag ville läsa lite om skadeläget och liknande innan matchen.

Men att generellt påstå att intresset är mindre för damidrott än herridrott menar jag är felaktigt. Om en lista skulle göras över Sveriges mest folkkära friidrottare skulle nog Stefan Holm och Christian Ohlsson komma först på fjärde och femte plats efter Carolina Klüft, Susanna Kallur och Kajsa Bergkvist. Sveriges bästa golfare heter Annika Sörenstam, och på simfronten är de kvinnliga utövarna om inte större så garanterat lika stora som herrarna. Här i länet är vi givetvis stolta över Sveriges bästa simhopperska Anna Lindberg. Och med tanke på det stora intresset för damtennis hade garanterat en kvinnlig tennisspelare i världsklass följts med samma intresse som när Sverige hade manliga tennisspelare i världstoppen.

Här är intresset för ”damidrotten” lika stort, eller rent utav större, än för ”herridrotten”. Men hade Kajsa Bergkvist, när hon var aktiv, haft som 2.15 som ingångshöjd, hade det blivit patetiskt att titta på det, i och med att ingen kvinna någonsin hoppat så högt. Likaså hade det varit skittråkigt att titta på Susanna Kallur om häckarna varit lika höga som för männen – hade hon kommit över dem hade det gått så långsamt att charmen med sporten gått förlorad.

I och med att herrar och kvinnor på elitnivå har olika förutsättningar rent fysiskt ger det utslag i regler och förutsättningar i de olika sporterna. Utom i världens största sport – fotbollen! Här ska det vara helt lika, vilket har inneburit en intressemässig kräftgång och medial härdsmälta.

Jag stornjöt på Behrn Arena igår. Det var en vacker dag och bra inramning. Och jag håller med Anders Uddling NA, fy bövelen vad Rebecca Ruborg sjöng nationalsångerna vackert. Dessutom blev ju matchen i sig oerhört spännande med ett sent (och vackert) mål.

Men nej, jag blev inte fast i damfotbollen såsom den ser ut idag. För att jag ska köpa säsongskort och följa KIF Örebro med samma frenesi som jag följer ÖSK måste damfotbollen bli mer intressant. Jag känner inte för att lägga ner pengar och tid på något som inte är roligt att se. Jag inser att är fördomsfull, dömande och jag har kanske också fel. Jag tänker gå och se KIF Örebro spela, åtminstone ett par gånger under säsongen, för att se om jag har fel för andra gången i mitt liv!

För övrigt satt vi framför Lotta Schelin på matchen, och bara tio meter till höger om oss satt Lars-Åke Lagrell. Bra platser på ”pampläktaren” således.

Så hände det igen. Det som ”aldrig mer får hända” händer igen. En galning attackerade en fotbollsspelare på en match. Och tro på fan, det var i Stockholm (eller ja, Solna) som det hände.

Det är inte första gången, och garantererat inte sista, som stockholmsfansen gör bort sig. För trots att det ”aldrig mer” får hända igen, händer det igen. Och igen. Och igen.

Skandalerna från Söderstadion förra året är många. Gårdagens skandal på Råsunda är enbart ytterligare en i raden. Och alltid är det AIK:s, Hammarbys eller Djurgårdens fans som schabblar bort sig.

Lösningen på problemet med illvilliga stockholmsfans är följande:

- Låt AIK, Djurgården och Hammarby spela sina hemmamatcher utan fans.
- Låt AIK, Djurgården och Hammarby degraderas till division 7.

Men så kommer givetvis inte att ske, ty Svenska Fotbollförbundet är givetvis fegisar.

För övrigt anser jag att Kristoffer Björklund i Hammarbys mål är klasser bättre än Rami Shaaban. Ska bli spännande att se om Hammarbytränaren Tony Gustavsson vågar peta Shaaban, som hittills etablerat sig som Allsvenskans fumligaste målvakt.

Jag vet inte, det är lite synd om killen.

Björn är lite lyrisk efter Hammarbys målvaktsförvärv Rami Shaaban. Efter Brasilien – Sverige igår är jag som örebroare och småhatiskt inställd till idrottslag från Stockholm lika lyrisk. Grattis Bajen! Grattis Björn!