John Johansson(s) blogg

Det är dan före dan före dopparedan. Julen, kommersialismens högtid, står för dörren. Julklappar, julmat, julpynt – allt tar tid, allt är stressit och allt kostar pengar. Något som färre har, men som de som har, har mer av än någonsin tidigare. På de andras bekostnad. För nu ökar klyftorna i Sverige. Rejält.

Sedan regeringen Reinfeldt tog makten har försörjningningsstödskostnaderna ökat i Sverige med smått ofattbara 30 procent. Detta gigantiska utanförskap har skapats av den borgerliga regeringen, på grund av den politik som regeringen medvetet fört. Samtidigt har inkomsterna för höginkomsttagarna i samhället fått inkomstökningar på tiotals procentenheter.

Det handlar om ett Sverige som bryts isär. Ett Sverige vars sammanhållning inte längre finns. Det handlar om ett borgerligt Sverige, ett land med högerpolitik precis som många andra länder i världen. Det som tidigare gjorde Sverige unikt finns inte längre.

Fredrik Reinfeldt misslyckades med att komma hem från Köpenhamn med ett kraftfullt klimatavtal. Men han lyckades i alla fall agera lite klimatsmart där i den danska huvudstaden. Genom att, i brist på egna tankar, kopiera miljöministern Andreas Carlgrens tal.

Att regeringen är illa ute är helt klart.

Det borde jag som oppositionsföreträdare känna en glädje över. Men det har jag svårt att göra. Jag har svårt att känna någonting annat än ilska när jag läser över vad regeringen aktivt just nu genomför. Hur människor dör, kämpandes in i det sista mot regeringen.

Och efter att i söndags ha sett Christina Husmark Persson sitta i en tv-studio i Malmö och säga att detta hade ingen av remissinstanserna minsann varnat för – då kände jag att min ilska övergick till bottenlös vrede.

För det är svårt att känna något annat när man tänker på, att det här, just precis det här, det vill de. Det här är inget misstag. Det är inget slarvigt olycksfall i arbetet. Just precis det här ville de skulle ske, och nu sker det. Massor av remissinstanser varnade för detta redan i januari 2008. Till och med Socialdemokraterna i Örebro varnade för detta i januari 2008, alltså för två år sedan, men regeringen lyssnade inte. Inte därför att de inte förstod att det var viktigt. Inte därför att de inte trodde på oss. Tvärtom – de trodde på oss. Men de gillade det.

Hur detta kan komma sig, att människor aktivt genomdriver denna politik, gå inte att förklara med något annat än cynism. Cynism och givetvis också – det är detta som Moderata kärnväljare vill ha. De vill ha ökade klyftor. De vill hellre ha sin tredje lyxbåt, än jämlikhet och rättvisa. Det har de velat i hundra år, när Moderaterna röstat mot allt som vi socialdemokrater genomfört (ibland med god hjälp av dåtidens liberaler i Folkpartiet och Centerpartiet), från rösträtt till lagstadgad semester, från arbetstidslagar till rätt till sjukpenning, från föräldrapenning till fri sjukvård, har Moderaterna försökt på olika sätt sätta käppar i hjulet.

Att de nu, när de styr, genomför den politik de faktiskt gillar, är ju inte speciellt konstigt.

Låt oss bara hoppas att vi lärt oss läxan 2010. Och 2014. Och 2018. Och…

Så här reagerar han när han får en jobbig fråga.

Särskilt mycket gillar jag den store mannen som kommer in och bryter intervjun på värsta Vita Huset-manér.

Här kan man för övrigt läsa mer om Ulf Kristersson (M), borgarråd i Stockholm. Den 19 september 2010 kan man för övrigt göra honom arbetslös.

Igår på Agenda i Sveriges Television ”erkände” Maud Olofsson att hon under en längre tid än vad hon först hade gett sken av vetat om att det statliga bolaget Agenda varit pantsatt. Tidigare har hon sagt att hon bara känt till det i veckor, fast det stått i både årsredovisningar och i artiklar i bland annat Svenska Dagbladet långt innan det.

Frågan är ju om Maud Olofsson ljuger nu också. Om det helt enkelt är så att hon, när hon blir pressad, far med osanning för att slippa ta ansvar. Kanske är det så att Maud Olofsson är en sådan politiker som kan skrika lite i opposition, men som inte kan sköta verkstaden när hon blir satt att styra den. För om hon inte har ljugit om kunskaperna om Vattenfall har hon ju helt enkelt inte begripit vad hon har sagt. Och för en näringsminister i Sverige, under en tid av jobbkris och oro – vad vore värst?

För övrigt undrar jag om Centerpartiet verkligen klarar 4-procentsspärren i nästa års val, eller om de följer Krisdemokraterna ut ur riksdagen. Det har inte gått många dagar sedan Fredrick Federley, tung centerpartist, öppet gick ut och totalsågade centern. Bland annat skrev han:

Centerpartiet kom efter valet att tappa i styrfart, riktningen blev oklar och regeringsmakten det primära.

Jag håller med om det första, men tror Federley får fel i det övriga. Riktningen nedåt är väldigt klar. Regeringsmakten blir snart ett minne för Centerpartiet.

Att Moderaterna i Vellinge inte gillar invandrare är uppenbart, men en väldigt intressant aspekt på det hela lyfts fram i dagens Expressen. Jennie Silis, Malmö, slänger vellingebornas argument rakt tillbaka på dem och låter de smaka på sin egna medicin.

11 000 vellingebor, en tredjedel av hela befolkningen, åker varje dag ut ur Vellinge för att jobba i andra angränsande kommuner, främst till Malmö. Denna arbetskraftsutvandring torde bero på att Vellinge inte har jobb åt hela befolkningen. Samtidigt vet vi att Malmö har en arbetslöshet och att det finns malmöbor som går arbetslösa. Vellingebor tar således jobben från malmöborna.

Det går inte heller att helt utesluta att ingen av de 11 000 vellingeborna, eller för den delen någon annan vellingebo, någon gång begår ett brott i någon annan stad. Vellingebor åker således bort för att begå brott.

Att argumentera så är givetvis inte klokt, men precis så som vellingebor uppenbarligen resonerar om de ensamkommande flyktinbarnen.

I Örebro har vi ett hem för ensamkommande flyktingbarn som ligger borta i gamla I3-området. Jag känner ett par som bor riktigt, riktigt nära boendet (tio meter kanske). Där bor ett antal pojkar i unga år själva (men givetvis med personal). För något år sedan pratade jag om hur de upplevde boendet och om de visste något vad grannarna tyckte. Då sade de att det enda krånglet varit att pojkarna en gång klagade på att grannarna var högljudda när de festade – de kunde helt enkelt inte sova om nätterna.

Det går att hitta argument mot allt här i världen – men att argumentera mot det som är främmande är bara barnsligt.

Krönika i Karlskoga-Kuriren vecka 46

Främlingsfientliga partier har länge varit på frammarsch runt om i Europa. Vi behöver inte titta längre än i vårt grannland Danmark så ser vi främlingsfientliga krafter som fått ett reellt inflytande över politiken. Att regeringar är beredda att fortsätta styra genom att göra sig beroende av främlingsfientliga partier ser vi år efter år. Det är ingen nyhet, och det är framförallt ett politiskt block som gör det gång efter gång.

Konservativa partier i Europa (systerpartier till svenska Moderaterna) har i flera länder visat att de inte har någonting emot att samarbeta med främlingsfientliga partier. Samarbetet har också fått konsekvenser i den förda politiken. Hårdare invandringslagar, språktester, slöjförbud och lagar som inskränker minoriteter (främst muslimers) rättigheter fullkomligt staplas på varandra.

Hittills har vi varit relativt förskonade från detta i Sverige. Jag skriver relativt, för det är värt att påminna om Ny Demokrati som mellan 1991 och 1994 drev en politik med främlingsfientliga inslag i Sveriges riksdag och som passivt stödde den borgerliga minoritetsregeringen Bildt.

När allt fler högerpartier i Europa inlett mer eller mindre organiserade samarbeten med främlingsfientliga partier har folk frågat sig om det kan ske i Sverige. Mona Sahlin och de rödgröna partiledarna har varit extremt tydliga: Inte någon stans, inte någon gång och inte i någon fråga tänker de rödgröna stötta sig på Sverigedemokraterna.

Det dröjde ett tag innan Moderaterna och Fredrik Reinfeldt med samma extrema tydlighet sade samma sak. Vissa hävdar att de ännu inte riktigt helt slagit fast att man inte ens passivt kan tänka sig stödjas av Sverigedemokraterna, och när en moderat riksdagsledamot från Malmö sade att han tyckte att Moderaterna skulle göra det om det krävdes tog det hus i helvete. Men även om den moderata ledningen skulle vara ärlig i sin uttryckta ambition att inte acceptera ett samarbete med Sverigedemokraterna för att behålla regeringsmakten finns det andra funderingar.

I Vellinge kommun, Sveriges sydligaste kommun fick Moderaterna 56 procent i kommunvalet 2006. Vellinge är inte den enda kommunen i Sverige som säger nej till att ta emot ensamkommande flyktingbarn, men förhoppningsvis är Vellinge den enda kommunen som gör det av så öppet rasistiska skäl. Vellinge har landets lägsta kommunalskatt. Det är en ekonomiskt extremt välmående kommun. De har råd att ta emot personer med ett större stödbehov. Men på grund av grumliga argument som att man är rädd för att lokalbefolkningen ska bli bestulna avstår man.

Moderaterna förlorade på kort tid stora delar av sitt stöd 2002 på grund av Janne Josefssons så kallade ”valstugereportage” där han avslöjade rasistiska åsikter hos främst kommunala moderattoppar. Nu visar sig åter unkenheten. Moderaterna kanske avstår från samarbete med Sverigedemokraterna 2010. Nu återstår att sluta kopiera deras politik.

Moderata mönsterkommunen Vellinge (56 procent av ortsbefolkningen röstade 2006 på Moderaterna) har verkligen lyckats leva upp till sin devis, att kunna erbjuda ”något för alla”. Åtminstone alla blonda, blåögda – de andra ”vill de inte ha där” som ortsbefolkningen säger på sina hatmöten och som moderata kommunalrådet uppviglar dem till att tycka.

Kent Persson tycker att jag bör vara tydlig med att säga att detta ju inte är Moderaternas politik. Jag kan sträcka mig så långt att säga att det åtminstone inte är Moderaternas officiella politik. Men tittar man på kommuner där Moderaterna i det närmaste styr allena, det vill säga inte i koalition med andra, blir mönstret rätt så klart:

Staffanstorp är enligt skånska riksdagsledamoten Eva Thalén Finné (M) en moderat mönsterkommun. Staffanstorps kommun har länge sagt nej till flyktingmottagande.

Nacka är sedan länge känt för sitt usla flyktingmottagande. Vellinge är bara en kommun i raden av moderata ”mönsterkommuner” som har de gemensamma dragen låg skatt, privata välfärdsutförare och lågt flyktingmottagande. I moderata kommuner där man tar emot flyktingar är det oftast i koaliton med andra partier – typ Folkpartiet och Kristdemokraterna som har en sundare syn. Sedan kan Kent Persson komma och vifta med moderata partiprogrammet, men jag menar att verkligheten trots allt slår hårdare.