Hade jag fått frågan om jag skulle vilja bli partiledare för mitt parti och jag hade bestämt mig för att svara ja på frågan, hade det nog funnits några jag hade velat informera innan det hade kommit ut i media.
Konstigt är det inte. Sunt är det. Så tänker nog de flesta av oss – det är schysst mot folk i ens närhet att få reda på saker personligen och inte via media.
Så resonerade också Stefan Löfven, IF Metalls förbundsordförande som idag presenterades som verkställande utskottets förslag till ny partiordförande för Socialdemokraterna. Mina tankar om honom (som är uteslutande positiva) tänker jag vänta med att skriva om till i morgon (åh, hur ska ni kunna sova…) men däremot kan jag inte låta bli att i vredesmod beröra det som av många beskrivs som “all time low” den senaste veckan – mammornas ingång i politiken.
Jag känner varken Håkan Juholts eller Stefan Löfvens mammor. Min gissning är att de är två åldrande, icke-mediatränade personer som inte har vana av att prata med DN- och Aftonbladetjournalister varje dag. Det ska de inte behöva ha.
Oskicket att ringa upp gamla mammor och terrorisera barn till politiker är något som måste ändras i framtiden, om vi ska kunna se dugliga människor som ställer upp och söker och får politiska uppdrag. Det räcker med att hela ens liv ska vändas upp och ner, varje liten groda och varje litet snedsteg ska blåsas upp till fruktansvärda proportioner… men föräldrarna och barnen måste fredas! Aftonbladet, Expressen, DN har alla idag haft kontakt med Stefan Löfvens mamma och där fått bekräftat, efter att han informerat henne, om att han skulle bli VU:s förslag till ny partiledare.
Det ville säkert inte Stefan Löfven att hon skulle ha sagt. Men hur skulle hon ha kunnat låta bli, när journalist på journalist förmodligen barrikaderar hennes hem för frågor. När barn till toppolitiker tvingas svara på frågor – hur ska de kunna undvika det?
Helst ska de slippa undvika, genom att journalister helt enkelt skärper till sig. Det kan inte vara journalistiskt relevant att få varje vinkel från varje möjligt håll i alla frågor.
Som politiker får jag finna mig i att bli hårt granskad. Även om jag personligen enbart är ersättare i kommunfullmäktige i Örebro får jag acceptera att det medföljer en viss skyldighet att tåla granskning. Men ställ frågorna om mig, till mig. Inte till min mamma, inte till mina barn, inte till någon annan anhörig. Låt dem vara anhöriga och anhöriga brukar behandlas väl…
Men du, OM dom nu ringer, vad vill du jag ska säga?