Hemlösheten ökar i Sverige. Den kanske yttersta formen av förnedring – avsaknaden av ett eget hem – i tigerekonomin, Borgs underverk, världens bästa land – drabbar allt fler.
Det är ett komplext problem, hemlöshet. Det finns ingen enkel lösning, inga “quick fixes”. Visst handlar det om brist på bostäder, men också om stöd till och vård av personer med ofta kombinerad psykisk sjukdom och missbruksproblematik. Här kan samhället bara bli bättre.
Men samhället kan också bli sämre. Ett av de mest kontraproduktiva beslut som regeringen Reinfeldt har tagit är det slopade investeringsstödet för hyresrätter som har lett till att bostadsbygget i Sverige inte alls följt med i den takt som krävts.
Ansvarigt statsråd, barn- och äldreministern Maria Larsson, KD, skyller på kommunerna och uppmanar dem att vidta åtgärder. Men något eget ansvar och någon egen skuld i det uppkomna tänker hon minsann inte ta.
Socialdemokratiska riksdagsledamoten Veronica Palm skriver klokt här. Det handlar om att som regering ta ansvar och vidta nödvändiga åtgärder. Och medge när man har gjort fel. Det fungerar inte att skylla ifrån sig när man själv sitter vid ratten.
