Visst behövs Första maj!

En vän till mig med borgerliga sympatier sade till mig i helgen: ”Vad glest det var i årets Första maj-tåg, ska ni inte sluta snart?”. Det var något nytt. Ofta brukar borgare, och andra med för den delen, säga att Första maj bör tas bort som helgdag. Men aldrig har jag tidigare hört att någon, i övrigt vettig person, frågar om vi bara ska sluta demonstrera.

I årets Första maj-firande i Örebro deltog cirka 800 personer. I Göteborg, där Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin talade, deltog cirka 7000 personer.

När senast ordnade något borgerligt parti i Örebro ett evenemang där det deltog 800 personer?

Jag minns en vacker högsommardag mitt i valrörelsen 2006 när de fyra borgerliga partiledarna – då i opposition, men sedermera statminister Reinfeldt, näringsminister Olofsson, socialminister Hägglund och skolminister Leijonborg, besökte Örebro. Kanske var där 300-400 tappra själar, de flesta borgerliga kommun- och landstingspolitiker. Särskilt minns jag de tjugotalet ungdomsförbundare som kommenderades att gå och besöka de fyra potentaterna.

Nu, en regnig torsdag som för många var inledningen på en femdagarsledighet, gick 800 arga, glada, tappra, irriterande, åsiktsfyllda och skanderande socialdemokrater, LO-anslutna eller bara motståndare till regeringens politik ut på gatorna – enbart här i Örebro.

Visst, i ärlighetens namn – jag hade gärna sett fler. Framförallt hade jag när jag tittade på siffrorna från Första maj-tågen från 40- och 50-talen velat resa tillbaka i tiden till de dagarna då inget torg var tillräckligt stort för att täcka alla arbetare som demonstrerade. Men där är vi inte idag – och samtidigt som jag nostalgiskt kan längta dit kan jag också se fördelar med det.

För inte är vreden och kämpalustan mindre idag än då? Inte är det färre människor som har åsikter och tankar idag än tidigare? Men idag kanaliseras den vreden på andra sätt än enbart genom skyltar på ett demonstrationståg.

Men 800 personer är en inte helt oansenlig skara människor. Och av de Första maj-tåg jag deltagit i, som för all del inte är speciellt många med tanke på min tämligen ringa ålder, så var detta det klart viktigaste hittills. Jag kan stundtals förstå argumentet att det blir lite larvigt att demonstrera i vredesmod mot orättvisor när man själv tillhör det styrande partiet. Inte för att en politisk majoritet kan åtgärda alla orättvisor och brister i samhället genom att fatta ”ett beslut”, men kanske är inte demonstrationstågen det som då gör den största nyttan.

Men nu är Socialdemokraterna ett oppositionsparti, och det är våra väljare som drabbas. I tåget i Örebro gick kvinnan som fått sin a-kassa sänkt så att det inte blir någon semester i år. Där gick den sjuka som inte längre får ekonomin att gå ihop. Och där gick de långtidsarbetslösa ungdomarna.

Min kompis kanske tyckte Första maj är överspelat, men alla de visade att han har fel.